NK: Modeparad hösten 1929

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1929:9 (årgång 3).

Vilka färger, vilka linjer, vilka material, långt eller kort, åtsittande eller yvigt, kvinnligt eller maskulint, med ärmar eller utan armar, decolletage fram eller decolle­tage bak -luften är laddad av spänning, man undrar, frågar och bekymras, ty det kan inte hjälpas, varenda säsongskifte bety­der i modehänseende en liten omvälvning och vad man än ska skaffa sig, mycket eller litet, så nog vill man att det ska efter bästa förmåga vara efter sista skriket.

Och en sak till. Det är ju, sorgligt att säga, nutilldags inte bara kläderna, som ändras om varje vår och höst, man får vara beredd på att nästan lika ofta göra om hela figuren. Och så länge som man inte ens vet om man ska få fortsätta ännu några månader med att vara mager eller om m:m skyndsamt ska sätta igång med att fetma inte är det minsann ingen idé att beställa sig nya kläder.

Till vänster: Chanel – Svarta spetsar i rynkade volanger. Obs. det åtstramade skärpet under höften. Till höger: Lanvin – Stilklänning i crémefärgad faille (styvt sidentyg), rikt broderad med Strass.

Det är då ett smygande rykte börjar gå att herr Jacobsson på Franska skrädderiet kommit hem och därmed stiga förvänt­ningarna himmelshögt, i varje fall ända upp i femte våningen. Nu må där väl äntligen ska bli något utav. Det där med den nya Patou-färgen dahlia har man ju i alla fall aldrig riktigt trott på – fattades bara det, lila som klär högst en på tusen – och brunt, en sån där tantfärg, nej tack så rysligt mycket.

Och så en vacker dag står det stora sla­get – hissarna upp till femman gå fullpac­kade av idel sköna och underbart välklädda damer med inbjudningskort i de söta små händerna. För resten mest folk som man känner både utan och innan -nej titta grevinnan Bonde, tänk att hon ä så buss med Tollie Zellman och titta grevinnan Estelle, gud va hon är stilig, och Tora Teje och fru Ekman och Bosse och fru Wenner-Gren, jo absolut, det måste väl jag veta, så många hundra kilo creamer (krämer) som jag sålt åt henne i min dag.

Och efter någon timme gå hissarna åter fullpackade, men denna gång neråt och nu gäller det att ha öronen riktigt på skaft, nu ska man väl äntligen få veta något be­stämt. Jaha, var det inte som man trodde, bara ett par, tre, i den där omskrikna Patoufärgen, det var då för väl, men kol­ossalt mycket svart, så härligt, svart som är så praktiskt, och som man kan ha när som helst, och de riktigt fina klänningarna i vitt, moiré eller taft, och fortfarande jumpersar till de korta små sportkjolarna, tänk så bra, och hattarna med små kragar i nacken och stora brätten ål sidorna men pannan alldeles bar, och kjolarna fortfa­rande korta till promenad, men nästan hel­långa runt om till sällskapsdräkt och kolos­salt åtsmetade om höfterna – nej, det blir ingenting av i år med att fetma, det är tydligt det. Och så efter en stund gå hissarna åter upp fullpackade med nya sköna damer och i skyltfönstren och i Ljus­gården paradera dockor med underbara ska­pelser från Lelong och Patou och Lanvin över sina spröda lemmar och svängdör­rarna snurra som karuseller och på kvällen dränkes den långa fasaden i ett ljusflöde från 10,000 normallampors belysning – varsågod, madame, ridån har gått upp för Modeparaden Hösten 1929.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1929:9 (årgång 3)

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.