Tio svenska dynastier

Berte Qvarn i Slöinge (Falkenbergs kommun) räknas som landets äldsta familjeföretag. Det är belagt 1569 och drivs av familjen Stenström i 13:e generationen. Kvarnen är en av landets större producenter av ekologiskt mjöl. I familjekoncernen ingår även SIA Glass, grundat 1961.

Som näringslivsdynastier räknar vi här familjer som under minst tre generationer har ägt och kontrollerat ett betydande företag eller en betydande företagsgrupp. Det finns fyra svenska dynastier som fortfarande utövar ett betydande ägarinflytande i näringslivet och som har anor längre tillbaka än år 1900. Dessa är: Bonnier, Johnson, Söderberg och Wallenberg, samtliga med säte i Stockholm.

Vi ska här presentera dessa fyra dynastier och sex andra som inte längre finns kvar som ägardynasti.

Bonniers

Bonnierkoncernen är Sveriges största mediekoncern. I den ingår bland annat dagstidningar som Dagens Nyheter, Dagens Industri, Göteborgs-Tidningen och Sydsvenskan, flera tidskrifter och bokförlag samt Svensk Filmindustri och TV4.

Familjen Bonnier är äldst bland dagens stora svenska familjedynastier och leds nu i femte generationen. Dynastin grundades av bokförläggare Albert Bonnier 1837.

Albert Bonniers far, Gerhard, hade flyttat till Köpenhamn 1801 där han drev bibliotek, bokhandel och förlag. Han fick tio barn varför flera söner tidigt fick söka sig ut i världen för att förtjäna sitt levebröd. Tre av sönerna etablerade sig i Sverige.

Adolf Bonnier startade 21 år gammal en bokhandel i Göteborg 1827 och i Stockholm 1829. Albert Bonnier utgav som 17-åring 1837 sin första egna förlagsprodukt, Bevis att Napoleon aldrig existerat. En tredje broder, David Felix, var bokhandlare och förläggare i Göteborg. Han grundade 1859 Göteborgs-Posten som han själv länge stod i ledningen för redaktionellt och ekonomiskt.

Det var Albert Bonniers son, Karl Otto, som utvecklade Bonniers till en stor mediekoncern. Han ledde familjeföretaget under åren 1900-1941. Under den tiden förvärvades bland annat Dagens Nyheter samt Åhlén & Åkerlunds förlag. Det hade grundats 1906 i Göteborg av Johan Petter Åhlén och Erik Åkerlund. Under Abbe Bonniers ledning blev detta det stora veckotidningsförlaget med produkter som Vecko-Revyn (1935), Damernas Värld (1937), Se (1938) och Året Runt (1946).

Broström

Axel Broström (1838–1905) startade fraktfart i Kristinehamn, Värmland, 1865 med galeasen Mathilda, namngiven efter hustrun. Framförallt transporterades järn från de värmländska bruken till Göteborg. Rederiverksamheten expanderade och 1882 flyttade Broström sin verksamhet till Göteborg. 1890 bildades rederiet Tirfing som sedan blev koncernens moderbolag.

Axels son Dan Broström (1870–1925) började som bokhållare i faderns firma 1890 och upptogs som delägare åtta år senare. År 1905 avled Axel Broström och Dan fick då överta hela ansvaret för verksamheten. Han kom att grunda och leda flera rederier som drev linjesjöfart till andra kontinenter, bland annat Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1907 och Svenska Amerika Linien 1915. Det senare företaget blev berömt för de eleganta vita passagerarfartygen som gick till New York.

Broström köpte Eriksbergs varv 1915 och året därpå största delen av Götaverken. Han bidrog starkt till varvsindustrins utveckling i staden. Dan Broström var engagerad i ett stort antal företag och organisationer i Göteborg. Han satt även i stadsfullmäktige och riksdag och arbetade där för insatser som skulle främja sjöfartens utveckling. Därför var det ett hårt slag, inte bara för de egna företagen, när Dan Broström omkom i en trafikolycka 1925.

