Papperstrumman är inget sopnedkast

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:7 (årgång 23).

Aktuellt apropå till nya papperspressen!

Var finnes väl den som vågar påstå, att han känner all den verksamhet, som försiggår inom vårt företag. I allmänhet är vi väl förfarna i det, som vi själva sköter, känner till det som försiggår i vår omedelbara närhet, medan mer avsides liggande göromål är svepta i ett töcken. Och fastän vi ofta själva tar första steget i en kedja arbetsoperationer, vet vi relativt litet om vad som händer senare under vägen. Låt oss ett slag syssla med den hopkramade papperslapp, värd nästan mindre än intet, som Ni kastar i papperskorgen!

Ja, nog vet de flesta, att den något senare hamnar i den papperstrumma, som löper genom hela huset. Men vad händer sedan?

Jo, för att även få ett stycke historia med, förr i tiden ledde denna trumma till ett flammande ginungagap, där vår pappers­lapp gick ett bistert öde till mötes. Det var i och för sig en enkel och bekväm metod, men den väckte våra grannars, ja nästan hela det centrala Stockholms, misshag, ity att stora sotflingor seglade ut ur vår skorsten och skräpade ned i omgivningen. Man fick då bygga ett golv över ugnen och åstadkomma det rum, där papperet nu samlas. Detta rum är beläget i övre källaren. Därifrån lastas det sedan över i en kärra och köres över till en annan trumma, genom vilken det störtas ned i nedre källaren.

Dessförinnan måste det dock sorteras. Det är nämligen så, att under vägen genom trumman har papperslappen kommit i ej önskvärt, t. o. m. mycket dåligt sällskap. I trumman kastas nämligen – och får kastas – ej endast vanligt papper och papp utan även karbonpapper, snören, cellophan och en del sopliknande grejor. Detta måste rensas ut, av skäl som vi skall komma till. Men dessutom finns det folk, som är, jag vågar säga, oförsynta nog att kasta ned allt möjligt slask, trots att det enligt tydliga skyltar är strängeligen förbjudet. Se här några exempel på de oftast förekommande föroreningarna: flaskor – tomma eller delvis fyllda, av växlande storlek och med varierande innehåll – glödlampor, sanitetsbindor, livsme­delsavfall. Tänk Er in i detta, att ej endast förorenas papperet, utan nere vid trummans slut arbetar andra anställda, som kan bli både skadade och nedgrisade av det som kommer ned. En flaska eller glödlampa, som kommer neddansande exploderar lätt så att glasbitar ryker omkring. Häromdagen, d. v. s. en av de sista dagarna i maj, kom en kartong med ruttna ägg ned så att den träffade en av de anställda på ena axeln. Hur han såg ut och kände sig efter det, kan Ni lätt tänka Er. Nog tycker jag, att man måste begära så mycken hänsyn till sina kamrater, att de ej genom uppenbara överträdelser av givna förhud utsätts för dylika risker.

Låt oss nu åter se efter vad som händer vår papperslapp sedan den, befriad från sitt obehagliga sällskap, åter störtats ut på en vådlig färd. Jo, som sagt, den kommer längst ner i källaren, i en lokal, som man helt enkelt kallar Papperspressen. Här flyttas den över till en press, som på ett hårdhänt sätt till ytterlighet begränsar dess livsrum. Pressen fylles gång efter gång med papper och pressar ihop det. Här stöter också det. papper till, som kommer från de våningar, där man ej har tillgång till papperstrumman utan får bära pappersavfallet ned i källaren. Till slut har man en lagom Stor bal på 300 à 350 kg, vilken efter att ha försetts med sammanhållande järntråd, så småningom köres bort till en pappersfirma, där den i sinom tid blir till nytt papper. Av vår onekligen värdelösa pappers­lapp har sålunda genom dessa strapatser blivit en råvara med plats i landets ekonomi. Tillsammans med alla sina kamrater utgör den en ingalunda föraktlig kvantitet: 2 halar per dag eller c:a 150 000 kg per år.

De ”sopor”, som rensas ut, pressas till andra balar, vilka tillsammans med andra sopor från hela huset, som tömmes i där­för avsedda lådor nere i Distributionshallen, körs till ”sop­tippen”. Där hamnar även innehållet i de lådor för glas m. m., som också finns invid Varudistributionen.

Vad jag gärna vill, att alla skall lägga på minnet är:

– att Papperstrumman EJ är något sopnedkast; den är avsedd för pappersavfall.

– att man skall rätta sig därefter och ej göra de besvärliga förhål­landen, under vilka några arbetskamrater arbetar, ännu värre.

– att det innebär, att man i papperskorgarna – vilka ju sedan töms i trumman-endast skall lägga PAPPERSAVFALL och ej något annat.

Text: Stig Bruun

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:7 (årgång 23).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.