Den 1 januari 1971 vaknade drygt 600 egenföretagare inom apoteksnäringen till en helt ny vardag. Från och med i dag var de statsanställda apotekschefer i ett statligt monopolföretag. Monopolet skulle dock bli en parentes i historien.
Det första offentliga apoteket grundades i slutet av 1500-talet, och hundra år senare fick apotekarna ensamrätt på att tillreda och sälja gifter – eller läkemedel. Fram till och med 1970 drevs alla apotek i privat regi. Men vilken farmaceut som helst fick inte öppna apotek. Duktiga och kompetenta apotekare fick köa i åratal för att få tillstånd, så kallat privilegium. Den som hade lyckan med sig att få detta privilegium, blev å andra sidan i det närmaste enväldig inom sitt geografiska område.
Apoteksväsendets organisation hade stötts och blötts under årtionden. Att det var ett omodernt och ineffektivt organisation för läkemedelsförsörjning var de flesta överens om. År 1963 gav regeringen utredarproffset Rune Lönngren i uppdrag att ta fram en modell för ett nytt apoteksväsende. Det var inte självklart att det skulle bli i statlig regi. Till exempel tillfrågades Apotekarsocieteten om den ville bli huvudman för näringen, men tackade nej.
Den 24 augusti 1970 bildades det statliga Apoteksbolaget AB. Rune Lönngren blev det nya bolagets första styrelseordförande. Första vd:n, Åke Nohrlander, hämtades från detaljhandelskoncernen KF, en tydlig fingervisning om vart det nya bolaget var på väg. Apoteksbolaget fick en rad uppgifter: effektiv distribution, medverka till att hålla läkemedelskostnaderna nere och bidra till ökade kunskaper om läkemedelsanvändning. En av bolagets första uppgifter var att lösa in alla 620 fristående apoteksenheter. I den nya organisationen blev alla apotek jämlika enheter som lydde under varsin apotekschef.
Inledningen blev tuffare än väntat. Inför förstatligandet hade många apotek börjat anställa nya medarbetare – alla som jobbade på apoteken hade ju lovats statlig anställning efter reformen. Det innebar att personalstyrkan var alldeles för stor, och det krävdes kraftiga personalrationaliseringar. Det visade sig också att det inte fanns täckning för tidigare upparbetade pensionsåtaganden. I riksdagen kritiserades det statliga monopolet häftigt från borgerligt håll, bland annat för den dåliga lönsamheten.
Men efter något år hade verksamheten styrts upp och problemen lösts. Ett intensivt utvecklingsarbete inleddes. Nya apotek etablerades i rask takt. Tillvaron var dock inte friktionsfri. Under slutet av 1970-talet uppstod en långvarig konflikt mellan arbetsgivaren och Apotekstjänstemannaförbundet, med strejk som följd. Den kanske allvarligaste publika krisen inträffade i mitten av 1990-talet. Apoteksbolagets vd och ledning löpte gatlopp i pressen – för lägenhetsaffärer och höga löner. Vd:n fick sparken och hela styrelsen ställde sina platser till förfogande.
Monopolet försvinner
Under 1990-talet blåste avregleringens vindar, vilket inte gick Apoteksbolaget förbi. Bolaget började förbereda sig på en kommande konkurrenssituation och bytte 1998 namn till Apoteket AB. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet ställdes Apoteket inför besparingskrav om hundratals miljoner kronor. Detta var delvis en följd av den svenska 90 talskrisen, som lett till att ägaren staten nu ställde större krav på Apoteket att leverera vinst. Marginalerna på receptbelagda läkemedel blev samtidigt allt snävare.
Kritik, avregleringsvindar och besparingskrav till trots, kvarstod monopolet fram till 2009. Då omreglerades apoteksmarknaden, och Apoteket AB fick konkurrens från nya aktörer.
Ur: Företagskällan, 2015:4.
Författare: Karin Jansson Myhr
Dela med dig av dina tankar