När Dan Broström dog var sonen Dan-Axel Broström (1915–1976) bara tio år, varför Dans änka Ann-Ida Broström (1882–1965) kom att bli dynastins ledande person. Dan-Axel blev sedermera vd/ordförande i Broströmkoncernens moderbolag 1949-1973.

Broströmkoncernen drabbades hårt av varvskrisen på 1970-talet genom sitt ägande i Eriksbergs och Lindholmens varv. Dessutom drabbades företaget av förlamande strider inom ägardynastin. Broströms hamnade i kris och tvingades sälja sitt linjenät till Transatlantic 1984.

Dickson

Firman James Dickson & Co var under 1800-talet ett av de viktigaste handelshusen i Göteborg. Det grundades 1816 av den invandrade skotten James Dickson (1784–1855) och blev en stor aktör inom skogsindustrin, först i Värmland och sedan i Norrland.

James Dickson hade innan han kom till Göteborg 1809 drivit handelsrörelse i Skottland, framförallt inriktad på import av norskt timmer. I Göteborg kom Dickson att satsa på trävaruexport till Storbritannien. Den viktigaste returfrakten bestod av engelska bomullstyger och garner.

I James Dickson & Co verkade även James bror Robert Dickson (1782–1858) som hade invandrat till Göteborg 1802. Den senares son, James Robertson Dickson (1810–1873), var chef för norrlandsgrenen av familjefirman James Dickson & Co. Han utvecklade dess sågverksrörelse vid Ljusnan, Ljungan och Umeälven.

Flera medlemmar i familjen Dickson kom sedan att spela stor roll i Göteborgs affärsliv. Släkten gjorde också betydande insatser som kommunalpolitiker och donatorer. Dicksonska folkbiblioteket skapades genom en donation 1861 av James Robertson Dickson. Han donerade även medel till Navigationsskolan (1862). Andra stordonatorer i dynastin var James Dicksons söner James Jameson Dickson (1815–1885) och Oscar Dickson (1823–1897). Den förre djupt engagerad i stadens sociala och kulturella angelägenheter, den senare understödjare av bland annat Adolf Nordenskiölds och S A Andrées polarexpeditioner.

Den Dicksonska firmans verksamhet upphörde kring sekelskiftet 1900.

Ekman

I Göteborg har det genom historien funnits många viktiga handelsdynastier. En av dem är familjen Ekman. Den Ekmanska handelsdynastin startade med att Peter Ekman på 1700-talet började bedriva handel med bland annat trävaror och spannmål. Hans sonson Gustaf Henric Ekman grundade 1802 handelshuset Ekman & Co som är verksamt än i dag. Företaget kom att behärska viktiga delar av järn-, massa- och sockerindustrierna och fick en stor betydelse för företagsfinansieringen under det industriella genombrottet.

Många i den Ekmanska släkten var, liksom flera andra Göteborgsföretagare, starkt engagerade i samhällsfrågor. Flera av dem hade ledande ställning i riksdag och stadsfullmäktige. De gjorde stora donationer för att främja undervisning, kultur och sociala inrättningar. Dessa företagare formade Göteborgsliberalismen som har haft en stor betydelse, inte bara lokalt utan även nationellt, för att göra politiken mer affärssinnad och näringslivet mera kulturellt och socialt medvetet.

Flera medlemmar av familjen Ekman har också gjort viktiga industriella insatser i andra delar av landet. År 1813 förvärvade Gustaf Henric Ekman Lesjöfors Bruk i Värmland och här skulle hans son Gustaf Ekman göra avgörande insatser för att rädda den krisdrabbade svenska bruksnäringen. Hans bror Carl Edvard Ekman gjorde viktiga insatser i Finspångs Bruk, Östergötland. Deras kusinbarn, Johan Ekman, lade, genom sitt förvärv av Orrefors glasbruk, grunden till den högklassiga småländska glasindustrin.

