Åtvidaberg – en brukstypisk historia

I september 1963 firade köpingen Åtvidaberg 550 år, vilket uppmärksammades stort i både svensk och utländsk press. Till och med den ansedda Paristidningen Le Monde hade en reporter på plats. Utgångspunkten för jubileet var det privilegiebrev som unionskungen Erik av Pommern hade utfärdat till områdets bergsbönder år 1413.

Den flera hundra år gamla kopparhanteringen var väl värd att uppmärksamma. Fram till den industriella nedläggningen av detta bergsbruk vid sekelskiftet 1900 hade här framställts en fjärdedel av all svensk koppar, och Åtvidabergs kopparverk utvecklades under 1800-talet till landets näst största kopparproducent. Men de många tidningsartiklarna från september 1963 handlade framför allt om 1900-talets industriella flaggskepp i Åtvidaberg, Facitkoncernen, som vid tiden för jubileet hade dotterföretag, agenter och försäljningsställen i omkring 130 länder. Det skrevs även mycket om orten Åtvidaberg, som närmast skildrades som ett industriellt mönstersamhälle. Då var det bara ett decennium kvar till Facits stora kris, som skulle leda till att företaget lades ned.

Linköpings universitet och Åtvidabergs kommun inledde 1999 ett projekt för att tillgängliggöra Åtvidabergs industrihistoria, och verksamheten drivs i dag av den ideella föreningen Brukskultur Åtvidaberg.

Att bevara den lokala historien

Föreningens syfte är att genom den lokala utvecklingen i Åtvidaberg med omland spegla svensk bruks- och industrihistoria och göra den tillgänglig för så väl skolan som den akademiska världens studenter och forskare, men även för regionens kulturturism, intresserade fritidsforskare och självklart dagens Åtvidabergare.

Brukskultur Åtvidaberg arbetar inom tre huvudområden. Det första är att bevara arkiven och hålla dem tillgängliga. Det andra är att visa historien i utställningsform, och det tredje är att med föreläsningar och i text sprida kunskap om Åtvidabergs näringslivshistoria.

I före detta AB Facits huvudarkivlokal, med en kapacitet om 2 000 hyllmeter, finns nu närmare 150 arkiv och samlingar. Fram till i dag har 115 studentuppsatser framställts som baseras på detta material. Här dominerar 4 000 volymer från Åtvidabergs kopparverks verksamhet och cirka 170 hyllmeter av Facitkoncernens arkiv.

Ekomuseum Åtvidabergs bruksbygd omfattar både centralorten och ett tiotal besöksobjekt i omlandet. Dessa platser är utvalda för att illustrera brukstypiska fenomen inom områden som teknik, arkitektur, samhällsplanering, kommunikationer, servicefunktioner och social omvårdnad. Navet i detta minst sagt decentraliserade museala system utgörs av Åtvidabergs Bruks- och Facitmuseum. Här får besökaren en överblick över såväl svensk bruks- och industrihistoria som utvecklingen i Åtvidabergsbygden.

På föreningens hemsida http://brukskultur.atvidaberg.se/http://www.brukskultur.se/ kan man klicka sig fram till en kontinuerligt växande digital historiesamling. Här har olika forskare och experter skrivit korta artiklar, där utvecklingen i Åtvidaberg sätts in i ett större historiskt sammanhang. I dag omfattar denna ”historiebok” ett 40-tal artiklar.

Brukskultur Åtvidabergs startsida.

Ett rikt arkivmaterial

Varför valde då ämnet historia vid Linköpings universitet att ta kontakt just med Åtvidabergs kommun för detta projekt? Flera argument talar för att välja Åtvidabergs bruksbygd som ett bra exempel för att illustrera svensk bruks- och industrihistoria.

Som redan antytts finns här ett synnerligen rikt arkivmaterial tillbaka till åtminstone mitten av 1700-talet. Här bör man även framhålla de omfattade fotografiska samlingarna, de äldsta redan från fotograferingskonstens barndom vid mitten av 1800-talet. Ett smakprov i form av närmare 6 000 bilder finns tillgängliga på nätet. Även de cirka 130 filmerna i Facits arkiv samt ritningar, kartor, planscher i Baroniet Adelswärds arkiv är av stort värde.

Eftersom dessutom kyrkböckerna fram till 1895 i fyra av kommunens socknar ingår i Demografiska Databasens gigantiska digitaliseringsprogram i Östergötland, var det inte svårt att se Åtvidaberg som ett ganska självklart val ur materialsynpunkt.

Men huvudskälet var givetvis områdets brukstypiska historia. Här kan man följa en lång industriell tradition tillbaka till ett medeltida bergsbruk. Storheten i det svenska brukssystemet illustreras synnerligen väl av att Åtvidabergs kopparverk vid mitten av 1800-talet utvecklades till ett av de mest framgångsrika företagen i landet, och vissa år producerade till och med mer koppar än huvudkonkurrenten Stora Kopparberg i Falun. Bruksorten blomstrade och Åtvids socken hade vid denna tid nästan lika många invånare som residensstaden Linköping. En monumental arkitektur i bruksorten förstärker denna bild.

Kopparproducent på fallrepet

En representativ brukshistoria måste emellertid även innehålla lågkonjunktur och hot om bruksdöd. Från och med 1870 föll också kopparproduktionen radikalt i Åtvidaberg. Ras i gruvor och allt klenare malmfyndighet tillsammans med svår konkurrens från USA stod bakom problemen. Ett stort antal bruks- och gruvarbetare avskedades. År 1873 flyttade var tionde invånare från socknen, och emigrationen till USA var påfallande hög detta år.

