Den industriella utvecklingen i Åtvidaberg startade med kopparbrytning i mitten av 1300-talet. I mitten av 1800-talet producerades mer koppar här än i Falun. Men på 1870-talet hamnade kopparverket i en kris och den industriella kopparbrytningen upphörde 1902. Här kunde Åtvidabergs industrihistoria ha slutat om det inte hade varit för Theodor Adelswärd.
Sedan 1777 var gruvorna, kopparverket, liksom omfattande jord- och skogstillgångar, samlade i ett fideikommiss , Baroniet Adelswärd. År 1883 överlämnade fideikommissarie Axel Reinhold Adelswärd ledningen för Baroniet till sin 23-årige son Theodor. Sonen hade en stark önskan att kunna trygga framtiden för samhället genom att utveckla nya verksamheter.
Theodor Adelswärd satte därför igång ett stort antal experiment med anknytning till gruvan, kopparverket, jordbruket och de stora skogstillgångarna. Bland de produkter han försökte sig på fanns rödfärg, glaubersalt, zinkoxid och konstsilke. Han satsade på att bygga Europas största och modernaste fabrik för tillverkning av vagnshjul i trä. Men så kom bilismen och gummihjulen och ryckte bort förutsättningarna för den verksamheten.
Räknesnurran Facit
Det var egentligen bara ett försök som blev en verklig framgång, nämligen tillverkning av kontorsmöbler efter amerikansk förebild. Företagets rulljalusibord var den första svenska industritillverkade möbeln gjord särskilt för kontorens behov. År 1906 slog Adelswärd samman snickerifabriken med en del andra verksamheter och bildade Åtvidabergs Förenade Industrier. År 1918 förlorade han kontrollen över företaget och 1922 gick det i konkurs. Företaget kunde emellertid rekonstrueras och 1922 bildades Nya Åtvidabergs industrier med Elof Ericsson som vd. Ericsson tog också hand om ett annat konkursbo som hade patent på en räknesnurra med namnet Facit, mot löfte att han fick flytta tillverkningen till Åtvidaberg.
År 1932 lanserades en räknesnurra med tangentbord som blev en stor succé. Efter andra världskriget kom de stora internationella framgångarna som gjorde företaget världsledande inom kontorsmaskiner. År 1966 bytte koncernen namn till Facit. Då hade man dotterbolag och agenter i 130 länder. 80 procent av produktionen gick på export. En ny fabrik byggdes, nya bostadsområden uppfördes och man övervägde också att bygga en flygplats.
År 1971 meddelade ledningen för Facit att företaget befann sig i en djup kris. Året efter köptes det av Electrolux och 1976 tillverkades den sista räknemaskinen i Åtvidaberg.
För lite – för sent
Hur kunde företaget gå under så snabbt? Elektronik och japaner, är ett svar. Och förvisso mötte Facit en stenhård konkurrens. Men världsledande företag känner naturligtvis till vad som rör sig i omvärlden. Facit gjorde för lite och för sent för att möta den elektroniska revolutionen. Högmod bidrog till en ovilja och oförmåga att i tid fatta obehagliga beslut om omställning, neddragning och avveckling. Man försökte utveckla den gamla elektromekaniken i stället för att satsa på den nya elektroniken. Bruksandan innebar en stark ansvarskänsla för de anställda. Företagsledningen ville i det längsta avstå från att avskeda någon. Följden blev att så många fler till slut fick gå.
Theodor Adelswärd.
Dela med dig av dina tankar