Det var Karl XII och hans karoliner som lade grunden till den svenska kaffekulturen. De hade fått smak på kaffe under vistelsen i Turkiet efter slaget vid Narva. En turkisk kaffekokare följde med hem till Sverige 1715.
Kaffet blev snabbt en populär dryck bland adeln och borgerskap. Stockholms första kaffehus öppnades redan på 1710-talet. Det var ofta invandrare som drev kaffehusen under 1700-talet. Holländaren Fredrik Reiss drev flera kaffehus i Stockholm, bland annat ett på Skeppsbron där Hotell Reisen nu ligger.
Den förste kände västindiske företagaren i Sverige, Tomas Samor, drev tillsammans med sin svenska hustru Sophia Beata, Lycke kaféverksamhet i Göteborg 1775–1778. Så här formulerade han sin ansökan om att få driva kaféet: ”Sedan jag blifwit endtledigat utur hans Kongl Majts höga Tjenst likmätigt alra ödmiukast bifogade afskedspass har jag som swensk undersåte och gift i Swerige, ehuru jag är född uti Martinique i Westindien, i afseende på mitt tillkommande Soutinen [försörjning], ödmiukast anhålla skolat, om Högädla Magistratens Höggunstiga tilstånd att såsom Tracteuer eller Caffekokare här i staden få mig försörja: Warandes jag i öfrigt sinnad, så framt lägenhet för mig gifwes till något understöd uti mina omständigheter söka Sjöfarten som i flera år warit mitt näringsämne.
Med diupaste wördnad framhärdar Högädla Magistratens Alra ödmiukaste tjernare Tomas Samor.”
Inte bara kaffe utan även te och choklad blev populära drycker bland dem som hade råd med detta. Myndigheterna ogillade dock importen av ”onödig lyxkonsumtion” och stiftade en rad överflödsförordningar med importförbud av bland annat av kaffe, choklad, arrak, punsch, likörer samt flera sorters vin, frukt och konfektyrer. Det var först under andra halvan av 1800-talet som kaffet blev en allmän folkdryck i Sverige. Nu utvecklades de internationella handelsförbindelserna samtidigt som allt fler svenskar fick råd att konsumera importerade varor.
Tre av dagens starka varumärken för kaffe: Zoégas, Gevalia och Löfbergs, har starka historiska rötter. Låt oss titta lite närmare
Zoégas
Kaffeföretaget Zoégas har fått namn efter Carlos Zoéga. Han skulle kunna klassificeras som dansk, italienare eller brasilianare. Men i själva verket föddes han i Sireköpinge öster om Landskrona som Carl Zoéga.
Familjen Zoéga hade italienska rötter och kom till Danmark redan på 1500-talet. Carls föräldrar var jordbrukare och fick 16 barn. Familjen flyttade från Danmark 1846 för att i stället driva jordbruk i Skåne. Tillsammans med de flesta av barnen emigrerade fadern till Brasilien 1871, enligt uppgift beroende på att familjens gård hade drabbats av mul- och klövsjuka. Carl var ett av barnen som följde med, och i Brasilien bytte han namn till Carlos. Där arbetade han med kaffehandel 1873–1881.
Carlos Zoéga återvände till Sverige och startade en kaffehandel i Landskrona 1881. År 1885 gifte han sig med Maria Tufvesdotter Thunell. Hon var en företagsam person och hade arbetat som fotograf i Landskrona. År 1886 flyttade de till Helsingborg och öppnade där en kaffe-, socker- och tehandel med namnet Helsingborgs Patent-Kaffe-Ångbränneri.
Carlos avled redan 1888, och Maria fick erbjudande att sälja rörelsen. Men hon bestämde sig för att själv driva den vidare. Hon började gå runt och sälja kaffe direkt till olika butiker i Helsingborg. Maria gifte efter ett tag om sig med konditor Johan Svensson, och hela familjen antog namnet Zoéga.
