På nästan varenda byggplats runt om i världen syns orangefärgade bygghissar som kommer från ett företag i Skellefteå. Alvar Lindmark från Burträsk grundade 1948 Alimak, som växte till ett världsföretag och vars produkter gjort stora byggen säkrare, världen över.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
År 1917 föddes Alvar Lindmark i den lilla byn Forslunda utanför Burträsk. Industrialiseringens första våg hade börjat svepa över landet, men den hade ännu inte riktigt nått till Västerbottens byar. I hemmet fanns varken rinnande vatten, el eller telefon. Människorna i trakten var bönder sedan urminnes tider och Alvars far hade bara sex dagars skolgång i bagaget. Hårt arbete sades hålla människan borta från synd och den litteratur som fanns i hemmet var Bibeln och Luthers predikningar.
Alvar var djupt religiös och grubblande till sin natur. När han som tolvåring insjuknade i blodförgiftning lovade han Gud att bli missionär om han överlevde. Så blev det aldrig, men Alvar fortsatte drivas av en vilja att förbättra – och idérik var han dessutom. Redan som barn klurade han ut nya tekniska lösningar för att förenkla arbetet på gården.
Som 25-åring reste han till Hässleholm för att utbilda sig till ingenjör. För att klara ekonomin fick han snåla på maten och ta tunga extrajobb vilket tärde på kroppen. En dag bröt han ihop och fördes till sjukhus med dubbelsidig lunginflammation. Läkarna gav honom inget hopp utan skickade honom hem till Forslunda för att få dö hemma hos sin familj. Men Alvar överlevde också denna gång och tog ingenjörsexamen genom studier hemma i sjukbädden, via brevkurser från Nordiska korrespondensinstitutet. Han var då 26 år gammal.
I Burträsk fanns inte mycket användning av Alvars utbildning. Men i en annons i Dagens Nyheter läste Alvar att en arkitektbyrå i Stockholm sökte en ung ingenjör med praktik från byggnadsfacket. Problemet var som vanligt brist på pengar. Hans mamma tog ett lån av sin bror på 130 kronor för att hjälpa Alvar att ta sig till Stockholm.
Mötet på arkitektkontoret i Stockholm blev en besvikelse för Alvar, som aldrig kunnat föreställa sig att konkurrensen om ingenjörsjobben skulle vara så stor. Eftersom han saknade både referenser och erfarenhet fick han inte jobbet. Pengarna tog snabbt slut och socialkontoret erbjöd sig att betala resan hem till Skellefteå, men ett sådant misslyckande ansåg Alvar vara värre än döden. Han levde istället som en luffare på Stockholms gator och höll sig vid liv med hjälp av Stadsmissionens soppor, men rasade snabbt i vikt.
Svårt undernärd lyckades Alvar till sist ändå tjata sig till ett arbete på ett bygge strax utanför staden. Här fick han hugga i – och själv uppleva hur arbetsförhållandena såg ut i byggindustrin. Byggarbetarna slet med omoderna hjälpmedel – block, taljor, rep, skottkärror, ok – och ofta utan hjälm och säkerhetsutrustning. Alvar fick själv några av de hårdaste uppgifterna: att bära upp bruk, ställa i ordning balkar och lägga tegel på ställningar. Han jobbade på höga höjder trots att han led av en fruktansvärd svindel. Att blanda murbruk var tungt. Nu plockade Alvar fram sin idérikedom. Han konstruerade en maskin för att göra arbetet lättare, av en begagnad elmotor och diverse rördelar. Murbruksblandaren Limak blev på många sätt startskottet för den framgång som senare skulle komma.
Alimak-hiss, stapelbädd IV, Uddevallavarvet 1968. Foto Arne Andersson, Bohusläns museum.
Under sin tid på bygget hade Alvar behandlats som en ovälkommen utböling. Kanske för att han kom från Norrland och talade annorlunda. Misstänksamheten mot honom kulminerade efter hans uppfinning. De andra arbetarna kallade honom brödtjuv och hotade honom till livet. Men Alvar lyckades trots det att sälja 25 exemplar av murbruksblandaren till olika byggen. Han lyckades även sälja patentet till sin uppfinning för 7 500 kronor – och ficktill sist jobb som ingenjör. Nu kunde han själv bestämma när det var dags att ta tåget tillbaka norrut igen, utan skam över att ha misslyckats.
Det hann bli 1946 innan 29-årige Alvar återvände till Skellefteå. Nu hade han tillräckligt eget kapital för att starta företag: Ingenjörsfirman Alvar N Lindmark. Först utvecklade han en motordriven bockningsmaskin för armeringsjärn, som blev en bra produkt för byggarbetsplatser där man arbetade med cement, betong och armerat järn.
Alvar mindes de tunga lassen med bruk han burit på byggen. En enkel hiss, som kunde monteras tillfälligt på byggplatser och lyfta upp tungt byggmaterial, vore en bra sak, tyckte han. Firmans första materialhiss, helt i trä, lanserades 1948 och den blev en storsäljare.
Successivt ökades personalstyrkan bland annat med Alvars bröder, kusiner och svåger. De som arbetade för Alvar har efteråt berättat att det var lätt att sugas in i hans engagemang och tro på att allt var möjligt, men att kraven på dem också var höga. Effektivitet var ett ledord och för att personalen skulle stimuleras till ett högre tempo skapades ett bonussystem som gav dem andelar i vinsten.
