Ericsson visade sig vid tiden för andra världskriget med ett gigantiskt industrikomplex i Midsommarkransen söder om Stockholm, som också inbegrep del i utbyggnaden av bostadsområdet med lamellhus kring den efter verksamheten uppkallade Telefonplan. Internationellt sett är Ericssons 1930-talsanläggning en av de arkitektoniskt mest uppmärksammade, som framstående exempel på svensk funktionalism och i kanske ännu högre grad som tayloristiskt genomarbetad fabriksorganisation.
Projekteringen påbörjades 1936 med ett nära samarbete mellan arkitekten Ture Wennerholm och Ericssons överingenjör Olof Hult. Fabrikskomplexet, i armerad betong med vita putsfasader, byggdes i två delar, den ena med en låg verkstadsbyggnad för det tyngre arbetet, en kvadratisk, fjortontusen kvadratmeter stor hallbyggnad med sågtak och överljus. Den andra delen, fyra våningar hög, var för lättare industri och kontor.
Slamrande arbete skildes från lugnare. Arbetare och tjänstemän hade inte bara skilda ingångar utan också som tidigare olika standard; kontorstrapporna var av marmor, fabrikstrapporna av ”halkfria plattor”. Väggar mellan olika avdelningar gjordes av glas både i verkstäder och kontor för att underlätta översikt och kontroll.
Utgångspunkt för planeringen var de två trafikflödena, materialets väg från råvara till färdig produkt enligt löpande-bandprincipen, och de flera tusen anställdas väg till och från sina arbetsställen. Målsättningen var att så rationellt som möjligt skilja de två flödena från varandra. Idéerna om funktionsseparering utgick från taylorismens grundsatser för rationell arbetsledning, ”Scientific Management”, som 1913 presenterades av Svenska industriförbundet i svensk upplaga och i en särskild handbok ”Industribyggnader”, författad av Industribyrån, en avdelning inom Industriförbundet som utvecklade organisationsfrågorna.
Därifrån hämtade Ericsson till exempel bedömningen att det behövdes ett tvättställ på fyra arbetare. Utrymmena för arbetarnas hygien – arbetarmatsal, omklädningsrum, duschar och toaletter, till och med vilrum för den kvinnliga arbetskraften – blev gigantiska och berömda i sin samtid, efterbildade långt in på 1960-talet.
Ericsson låg före i den allmänna utvecklingen såväl vad gällde löpande-bandprincipen, hämtad från Fords fabriker i Detroit, som personalutrymmena. Den rationella uppdelningen av arbetsmoment med hjälp av tidsstudier lade lika stor vikt vid allt som arbetarna företog sig efter det att de passerat stämpelklockan. Denna syn avspeglades i en lika rationell, kliniskt ren funktionalistisk arkitektur. Funktionalistiska var också bostadshusen för bolagets anställda, i kvarteren Tellusborg och Nässlan i Midsommarkransen. Arkitekt här var Backström & Reinius (1937-39).
Efter andra världskriget fortsatte byggandet med en åtta våningar hög byggnad för laboratorium och ett sjuttio meter högt torn för kortvågsforskning. Utbyggnader har skett kontinuerligt, däribland vid början av 1970-talet tekniskt kontor, ytterligare laboratorier och undervisningslokaler i rött tegel och aluminium vid Södertäljevägen. I mitten av 1990-talet byggdes en stor del av verkstadsutrymmena om till kontor. Ännu en om- och tillbyggnad inleds 2001.
Författare:
Dela med dig av dina tankar