Under 1800-talets andra hälft var Ryssland en av Sveriges viktigaste marknader. Många svenska företag hade dotterbolag i Ryssland, och det var åtskilliga svenskar som startade företag där.
Men den ryska revolutionen 1917 innebar en dramatisk förändring, och när sovjetregimen nationaliserade privata företag tvingades så gott som alla utländska företagare att lämna landet. I ett historiskt perspektiv har det medfört att Rysslands betydelse för svenskt näringsliv till stor del har fallit i glömska. Kvar i Sverige, Finland, Ryssland och länderna kring Kaukasus finns arkiv med dokument från nu glömda företag som berättar om denna epok.
Ingen annan svensk släkt hade sådan betydelse för det ryska näringslivet som familjen Nobel. Berättelserna om deras industri- och oljeimperium i Ryssland är dramatiska och sträcker sig över flera generationer – där med- och motgångarna avlöser varandra. Immanuel Nobel var en av de innovatörer som efter konkurs i Stockholm prövade lyckan i S:t Petersburg kring 1800-talets mitt. Sönerna Ludvig, Robert, Alfred och Emil följde i hans fotspår och blev framgångsrika innovatörer och företagare, så även flera av barnbarnen. Av dessa är väl Alfred Nobels historia i Sverige mest känd, men det var hans bror Robert som började med oljeverksamheten. Han fick snart fram en bättre produkt än Standard Oil, som då var marknadsledande, och 1878 bildades Naftaproduktionsaktiebolaget Bröderna Nobel – förkortat till Branobel, även kallat Naftabolaget. (Ordet naftakommer från persiskan och är i dag en synonym till råolja, men termen innefattade tidigare även raffinerad petroleum.)
Nivån på oljeindustrin i Baku var före Nobels ankomst mycket låg. Genom att anställa tekniskt kunnigt folk och genom industrispionage i Amerika, byggde Robert och Ludvig Nobel på kort tid upp ett avancerat distributionssystem med pipeliner, tåg- och båttransporter. Världens första tankfartyg, i svenskt bessemerstål, Zoroaster, konstruerades av Ludvig. Hans etablerade maskinfirma i S:t Petersburg var också en förutsättning för hela projektet då det svarade för produktion och leveranser av material.
Ludvig lät även bygga villastaden Petrolea i Baku där de anställda, många av dem svenskar och deras familjer, fick goda bostäder och social omvårdnad. Livet i Baku var hårt, klimatets variationer var stora, förutsättningarna för livet i allmänhet inte som hemma och branschen en av världens mest konkurrensutsatta med nationella intressen.
Branobel konkurerade snabbt ut Standard Oil på den europeiska marknaden och kom med tiden att bli det största företaget i Ryssland, men under 30 år kom kampen om oljemarknaderna att likna ren krigföring, där Standard Oil tog till sabotage och ryktesspridning för att skada den svensk-ryska konkurrenten.
Ludvig Nobel dog 1888 efter att bokstavligen ha arbetat ihjäl sig och det blev hans son Emanuel som 28 år gammal tog över huvudansvaret för företaget. Projektet hade inneburit hårda stridigheter mellan bröderna Nobel, men de försonades och Emanuel betalade igen de pengar farbrodern Alfred Nobel hade satsat i projektet. Dessa gick sedan in i den stiftelse Alfred Nobel hade grundat. Pengarna från Branobel och oljefälten i Tsarryssland kom därmed att utgöra drygt 12 procent av Nobelstiftelsens grundkapital på mer än 31 miljoner kronor.
Den ryska revolutionen 1917 gjorde att den tredje generationen Nobel tvingades fly från Ryssland genom skogarna till Finland. Familjen förlorade industriimperiet, inte bara oljebolaget och maskinverkstaden, utan också tillgångar i en rad företag som de var delägare i, företag inom oljeutvinning och produktion, depåer, tankvagnar, rederier och oljefält. Standard Oil hade dock kvar verksamhet i landet, och genom att sälja hälften av aktierna i Branobel till Standard Oil, trots att större delen av dem var oåtkomliga i Petrograd, fick familjen ut en del av förmögenheten. När den amerikanska regeringen på 20-talet tog upp förhandlingarna om tillgångar konfiskerade av Sovjetregimen, utgjorde Branobel med dess nya delägare Standard Oil of New Jersey en tiondel av värdet!
Författare:
Anette Karls Fors är projektledare vid Centrum för Näringslivshistoria
Dela med dig av dina tankar