År 1954 hade företaget 80 anställda och firman bytte namn från Ingenjörsfirman Alvar N Lindmark till Alimak-Verken. Det sägs att det var växeltelefonisten som föreslog namnbytet eftersom hon var trött på att rabbla det långa namnet varje gång någon ringde.
Alvars visioner kom mycket snabbt och hans förmåga att rita dem inspirerade medarbetarna till att förverkliga produkterna. Ofta fick Alvar sina idéer när han satt hemma och spelade på sin kyrkorgel och ibland ringde han till sina medarbetare mitt i natten för att involvera dem.
År 1956 hade firman tagit fram en kuggstångsdriven klätterplattform. Den fick namnet ”Jakobs stege”, efter en av Alvars favoritberättelser ur Bibeln. Alvar hade länge drömt om att skapa just en kuggstångshiss i stället för de lindrivna varianter som fanns. Hissen, eller arbetsplattformen mer korrekt beskrivet, bestod av en hisskorg som klättrade längs en kuggstång som var fastbultat i väggen. Allt eftersom huset byggdes högre – eller gruvan grävdes djupare för den delen – kunde hissen förlängas. Lösningen innebar att höjden som hissen kunde nå praktiskt taget var obegränsad. Dessutom kunde Jakobs stege monteras av en enda man, och hade motorn utanpå hisskorgen vilket sparade mycket krångel och utrymme.
Hisskonstruktör Alvar Lindmark år 1956. Foto Ragnar Gustaf Insulander, Skellefteå museum.
Den nya produkten kom att öppna många säljdörrar. Efter att ha visat upp den på en mässa i Stockholm kom förfrågningar att ta fram en liknade kuggstångsdriven hiss – men för gruvor. Det var gruvföretagen LKAB och Boliden som bad om en hiss som kunde användas i deras vertikala gruvgångar, även kallade stigorter. Alimak tog fram en sådan lösning: en ”stigortshiss”, där plattformen klättrade längs en kraftig stålstång som fästes med pinnbultar och som hade inbyggda ledningar för tryckluft och vatten.
Hjulen snurrade snabbt nu för Alimak. Stigortshissen tog företaget ut på världsmarknaden. Kuggstångsplattformen utvecklades och kom att bli företagets stora försäljningssuccé. Och hemma i Sverige blev hans bygghiss närmast en förutsättning för att höghusbyggande skulle kunna ta fart.
Impulsiva handlingar var typiska för Alvar. Han var otålig och ville se snabba resultat. Eftersom Alvar inte lärt sig engelska i skolan så anställde han en privatlärare som gick med honom från morgon till kväll. Efter tre månader ansåg han sig vara fullärd och gav sig ut i världen för att marknadsföra Alimak. År 1962 satsade han också hela Alimaks årsvinst i en två veckor lång fest i Skellefteå. Han bjöd in potentiella framtidskunder från hela världen för att skapa goda relationer och öka försäljningen.
Alvar hade alltid varit tveksam till att ta banklån för att växa. Men i den ökande konkurrensen som krävde mycket kapital om man ville växa blev det svårt att avstå. År 1959 hade Alimak just bytt till statliga Sveriges kreditbank (via sammanslagningar idag en del av Nordea) och tog ut stora lån där. Till en början var relationen god, men när banken fick en ny chef ett par år senare ändrade samarbetet karaktär.
Trots sina framgångar på marknaden drabbades företaget samtidigt en finansiell kris. Det som följde blev en komplicerad process, som slutade med att Alvar tvingades bort från ledningen och blev av med ägandet av företaget han skapat. Alvar, som kom att få ökade problem med sin psykiska hälsa, hade en svår tid. Under sommaren 1965 skrev Alvar på ett avtal som ledde till att han förlorade sitt livsverk.
Vad hände sen?
Alvar kämpade länge för upprättelse och kom aldrig över hur banken behandlat honom. Han försökte att starta nya företag och uppfinna nya produkter i helt nya branscher. Uppgörelsen som Alvar skrivit på förband honom att inte skapa produkter som konkurrerade med Alimak. Han blev ägare av Ursvikens mekaniska verkstäder, där hans bror Samme arbetade. Han uppfann en modern sjuksäng. I början på 70-talet flyttade han ner till Malmö för att ägna sig åt fastighetsinvesteringar. Hans sista uppfinning blev elbilen Alive som skulle vara omöjligt att krocka med. Men han fick aldrig se sin bil bli verklighet. Alvar Lindmark dog år 1975, 57 år gammal, under en operation av kroppspulsådern.
Företaget som Alvar Lindmark startade finns kvar, heter efter många ägarbyten Alimak Hek, men ligger kvar i Skellefteå. De är världsledande när det gäller kuggstångsdrivna bygghissar och deras hissar används vid byggen av skyskrapor världen över. Bland annat har Alimakhissar använts när Eiffeltornet behövts repareras eller när Burj Al Kalif byggdes i Dubai. Den högsta Alimakhissen någonsin hade en lyfthöjd på 645 meter och fanns i en tv-mast i Warszawa.
– – –
Text av Anna Sundström Lindmark, författare och sondotter till Alvar Lindmark. Redaktionell bearbetning av Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Anna Sundström Lindmark, ”I skuggan av ett geni” (Ordvisor Förlag, 2020)
Dela med dig av dina tankar