Sverige utvecklade under 1900-talet i likhet med de flesta andra europeiska länder ett statligt telefonmonopol i form av Kungliga Telegrafverket, efter 1953 bara kallat Televerket. Detta skiljde sig något från motsvarande organisationer i grannländerna Danmark och Norge då det aldrig gavs någon formell monopolställning, men utgjorde från och med 1918 ändå ett de facto-monopol. Sverige saknade också, som enda land i Europa, länge en speciell lagstiftning på teleområdet.
Televerket drevs sedan 1912 som ett affärsverk på marknadsmässiga villkor, men organisationen började likväl bli föråldrad under 1980-talet. I takt med att den tekniska utvecklingen på teleområdet då tog fart – bland annat i form av trådlösa telefoner, telefax och mobiltelefoni – började nämligen privata konkurrenter att uppträda på den svenska marknaden. Behovet av en modernisering av Televerkets verksamhet växte därför snabbt.
Åtgärder för att utveckla och modernisera
Televerkets ledning vidtog också på grund av detta tidigt och på eget initiativ en rad åtgärder för att utveckla och modernisera verksamheten, bland annat genom att inrätta en rad dotterbolag. Bland annat etablerades 1981 Teleinvest som ett holdingbolag för dotterbolagen inom Televerkskoncernen och verket frikopplades 1984 även formellt från statsbudgeten. 1990 inleddes dessutom etableringar utanför Sverige i flera av de östeuropeiska länder som blivit fria efter Berlinmurens fall. Samtidigt började också flera internationella telebolag att etablera sig i Sverige.
Bolagiseringen av Televerket till Telia AB 1993 utgjorde därmed en logisk slutpunkt i en utveckling där verksamheten målmedvetet rörde sig bort från den gamla monopolsituationen för att kunna bli en aktör bland många andra på telemarknaden. Telia AB kunde också tack vare detta tidigt etablera sig som ett självständigt och konkurrenskraftigt företag både i Sverige och på Europas allt friare telemarknad under 1990-talet.
Dela med dig av dina tankar