Varuhusen växer fram

Varuhustanken började utvecklas i samband med industrialiseringen vid mitten av 1800-talet i både USA och Frankrike. Kring sekelskiftet 1900 slog varuhusen igenom på bred front i ett stort antal storstäder.

Bland de mest kända varuhusen i Stockholm återfanns under 1920-talet Nordiska Kompaniet – NK, som hade bildats 1902 och flyttat till lokaler på Hamngatan 1915. Det konkurrerade varuhuset Paul U Bergström (PUB) började byggas 1916 och utvecklades fram till slutet av 1950-talet i etapper. Vid Paul Bergströms död 1934 köptes varuhuset av Kooperativa förbundet. I ett flertal svenska storstäder kunde man under 1910- och 1920-talen finna varuhus med ett brett sortiment.

De tidiga varuhusen var samlingsplatser för medel- och överklass, och särskilt för kvinnor. Denna traditionella roll för varuhusen förändrades emellertid 1930, då de första affärerna med namnet Enhetspris AB (EPA) bildades. Bolaget skapades av NK:s initiativtagare Josef Sachs, i samarbete med Herman Gustaf Turitz, med syfte att bygga upp en lågpriskedja av varuhus runt om i Sverige. Under de två första åren bildades sex varuhus. Men ju fler som tillkom, desto större blev protesterna.

Det var framför allt de privata lokala handlarna som attackerade EPA-varuhusen och kritiserade dem för att importera billiga varor av låg kvalitet och sälja dem i varuhusen. EPA hävdade att så inte alls var fallet, utan att de sålde såväl svenska som importerade produkter. Kritiken ledde till och med till motioner i riksdagen med krav om en utredning för att undersöka om lågprisvaruhusen kunde slå ut de privata småhandlarna, vilket i så fall skulle ge anledning till förändrad lagstiftning. Utredningen konstaterade dock att det inte fanns någon anledning att ingripa. Varuhusen hade så ringa omsättning att de inte kunde hota övrig handel. KF instämde i detta och betonade att bolagens konstruktion var oväsentlig och att detaljhandelsföretag borde mötas i ärlig konkurrens på marknaden.

Författare: Mats Larsson

Dela med dig av dina tankar