Göransson

Under andra halvan av 1800-talet inträffade den mest genomgripande förändringen av järnhanteringen sedan medeltiden. Näringen förvandlades från hantverk till storindustri. Viktiga förutsättningar var dels utvecklingen av götstålsprocesser (bessemer-, martin- och thomasprocesserna), dels avregleringen av bergshanteringen som gjorde det möjligt för driftiga entreprenörer att bedriva en nydanande verksamhet.

En av de viktigaste händelserna i den utvecklingen inträffade 1858 vid Edske masugn i Gästrikland. Där blev Göran Fredrik Göransson (1819–1900) först i världen med att få bessemermetoden att fungera i praktiken. Stålpriset minskade till en fjärdedel och metoden fick snabb spridning över världen.

År 1861 grundades Högbo Stål & Jernwerk med Göransson som disponent. Till följd av att en affärspartner konkursade, gjorde även järnverket konkurs 1866. Verksamheten kunde dock återstartas 1868 under namnet Sandvikens Jernverk, vilket i dag är det internationellt framgångsrika verkstadsföretaget Sandvik.

Familjen Göransson ägde och ledde företaget till 1958. Under Henrik Göranssons ledning (son till G.F. Göransson) kom företaget att bygga upp en egen säljorganisation i stället för att, som tidigare hade varit brukligt, överlåta detta till handelshusen. Henriks son Fredrik var disponent och VD vid Sandvikens Jernverk 1920–1948 och styrelseordförande 1929–1959.

Få företag i landet hade så väl utbyggda välfärdssystem för de anställda som Sandvikens Jernverk. En stor del av äran för detta tillkommer Sigrid Göransson (1872–1963), barnbarn till G. F. Göranssons och inspektris för verkets sociala inrättningar 1907–1937.

Johnson

År 1873 startade Axel Johnson en agenturverksamhet i Stockholm. Han importerade kol och koks till svenska järnbruk och exporterade deras produkter. Axel Johnson startade även rederiet Nordstjernan 1890, som blev pionjär inom linjesjöfarten. År 1905 köpte han Avesta Jernverk.

Sonen, generalkonsul Axel Ax:son Johnson, var huvudman i Johnsonkoncernen 1910-1958. Han blev den förste svenske redaren som 1912 beställde dieseldrivna fartyg. Behovet av dieselolja och möjligheten att förse koncernens växande vägbyggnadsföretag med asfalt gjorde att han lät uppföra Skandinaviens första moderna oljeraffinaderi i Nynäshamn 1928. Två år senare bildades Nynäs Petroleum.

Generalkonsuln kom genom förvärv att bygga upp en stor verkstadsgrupp med bland annat Hedemora verkstäder 1935, Karlstads Mekaniska Werkstad 1936, Lindholmens varv i Göteborg 1942 och Motala verkstad 1944.

Efter generalkonsulns död övertogs huvudmannaskapet för Johnsongruppen av sonen, bergsingenjör Axel Ax:son Johnson, som bland annat internationaliserade gruppen och moderniserade sjöfarten genom containerfartyg. Därefter övertogs huvudmannaskapet av bergsingenjörens bror Bo Ax:son Johnson som genomförde en genomgripande omstrukturering av Johnsonkoncernen där nästan hela industrirörelsen såldes.

Genom bergsingenjörens och Bos döttrar, Antonia respektive Viveca Ax:son Johnson, är Johnsondynastin fortfarande en viktig ägare i svenskt näringsliv, bland annat av handelsföretagen Axfood och Åhléns samt bygg- och fastighetsbolaget NCC. Nordstjernan är i dag ett familjekontrollerat investeringsföretag.

Kempe

Carl (J C) Kempe (1799–1872) var född i Stralsund och blev en framträdande redare, skeppsbyggare och handelsman i Härnösand. År 1836 köpte han en vattendriven såg vid Moälven i Ångermanland och 1865 anlade han en ångsåg vid älvens utlopp i Domsjö, nära Örnsköldsvik.

