NK: Vi minns

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1952:2 (årgång 26).

Många kunder av den äldre generationen levde med i NK:s ju­bileum lika intensivt som vi NK-anställda och de delgav förtjust försäljningspersonalen sina minnen av de första inköpen i NK och vad de kände igen av de utställda varorna från 1902. Fröken NK:s uppmaning i morgonradion att be minnesgoda besökare om namn och telefonnummer för att vidarebefordra dem till Rullan hörsam­made, av många. Tack, allesammans! Tyvärr kunde vi inte be­gagna oss av samtliga, ty de första kunder vi fick tillfälle att in­tervjua hade si fylliga och målande skildringar att komma med att vi gärna ville bereda dem ett väl tilltaget utrymme. Och sedan fanns det inte mer.

Om smörgåsfest vid övertidsarbete och kaffe på slottet till modisten

Ett förtjusande, målande brev har vi fått från fru Maria Svan­ström, född Johansson, som åren 1898-1909 var anställd i firman. Hon skriver:

Som 16-åring kom jag år 1898 till K. M. Lundberg vid Stureplan och fick då plats på tricotlagret med en lön av 30 kr. i månaden. Vi fick ofta arbeta över om kvällarna. Men som Lundbergs hade sin privata våning i samma etage, kom alltid herr Lundberg in till oss med frukt och goda smörgåsar. Han var en mycket god chef.

1902 bildades Nordiska Kompaniet med konsul (Josef) Sachs som chef. Det måste jag säga, att han var den noblaste och mest rättvisa chef! Min far dog det året. Jag hade då plats i kassan på syateljén med en lön av 60 kr. i månaden. Då sade herr Sachs, att de fick sy min sorgklänning på ateljén, så fick jag den som present.

Sedan avancerade jag år 1905 till Madame Suzannes franska hattateljé även där i kassan. Våra kunder var både de kungliga damerna och andra rika och förnäma personer, alla ville ju köpa Madame Suzannes Parismodeller. Men så kunde också modisterna trolla fram riktiga konstverk och priserna varierade mellan 300 och 400 kr. När Madame Suzanne var på sitt solskenshumör var hon förtjusande. Men när hon var på det motsatta, då svallade det fran­ska blodet i högan sky. Hon glömde aldrig bort att ha med sig en present som minne från Paris åt oss alla, när hon kom hem från sina resor.

När kung Oscar dog, hade vi alla beställningar på sorghattar till slottets damer. Alla de vita garnityren, som handsyddes, tog lång tid. Då arbetades det hela nätterna. Jag fick då gå till slottet i statsfruns våning, där alla hovdamerna var samlade för att jag skulle få ta mått. När jag så skulle gå kom en lakej med vita hand­skar på händerna, bärande på en silverbricka med kaffe och goda småbröd och bjöd mig. Ni kan förstå, att jag då kände mig stolt, »för jag hade ju druckit kaffe på slottet».

Visst hade man lång arbetstid och man fick arbeta hårt men det var en lärorik och glad tid, fastän lönen var liten. Min slutlön var 90 kr. i månaden. Efter 11 år slutade jag år 1909, då jag gifte mig.

Madame Suzanne lärde oss att ta vara på allt

Även en annan, f. d. NK-anställd dam, har berättat minnen från Madame Suzanne. Det är fru Signe Stén, som gästspelade hos oss åren 1905-07. Efter att ha börjat sin tjänst med att sy lampskär­mar och tidvis expediera i affären kom hon till Madame Suzanne. En dag, berättar fru Stén, kom madame upp från affären med ett silkespapper i vilket låg lösa plymstrån och sade till mig: »Nu ska du göra en hatt av det här… – »Men vad ska det vara för stom­me?», frågade jag oroligt. – .. Det får du hitta på själv.» – Nej, det kan jag inte.» – »Hur gammal är du?» – .. 19 år.» – »Då är det dags att lägga bort kannan och ta till konsten», var Madames slutreplik, typisk för henne både i fråga om innehållet och språket. (För henne var tydligen ordet »kanna» ett substantiv av kunna.) Två dagar senare när hon kom upp på ateljén tittade hon mot mitt bord och när hon såg att jag arbetade på en annan hatt, sade hon: »Jaså, du kunde inte.» Men jag hade gjort en hatt, den visade jag och fick mycket beröm för. Madame sade: »Det visste jag väl, att det var dags för dig att ta till konsten.» Hon sålde mycket snart hatten för 250: – kr. – och jag hade lärt mig för livet vad det kan betyda att ta vara på allt och få något ut av det. Fransyskorna är mästare däri men vi svenskar låter i allmänhet alltför mycket sopas bort. Ganska snart fick jag ett erbjudande av Madame Suzanne att följa med till Paris men jag hade just förlovat mig och föredrog att resa till Gävle.

Fru Signe Stén vid sitt NK-skåp, inköpt 1911 och alltjämt hemmets stolthet.