Marias och Johans son Rudolf Zoéga kom sedan att utveckla rosteriet till en framgångsrik industrirörelse. Rudolf började sin bana i företaget 1913 och tog sedan över efter faderns död 1922.
Ovan. Packning av Gevalias kaffe på rosteriet i Gävle. Foto: Carl Larsson. Ur Gevalia Mondelez Int. arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria
Gevalia
Victor Engwall grundade ett handelshus i Gävle 1853. Företaget blev en viktig importör av bland annat kaffe och andra kolonialvaror. År 1913 började man rosta kaffe, och 1920 lanserades varumärket Gevalia, vilket är det latinska namnet på staden. Det var det första rostade kaffet i Sverige som såldes paketerat som märkesvara.
Löfbergs Lila
Karlstads färg är lila – Löfbergs Lila. Men historien om detta företag börjar egentligen i Munkfors. Där arbetade Anders Löfberg som bodbiträde. Han tyckte att det var för långt till de stora handelshusen i Göteborg och Malmö som tillhandahöll kolonialvaror. Därför grundade han tillsammans med bröderna Josef och John kolonialvarufirman Löfberg & Co i Karlstad 1906.
Företaget började efter en tid även importera Citroënbilar och rosta eget kaffe. Det fanns vid denna tid ett stort antal kafferosterier i landet. Löfbergs sålde det mesta av sitt rostade kaffe till butiker i Värmland och omgivande landskap som i sin tur malde kaffet och sålde det i lösvikt till kunderna.
År 1927 delades Löfberg & Co upp mellan bröderna. Josef tog över grossiströrelsen, John fick Citroënimporten och Anders tog hand om kafferosteriet. På 1920-talet hade Löfbergs börjat sälja kaffe i konsumentförpackningar. Kring 1927 fanns elva olika blandningar som såldes i påsar med varierande färg. Löfbergs Lyxblandning såldes i lila påsar, vilket blev upphovet till det övergripande varumärket Löfbergs Lila.
Ovan. En lastbil lastad med Löfbergs Lila från 1960-talet. Bild från Löfbergs.
År 1945 överlämnade Anders Löfberg ledningen för företaget till sin son Åke Löfberg som gjorde omfattande satsningar på modern produktionsteknik och marknadsföring. Det var han som gjorde Löfbergs Lila till ett rikstäckande varumärke. År 1976 tog Åkes son Anders Löfberg över ledningen för företaget. Han gjorde bland annat satsningar på restauranger, storkök och export. Hans dotter Kathrine Löfberg är nu kommunikationsdirektör och fjärde generationen Löfbergare i företaget.
Ransonering av kaffe
Under både första och andra världskriget ransonerades kaffet i Sverige. Första världskrigets ransoneringar varade från 1916 till 1919 och omfattade exempelvis även socker, mjölk och bröd. De första varorna som ransonerades under andra världskriget var kaffe och te, där ransoneringen infördes i mars 1940.
Sammanlagt 27 varor ransonerades under kriget, huvudsakligen livsmedel. Under beredskapsåren uppstod också olika former av ersättningsprodukter. Kråka serverades på restaurangerna, och i livsmedelshandeln såldes en rad olika surrogat, bland annat 155 olika kaffesurrogat, 62 sorters äggersättning, 43 för matfett och 6 för kakao. Kaffesurrogat tillverkades av bland annat spannmål, cikoria, ekollon eller maskros.
Den sista kristidsransoneringen avskaffades först 1951 och gällde just kaffe. Kriget hade ju slutat redan sex år tidigare, så det var inte några avspärrningar som motiverade ransoneringen. Motivet var i stället att regeringen ville hushålla med de svenska tillgångarna på utländsk valuta. Och precis som då det gällde 1700-talets överflödsförordningar var det kaffekonsumtionen som de svenska politikerna tyckte var särskilt umbärlig.
John-Axel Hulterström tar kaffepaus vid en militärmanöver 1956 i Norrköping. Ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria
Dela med dig av dina tankar