Efter J. C. Kempes död bildades Mo och Domsjö AB (Modo) 1873. Sonen Frans Kempe (1847–1924) skulle göra Modo till ett av landets största skogsbolag. Han läste medicin i Uppsala men avbröt 1873 studierna för att gå in i Modo. År 1884 blev han dess disponent. Kempe lät anlägga massafabriker i Domsjö, Hörnefors och Husum. Modo utvecklades till ett mönsterföretag i socialt avseende.

Frans Kempe var en stor norrlandspatriot som i tal och skrift flitigt verkade för Norrlands utveckling. Han bekostade utgivningen av flera betydelsefulla verk om Norrlands näringsliv och naturförhållanden.

Även Frans Kempes halvbror Seth Kempe (1857–1946) var en framträdande företagare. Under hans ledning blev Robertsfors Bruk i Västerbotten, med tillhörande företag, mönsteranläggningar vad gäller industri, jord- och skogsbruk samt inrättningar för de anställda. Han var också en stor donator, inriktad mot människor och institutioner i Norrland.

Den siste medlemmen i Kempedynastin som stod i ledningen för Modo var Matts Carlgren (1917–1999, barnbarn till Frans Kempe) som var vd/ordförande i företaget 1965–1991. Men namnet Kempe lever vidare som en ägare i Holmen (som koncernen heter sedan år 2000) genom de två stiftelserna J. C. Kempes Minne (1936) och Seth M Kempes Minne, grundade 1936 respektive 1941.

Men det var inte J. C. eller Seth Kempe som skapade stiftelserna, utan Seths syster Lotty Bruzelius (1855–1941). Stiftelserna ska bland annat främja vetenskap, utbildning, konst samt religiösa och sociala ändamål i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Suell – Kockum

I början av 1700-talet invandrade Franz Suell från Holstein till Malmö och vann burskap som handlande 1714. Sonen Nicolas fortsatte i faderns fotspår, liksom hans son, Frans Suell, som tidigt började arbeta i faderns handelsbod.

Efter utbildning vid Lunds universitet och handelspraktik i Tyskland erhöll Frans Suell 1774 burskap som handlande. Redan året därpå tog han initiativ till byggandet av Malmö hamn. Dittills hade skeppen fått ankra på redden medan passagerare och varor fått transporteras till och från land i mindre båtar. Hamnen kom att få stor betydelse för stadens utveckling.

Frans Suell var också redare och industriidkare, bl.a. drev han tobaksfabrik, kalkbruk, tegelbruk, sockerbruk och klädesfabrik. Han fick en stor ekonomisk framgång i samband med det amerikanska befrielsekriget. När tobaksleveranserna därifrån lamslogs, sköt de europeiska tobakspriserna i höjden. Suell hade nog anat vad som skulle komma. I alla händelser hade han lyckats bygga upp ett ordentligt tobakslager innan krigsutbrottet.

Frans Henrik Kockum (1802–1875) var barnbarn till Frans Suell och övertog 1826 den tobaksfabrik som Frantz Suell hade grundat 1726. Fabriken var mycket lönsam och vinsterna därifrån möjliggjorde grundandet av Kockums gjuteri och mekaniska verkstad 1840. Kockums varv verkade 1870-1986 och var under efterkrigstiden ett av världens största.

Frans Henrik Kockum var engagerad i många företag, bland annat Malmö Ångbåts AB, Landskrona sockerfabrik och bommullsspinneriet Manufaktur AB i Malmö. Han drev tegelbruk i Lomma och var med om att bilda Skånska Cement.

Söderberg

Familjen Söderberg är nog den minst kända av de fyra återstående stora ägardynastier i Sverige som grundades före 1900. Dynastin grundades av Per Olof Söderberg (1836–1881). Han föddes i en handlarfamilj i Åmål.

