Många kvinnor startade egna företag i slutet av 1800-talet. Sveriges första annonsbyrå och flera skolor hörde till dessa. Ofta fick verksamheten namn efter grundarna. Gumaelius och Whitlock är goda exempel.
I mitten av 1800-talet insåg medelklassen att unga kvinnor behövde ett nytt slags utbildning. Undervisningen hade till dess mest handlat om att förbereda sig för äktenskapet. Allt fler kvinnor accepterade inte längre att bli gifta och därmed försörjda, utan behövde skaffa sig en egen inkomst. I Stockholm var kvinnoöverskottet särskilt markant och dessutom fanns ett stort antal ogifta mödrar med försörjningsbörda. Därmed blev det kvinnliga företagandet och kvinnors förvärvsverksamhet särskilt framträdande där.
Stockholm erbjöd också en mer öppen och tillåtande miljö än övriga landet, och Stockholms högskola hade en mer välkomnade attityd mot kvinnor än de traditionstyngda universiteten i Uppsala och Lund. Den växande medelklassen i huvudstaden hade också fått ökade ekonomiska resurser att köpa tjänster som utbildning, sömnad och annan service.
Det var därför naturligt att det var till huvudstaden som företagsamma kvinnor som Sofia Gumaelius och Wilhelmina Skogh reste för att finna sin utkomst. Fortfarande är det dock bara ett mindre antal som fått sina biografier skrivna som t.ex. Hanna Lindmark.
Många möjligheter i arkiven
Det är ett spännande initiativ som Centrum för Näringslivshistoria tagit för att undersöka kvinnlig förvärvsverksamhet. I den skrift som CfN nu publicerar från ett seminarium i höstas presenterar Ann-Marie Lenander de möjligheter som står till buds att i olika arkiv finna uppgifter om dessa framgångsrika kvinnor. Mycket finns exempelvis att hämta från kyrkoarkiven som skildrar hemförhållanden.
I Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg liksom i handelsregistren och bolagsregistren kan man återfinna mer specifika uppgifter om verksamheten och personens liv. Lenander påpekar att även privata arkiv kan vara riktiga guldgruvor, men då gäller det att veta var de finns. Med utgångspunkt från sitt arkivsökande gör Lenander en kunskapsrik exposé över hur Sofia Gumaelius byggde upp sitt företag, Sveriges första annonsbyrå, i Stockholm.
I Stockholm inrättades år 1861 Det Högre Kvinnliga seminariet som den enda statliga utbildningsanstalten för kvinnor med fri utbildning till lärarinna. Det var på detta seminarium som Selma Lagerlöf, Anna Sandström och Jeanna Otherdahl m.fl. möttes och utvecklade ett nätverk med en stor kader av kvinnliga lärare, som sedermera ofta öppnade egna skolor. Sofie Almkvist, Anna Sandström och Anna Whitlock är några exempel på detta.
Ofta start i hemmet
Det är viktigt att notera att utbildningen för flickor i stor utsträckning, med undantag för folkskolan, var en privat angelägenhet där föräldrarna förväntades betala för flickorna om de skulle få en mer kvalificerad utbildning. Utbildningsområdet var därför länge oreglerat och därigenom en möjlig arena för kvinnor. Ofta startade man i hemmet med att undervisa de egna barnen och om det blev framgångsrikt utvidgades verksamheten till en egen skola.
Över häften av alla skolor, ett hundrafemtiotal, som startades under 1800-talet leddes av kvinnor. Skolor startades över hela landet, men utbudet var störst i Stockholm och Birgitta Wistrands rapport handlar om fyra skolentreprenörer där. För samtliga fyra gäller att de startade sina verksamheter i hemmet, men senare byggde egna skolhus för 500–1 000 elever.
Flickor fick tillåtelse att studera vid universitet år 1873. Däremot var möjligheterna att efter utbildningen ta anställning inom den offentliga sektorn lika med noll. Det var de privata flickläroverken som erbjöd anställning. Kvinnliga akademiker lyckades dock i några falla att få en mer informell anslutning till universiteten med osäkra och tidsbundna anställningsvillkor.
Skapade egna anställningsvillkor
Många skapade sina egna anställningsvillkor, som t.ex. fysikern Naima Sahlbom. Staffan Bergwik visar i sin forskningsrapport hur hon genom sin skicklighet bland annat som mineralanalytiker lyckades starta ett privatlaboratorium för kemiska precisionsanalyser, en stor entreprenörsinsats.
Sahlboms entreprenörskap grundade sig kanske dock mer i utestängningsmekanismerna på den formaliserade akademiska arbetsmarknaden. Den måste ses som ett slags tvång för att kunna arbeta inom sin vetenskap. De män som hon samarbetade med och hjälpte blev samtliga framgångsrika professorer.
Över huvud taget är det fascinerande att notera hur aktiva kvinnorna var i slutet av seklet – kvinnor som Wilhelmina Skogh, Hanna Lindmark, Anna Ahlström, Sofia Gumaelius och andra byggde också upp nätverk, föreningar och organisationer. Man arbetade i två riktningar. Dels arbetade de för sin egen framtida medborgarrätt genom att bilda föreningar kring Gift kvinnas äganderätt, Fredrika-Bremer-Förbundet och Landsföreningen för Kvinnans politiska Rösträtt (LKPR), dels verkade de för sina mindre lottade medsystrar och deras barn genom att inrätta barnbespisningar och välgörenhetsinstitutioner.
De formella möjligheterna för kvinnor att ta ett eget ekonomiskt ansvar var ju begränsade, gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921. Ogifta kvinnor fick sin myndighet vid 21 års ålder år 1884. Redan 1864 hade det dock blivit lagligt möjligt att vara företagare. Myndigheterna reglerade kvinnorna hårt och ofta krävdes det mer av kvinnliga företagare än av manliga, t.ex. beträffande uppförande, vandel som det hette på den tiden.
Nödvändighet eller möjlighet
Elisabeth Sundin diskuterar nödvändighetsdrivet företagande respektive möjlighetsdrivet i sin rapport där hon använder uttrycket manlig könsstämpling för företagandet över huvud taget. Det är kvinnor som producerar kläder, männen säljer muttrar och skruvar och biltillbehör. Ofta uppger personer av olika kön också olika skäl till varför de startar sitt eget företag. Sundin framhåller att även som grupp driver kvinnor och män sina företag på olika villkor. Det menar hon beror på att företagandet är skapat av det förhärskande genussystemet och samtidigt delskapare av samma system.
Författare:
Dela med dig av dina tankar