När jag gifte mig 1911, köpte vi allt på NK, en specialgjord matsalsmöbel från Nyköping (som genom alla år väckt beundran hos dem som kommit hem till oss), sovrumsmöbel och gästsoffa, allt i fråga om linne, porslin, bestick och köksgeråd. Vad man köper på NK, kan man alltid lita på, det har min man och jag sagt många gånger under dessa år. Vi har alltid handlat allting h:ir. Många har ju sagt mig, att det varit dyrt. Men jag har blivit varu­- och kvalitetskännare och vet att man måste sätta pris efter varan och att man köper billigt, när man köper dyrt. Det gäller inte minst kläder. Och min man har alltid sagt: Kläder man köper på NK håller både stil och form.

Om försöksdebiteringar hos Joseph Leja, NK-garantier och NK-nyheter

En trogen kund genom alla år är fröken Tekla Nordgren, som handlat på NK ända sedan hon kom till Stockholm 1909 under storstrejken. Men Leja strejkade inte, säger hon. Jag hade inte myc­ket att handla för då, men det jag skulle ha, köpte jag där. Jag har under alla dessa år ätit NK:s mat, burit NK:s kläder, köpt allt jag behövt på NK, jag har t. o. m. bott i NK:s hus (Östermalms­torg 5). Hur i hela världen skall jag reda mig utan NK nu när jag flyttar till Lund? Jag var alldeles förtvivlad för att jag var dålig och inte kunde komma till NK på själva jubileumsdagen (sagt dagen efter) men jag kommer en annan dag. Jag har så många vänner bland försäljarna på NK, jag obetydliga kund är föremål för sådan omtanke, inte minst från damerna på Livsmedelsbeställ­ningen, att det är fullkomligt rörande. Men nu ska jag berätta Er några historier från gångna år, ty mitt minne är ganska gott.

I Stockholm gick 1904 följande historia, som jag hört av en kom­mendörkapten. Vid inventeringen hos Joseph Leja på Regerings­gatan saknades en teaterkikare, värd 100 kr. Det var mycket på den tiden. Den fanns ingenstans. Var var den då? Troligen utlå­nad till påseende. Då sade Sachsen, att man skulle debitera den på .1lla, som kunde tänkas ha den i påseende. Den som inte fått den, skulle förstås upphäva ett ramaskri men den skyldige skulle beta,,. Sagt och gjort. Men till allmän fasa betalade en hel massa av den som fått räkning på kikaren. Sedan fick man nytt arbete med att rätta till detta.

Jag handlade inte mycket på Stureplan men hos Joseph Leja trivdes jag. Tyvärr har jag ingen historia därifrån men desto fler från NK vid Hamngatan. Jag tycker det är väldigt stiligt, att Ni är så noga med att framhålla, när något inte är av god kvalitet och inte kan garanteras. Men det kan gå nästan till överdrift. Hör bara!

För c:a 15 år sedan var jag intresserad av en regn cape, som kos­tade 15:50. » Den håller inte över sommaren. Vi har fått order att s:iga det», sade expediten flera gånger för att beröva mig varje illusion. Men jag köpte den ändå. Och jag använder den än i dag, jag använder den ofta och till allt.

Säkert finns det många kunder, som i likhet med mig borde fråga sakkunskapen på NK om råd vid inköp, i synnerhet om de anar en lätt förvåning. Jag fick själv en grundlig läxa för flera år sedan. Jag ringde till NK och sade att jag ville ha lever, » Vad för sort?» – »Det vet jag inte, men det ska vara en hel lever.» – »En hel lever!!!» (Jag riktigt hörde utropstecknen.) – »Ja, en hel lever», svarade jag. – »Ska det vara hinna med?» – »Nej, vad ska jag med hinna till?» På eftermiddagen ringde min hemhjälp förskräckt till mig och sa: »Fröken, vad ska jag ta mig till? Det har kommit en hel lever. Vi har ingen panna som är stor nog att steka den i.» Ja, vi fick dela den. Och sedan åt hela min bekant­skapskrets lever en hel vecka.

Eftersom alla på NK varit så vänliga mot mig, blev jag väldigt glad när jag en dag för några år sedan trodde, att jag kunde ge NK ett bra försäljningstips. En bekant hade från Amerika fått en hållare av guld att sätta fast sin väska med på en srol eller ett bord för att slippa hålla den i handen på en restaurant t. ex. Jag tyckto det var en v:ildigt praktisk sak och ringde till NK och talade med en av direktörernas sekreterare. Dagen därpå fick jag ett brev från direktör Tom Björklund, som talade om att denna hållare fanns på NK sedan ett år men i billigare material, vilket givetvis bara var en fördel. Och så förärade han mig en s:ldan som prov. Sedan dess är jag absolut övertygad om att NK genast snappar upp och introducerar alla nyheter av intresse och värde.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1952:2 (årgång 26).