Resten av 1800-talet handlade mest om desperata försök att på olika sätt rädda kvar bergsbruket, bland annat genom nya framställningsmetoder och försök att gå ännu djupare i gruvorna på jakt efter brytvärd malm. En av gruvorna blev med sina 407 meter en tid Sveriges djupaste. Allt var emellertid förgäves och 1902 upphörde den industriella framställningen av koppar.

Åtvidaberg drabbades dock inte av total bruksdöd. Åren kring 1900 förändrades såväl näringsliv som samhälle radikalt. Man gick från kopparmalm till trä som industriell basråvara. En snickeriindustri med huvudinriktning mot kontorsmöbler, och en hjulfabrik, kom tidigt att bli dominerande företag i det nya, moderna industrisamhälle som växte fram under 1900-talets första år.

Ville skapa mönsterort

Förändringsprocessen personifierades av den dynamiske och politiskt relativt radikale baronen Theodor Adelswärd. Liksom en hel del andra industriledare ville han skapa ett industriellt mönstersamhälle, dock inom det patriarkala brukssystemets ramar. Adelswärd var synnerligen påverkad av engelska förebilder, särskilt Ebenezer Howards tankar om ett Garden City.

Genom en av bruksledningen styrd egnahemsrörelse skulle Åtvidabergs arbetarfamiljer få möjlighet att bo i små trevliga egna hem omgivna av prunkande trädgårdar. Den sociala omsorgen, som redan utvecklats i stor omfattning under 1800-talet, garanterade ett för sin tid gott omhändertagande av såväl spädbarn, sjuka som åldringar. Det var viktigt att behålla stabila bruks- och industriarbetarfamiljer på orten.

Historiker har pekat på likheter mellan brukssamhällets omhändertagaranda under 1800- och tidigt 1900-tal med de sociala välfärdsaspekterna i det folkhem som växte fram under 1930-talet i socialdemokratisk tappning. Ett bruk med bruksläkare, barnmorska, apotek med tillgång till fri medicin, skoltandvårdsklinik, bostäder som var gratis eller kraftigt subventionerade, gratial- och pensionskassor med mera, styrker denna bild.

Mot slutet av 1910-talet drabbades Åtvidabergs industrier svårt av krigstidens problem, och i och med ryska revolutionen förlorades viktiga marknadsandelar. Theodor Adelswärd måste lämna sin ledande position inom AB Åtvidabergs Förenade Industrier. Företaget tvingades i konkurs 1922, men samma år genomfördes en rekonstruktion och som vd för det nya AB Åtvidabergs Industrier utsågs Elof Ericsson.

I samband med rekonstruktionen kom ett mindre företag i Solna vid namn AB Facit att flyttas till Åtvidaberg. Bolaget tillverkade räknemaskiner, vilket passade väl in i ambitionerna att bredda kontorsmöbeltillverkningen. Facitmaskinen vidareutvecklades i början av 1930-talet, när tangenter ersatte de tidigare spakarna. Med Facits T-modell började Åtvidabergsföretagets etablering på världsmarknaden. Redan 1938 sålde man i ett 70-tal länder.

Facit. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ett globalt företag

Decennierna kring 1950 utvecklades Åtvidabergsföretaget till en världsomspännande koncern. Elof Ericsson, och från 1957 sonen Gunnar, blev som industriledare mycket omskrivna i svensk press. Det gällde även köpingen Åtvidaberg som åter framställdes som ett mönstersamhälle, nu i det svenska folkhemmet. Här härskade samförståndspolitik mellan en stark socialdemokrati, borgerlig opposition och företagsledning. Prins Bertil hyllade också industriorten Åtvidaberg som ”ett vackert exempel på perfekt samspel mellan näringsliv och samhälle” i ett tal vid jubileet 1963.

Framtiden såg synnerligen ljus ut för såväl företag som samhälle, och prognosmakare spådde att Åtvidabergs befolkning år 2000 skulle omfattade ca 30 000 personer. Den extremt snabba utvecklingen för kontorsmaskiner under 1960-talet med elektroniska räknare och datamaskiner kom dock att slå hårt mot AB Facit, som var koncernens nya namn från och med 1966.

Trots intensiva försök hade Facit små möjligheter att resursmässigt konkurrera med IBM och ett flertal japanska företag. Den tidigare så framgångsrika koncernen för mekaniska kontorsmaskiner drabbades mot slutet av 1960-talet av ett flertal problem. År 1971 blev krisen uppenbar när vd Lennart von Kantzow avskedades. Ett år senare såldes hela koncernen till Electrolux och Åtvidaberg tycktes stå inför ett nytt hot om bruksdöd. Samhället överlevde emellertid, bland annat tack vare satsningar på småindustrier. Stora delar av den gamla bruksstrukturen dog emellertid ut med Facitkrisen, och år 2000 omfattade kommunens befolkning endast 12 000 invånare.

Frågan är dock om inte fotbollslaget ÅFF:s återkomst till allsvenskan i oktober 2009 efter 27 års bortovaro kan medverka till att åter väcka entusiasm inför framtiden i Åtvidaberg. Lagidrotten fotboll är central för sammanhållningen i ett bruks- och industrisamhälle.