NK:s Gullan och Karin tala om julklappar

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1939:10 (årgång 13).

I A-matsalen sutto Gullan och Karin och mumsade på var sin »pojke» till kaffet. Karin såg fundersam ut och snart kröp det ur henne vad hon tänkte på: » Varför ska’ en sådan här vetebulle egentligen kallas ’pojke’, kan du se någon mening i det?» Nej, det kunde inte Gullan och till yttermera visso konstaterade hon, att hon hade hört namnet endast i NK:s personalmatsal. Från detta sam­talsämne var steget inte långt till lussekattor, pepparkakor och hela julbaket. Karin suckade djupt och sade: »Det blir nog en konstig jul i år, man har inte lust med någon­ting. Inte har man någon särskild glädje av att proppa i sig en massa mat, när man vet hur tusentals människor svälter i andra länder… »

»Jag tycker du skall vara glad för att julen närmar sig, så att man får någonting annat att tänka på än alla trå­kigheterna omkring sig i världen», invände Gullan.

»Och inte har jag råd heller att ge några julklappar i år», sade Karin trumpet men fortsatte litet ursäktande: »Utom det att jag tänker ge far en raktvål, mamma en almanack, brorsan en ask cigarretter och Ella en virknål så hon slipper lämna bort sina dyra silkestrumpor på uppmaskning.»

»Brr, vad du är tråkig! ’Hur tror du att du kommer att känna dig på julafton, när du sitter i kretsen av din fa­milj överöst av julklappar och jämför din skörd med vad du givit bort?»
Karin var nära att ta till lipen. »Men jag har ju inte råd», gnällde hon.

Nej, det har inte jag heller egentligen. Men det behöver väl inte bli särskilt dyrt för att man ger julklappar med litet mer fläkt över. Här har man väl ett härligt till­fälle att visa, hur mycket ens närmaste betyder för en. Man kan väl inte vara tacksam nog för att man får fira julen i sitt eget hem som alla år tidigare och med hela familjen omkring sig. Tänk på dem som evakuerat från sina hem, på familjer, som skingrats vind för våg … »

»Ja, men det är ju det jag gör … och det är därför jag tycker allting är så trist.» ­

»Nej, vet du – det tjänar ingenting till att gräva ned sig i bekymren. Man bör nog faktiskt tänka: ’Den dagen, elen sorgen!’ Det vill äga, när man inte har mer att säga till om än du och jag. Annars blir man odräglig, onyttig, ja skadlig för människor man kommer i beröring med. Så koncentrera du dina tankar på julklapparna i stället, tycker jag. Vad skall jag sticka till Mariannes lilla pojke, en tröja eller ett par byxor?»

»Du är verkligen beundransvärd, Gullan, som till och med lägger ned energi på att sticka. Tänk om ryssen kom­mer, då är alltihop till ingen nytta!»

»Din lilla dumsnut. Jag tror det är säkrare att pojken växer och blir större och behöver ett par byxor än att vi få rysk invasion. Så jag stickar allt på, jag… »

»Men snälla du, Marianne är ju bara din kusin. Ger du hela stora släkten julklappar?»

» Var så lugn du, om jag så skall gå i trasiga silke­strumpor och äta bara halv lunch, så nog skall jag skramla ihop litet pengar till julklappar åt dem alla. Jag är så glad åt julen. Tänk, när man sitter där vid granen på julaftons­kvällen, vann och blomstrande av alla ljusen, mätt och be­låten efter all julmaten, förtjust över alla de kära ansik­tena runt omkring sig, ivrigt väntande på att uppfatta julklappsrimmen och spänt nyfiken, innan paketen slits upp, då kan man väl inte komma ihåg vad som sker ute i världen. Och det är väl underbart att få glömma för några timmar.»

»Ja, du har nog rätt. Jag har allt tänkt väldigt egois­tiskt. Men inte hinner jag göra något handarbete till jul. Får väl försöka hinna snoka runt på NK på luncherna då. Om jag skulle börja på Leksaker, för det är det roli­ga le jag vet. Följer du med?

»Hemskt gärna, men då får vi allt skynda oss. Inte hin­ner du då köpa någonting i dag!»

»Nej, men kanske få en idé. Kom så kilar vi!»

/Edit som satt bredvid Gullan och Karin.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1939:10 (årgång 13).

 

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.