Själv kom han att inleda sin yrkesbana inom de svenska järnbruken. 25 år gammal blev han smidesmästare vid Garpenbergs bruk. Detta bruk kom 1862 att ingå i Högbo Stål- & Jernverks AB (föregångare till Sandvik) som blev pionjärer med stål framställt genom bessemermetoden. Samma år anställdes Söderberg som reseförsäljare för att introducera det nya stålet på den svenska marknaden.

År 1864 inregistrerade han grosshandelsfirman P. Söderberg i Stockholm för att sälja järnvaror från svenska bruk. År 1866 inträdde Leonard Haak som kompanjon i firman som då bytte namn till Söderberg & Haak. Senare samma år gick dock Högboverket i konkurs och Söderberg & Haak förlorade därmed sin störste leverantör. Haak lämnade då sitt ägarskap i firman.

Söderberg var en skicklig affärsman och när Fagerstas nya bessemerverk blev färdigt 1867 lyckades han förvärva rätten att sälja en stor del av Fagerstas stålprodukter och stångjärn i de nordiska länderna. Söderberg & Haak var den första grossisten för järn- och stålmanufaktur på den svenska marknaden och företaget kom att bli ledande då det gällde de svenska brukens avsättning på hemmamarknaden.

År 1947 blev Söderberg & Haak dotterbolag till Förvaltnings AB Ratos som i dag är ett private eqity-företag och dynastins maktcentrum. Järngrossistverksamheten i Söderberg & Haak såldes 1979 till SSAB.

Ratos har namn efter Ragnar (1900-1974) och Torsten Söderberg (1894–1960), barnbarn till P. O. Söderberg som båda hade ledande positioner i familjeföretaget. De instiftade 1960 Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser.

Söderbergska stiftelserna ger bidrag till vetenskap och undervisning. De delar också ut flera priser, bland annat Söderbergska Handelspriset och Söderbergska Journalistpriset samt pris inom konsthantverk och design. Stiftelserna är de största ägarna i Ratos.

Wallenberg

A.O. Wallenberg lade grunden till Sveriges mäktigaste affärsdynasti. Här är familjens ledande representanter i de tre generationer som följde efter grundaren:

Knut Agathon Wallenberg (1853–1938). Son till AOW. Vd i banken 1886–1911. Arbetade målmedvetet på att ge banken en stark finansiell ställning. Engagerade sig bland annat i exploateringen av Lapplandsmalmen. Grundade Saltsjöbadens villasamhälle utanför Stockholm.

Marcus Wallenberg sr. (1864–1943). Son till AOW. Vd i banken 1911–1920. Framgångsrik i att knyta viktiga industriföretag till Wallenbergsfären, bland annat ASEA och Stora Kopparberg. Grundade investmentbolaget Investor 1916 för att där förvalta sfärens industriella ägande. Investors ordförande 1925-43.

Jacob Wallenberg (1892–1980). Son till MW sr. Vd i banken 1927–1946. Blev utmanövrerad där av sin bror och blev ordförande i Investor 1946–1978.

Marcus Wallenberg jr. (1899–1982). Son till MW sr. Vd i banken 1946–1958 och ordförande i Investor 1978-82. Han var i flera decennier näringslivets mäktigaste person. Bidrog till att grunda SAAB och SAS.

Marc Wallenberg (1924–1971). Son till MW jr. Vd i banken 1958–1971. Tog sitt liv i anslutning till att Stockholms Enskilda Bank gick samman med Skandinaviska Banken.

Peter Wallenberg (1926–2015). Son till MW jr. som blev Wallenbergsfärens överhuvud 1982. Han är den förste i den rollen som inte har varit bankman utan gjort sin karriär i industrin (Atlas Copco). Ordförande i Investor 1982-97.

I Wallenbergsfärens femte generation har Marcus (f. 1956; son till Marc) och Jacob (f. 1956; son till Peter) fått ledande positioner i SEB och Investor.