Telefonledningar till varje hus

Bland de första som skaffade sig telefon i Stockholms Bell Telefonaktiebolags nät var civilingenjören och affärsmannen Henrik Tore Cedergren. Han hade juvelerarbutik och ägnade sig också åt tegelfabrikation i ett bruk vid Götgatan. När Cedergren hade fått sitt abonnemang i Bellbolagets nät märkte han att han kunde göra stora tidsvinster genom att använda telefonen. Han kalkylerade på vad ett konkurrerande telefonnät skulle kosta och kom fram till att en telefon i Stockholm inte behövde kosta mer än 100 kronor per år för abonnenten. Han tog därför initiativet till att bilda ett nytt telefonbolag som skulle erbjuda telefon till ett lägre pris än vad Bellbolaget gjorde.

Bildandet av SAT

För att kunna starta ett nytt telefonbolag behövdes telefonapparater och växlar och H T Cedergren inledde ett samarbete med Lars Magnus Ericsson som hade börjat tillverka telefonmateriel av hög kvalitet. I februari 1883 inbjöd Cedergren till bildande av ett nytt, självständigt svenskt telefonbolag, Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, som ”med användande av svensk materiel och till billigare pris skulle tillhandahålla allmänheten telefonförbindelser”. Målet var ”telefonledningar till varje hus och till alla hyresgäster i huset”.

Cedergren sökte stöd för sina planer hos Stockholms Fastighetsägareförening – telefonledningarna måste ju dras fram över hustaken. Föreningen uttalade bland annat att bildandet av bolaget borde ”på allt sätt främjas”. Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) bildades i april 1883 med ett aktiekapital på minst 90 000 och högst 210 000 kronor. Verksamheten började den 15 maj och redan vid midsommartiden var över 600 aktier tecknade. Den 31 oktober 1883 öppnades huvudstationen på Norrmalm, den 1 december en station i Urvädersgränd 9 på Södermalm och den 1 mars 1884 en station på Svartmangatan 6 i Gamla stan.

Ledningarna installerades

Bolagets huvudstation inreddes i huset Oxtorgsgatan 6 och på taket uppfördes en ”telefongalge” för 1 200 linjer. Stationen byggdes för att kunna ta emot 3 000 abonnenter med växelbord som vart och ett kunde betjäna 50 abonnenter. För kopplingen användes snören med proppar och jackar och mellan de olika borden anordnades förbindelseledningar så att abonnenterna kunde kopplas från det ena växelbordet till det andra.

Ovanför stationen på Svartmangatan uppfördes ett 18 meter högt torn som kunde bära 1 100 ledningar till vilket hus som helst i Gamla stan, ovanför andra ledningsknippen.

Pressade priser och spridning av telefonen

Stockholm hade nu två konkurrerande telefonbolag och det gav snart gynnsamma resultat för abonnenterna. Cedergren blev dock tvungen att överge tanken på att sätta årsavgiften för ett telefonabonnemang med obegränsat antal samtal till 100 kronor. Istället satte han avgiften till 125 kronor. Bellbolaget måste då från och med den 1 oktober 1884 sänka sina avgifter till samma belopp.

När Cedergren kom överens med Lars Magnus Ericsson om att denne skulle leverera de apparater och stationsanordningar som behövdes fick Ericsson förbinda sig att inte leverera telefonapparater eller annan utrustning till något annat telefonbolag i Stockholm. Denna överenskommelse var naturligtvis riktad mot Stockholms Bell Telefonaktiebolag som måste importera telefonapparater och växlar.

Konkurrensen mellan SAT och Bellbolaget med låga taxor och hög teknisk standard ledde till att Stockholm redan 1885 blev världsledande i fråga om antalet telefoner, både i förhållande till folkmängden och i absoluta tal. Stockholm hade det året 4 832 apparater, motsvarande 22,5 telefoner per tusen invånare, medan exempelvis Berlin hade 3,3, London 0,9, Paris 1,4 och Köpenhamn 4,9 telefoner per tusen invånare.

Författare: K V Tahvanainen

Dela med dig av dina tankar