Den förlorade sonens återkomst

Peter ”Pirre” Wallenberg gick bort den 19 januari 2015. Ekonomijournalisten Ronald Fagerfjäll har gett ut en bok om honom. Här ger han sin bild av den omskrivne finansmannen.

Knappt någon av Europas dynastier inom företagandet är så mäktig som den svenska familjen Wallenberg. Och få av finansfamiljerna i världen och historien har klarat av fem generationer och sju maktskiften så smärtfritt som denna familjeinstitution, vilken verkat i världens kanske mest kulturradikala land. Kanske hänger framgången samman med det ständiga behovet av anpassning till misstrogna makthavare och korporativa strukturer. Några av de hittills nio makthavarna har liknat oligarker medan andra till och med varit stridande liberaler. Men de flesta har ändå följt devisen att ”spela bollen där den ligger”.

En annan viktig förklaring till överlevnadskraften är att den förste arvtagaren Knut Agathon råkade bli barnlös och valde att lägga hela sin förmögenhet i en familjestiftelse år 1917. Därefter har Wallenbergväldet liknat ett fideikommiss där någon eller några släktingar förvaltar och håller ihop strukturen och gärna testamenterar en del av sin egen förmögenhet dit. I dag styrs imperiet av en trojka, och inte mindre än 30 yngre Wallenbergare tävlar om att ingå i nästa ledargarnityr som rimligen tar över runt 2025. De nya får stor makt över svensk forskning och styrningen av en rad globala företag, av vilka det heligaste numera är Atlas Copco. Ett spännande och obegripligt ansvarsfullt yrkesliv som inte vem som helst vågar välja.

Familjedynastier är kanske berättelser mer än något annat. Under våren detta år (2015) har jag arbetat med ett nytt avsnitt av en följetong om familjen. Det förra handlade om tävlingsmänniskan ”Dodde” Wallenberg, som i Sveriges mest korporativa tid regisserade nästan allt industriellt som hände i samråd med den socialdemokratiska regeringen. Det nya avsnittet är lika långt och handlar om den ”förlorade sonen” – Pirre.

Andresonen

I vår tid har vi lättare att förstå att barn kan komma på kant med en alltför krävande förälder. Före första världskriget och Astrid Lindgren var sådant tecken på ”dålig karaktär ”. Den trotsige och håglöse andresonen Peter skickades därför av sin far, efter juristexamen, till Atlas Copco för att gubbarna där skulle ”göra karl av pojkfan”. Precis som i sagorna hände det märkliga att Peter började älska Atlas Copco med allt dess hårda slit inom bergborrning och anläggning. Han fick praktisera som både gruvarbetare och verkstadsarbetare och försöka tämja ointresserade kunder i USA, Rhodesia, Kongo och England när långvägarkarriären började leda mot företagstoppen. Att utsätta en Wallenbergare för alla faror i Afrika var naturligtvis rena galenskapen. Men det handlade om ett ”chicken race” mellan fadern och sonen. Vem vågade mest, och vem skulle tvingas ge upp först? Det var en tjurskallig konflikt från båda håll.

Men Peter blev förhäxad av Afrika, dit han kommit för att inget annat var ledigt. Ingenstans  hade han mått bättre än i Rhodesia där klimatet botade hans dåliga hälsa, och fadern befann sig utom räckhåll. Och att tacka nej till Kongo som kryllade av gerillasoldater, när ingen annan vågade, var inget som var förenligt med Atlas Copco-andan. Erik Johnsson, ansvarig för Peter och blivande Atlaschef, blev alltmer stolt över sin adept, och i början av 1970-talet blev Erik och Peter ett så kallat radarpar i företagsledningen. Ingen tvekan om att Pirre var näste Atlaschef.

Öppningsceremoni i Salisbury (Harare), Rhodesia (idag Zimbabwe) för nytt dotterbolag. Från vänster Sir Roy Welensky (premiärminister i Rhodesia), Peter Wallenberg (vd Atlas Copco Rhodesia). Ur Atlas Copcos arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Ändrade planer

Men spelbrädet vältes brutalt. Peters äldre bror, som varit chef i Stockholms Enskilda sedan 1959, tog sitt liv i samband med den stora bankfusion där Skandinaviska Enskilda Banken bildades. Bara några månader därefter fick Peter, som hade sviter av en malariainfektion, sin första hjärtinfarkt. ”Efter mig kommer inget”, konstaterade fadern offentligt. Men han satte ändå in sonen på praktik i banken och de stora företagsstyrelserna. Att han ständigt visade sin misstro öppet, gjorde att Peter var lovligt villebråd för kritik och skvaller. Inte minst bland oss journalister.

Sonens osäkerhet växte. Han hade under mer än ett decennium i anglosachsiska länder förändrats och tedde sig nästan som en utlänning. Att ständigt föra in utlandsbolagens perspektiv och beskriva svenskarna som avvikare internationellt, gav inga poäng någonstans. Peter beskrevs som en tröttsam sort. Via Atlas hade han fått helt nya vyer, men han saknade helt kunskaper om bankverksamhet och djupare kunskaper om hemlandet.

Han fick aldrig sin faders uppskattning och erkänsla, något som plågade honom resten av livet. Men han hukade sig och arbetade på i faderns skugga medveten om att en ny tid skulle komma. Sedan blev han ensam makthavare hösten 1982, den förste efter Knut Agathon som ensam hade sista ordet i allt. Ingen period skulle bli mer dramatisk än när Berlinmuren föll, Kina reste sig och Indien började vakna ur sin slummer. Informationstekniken och frihandeln skapade en helt ny värld med ständiga finanskriser och omvandlingar.

S-E-Bankens styrelse på varvsbesök i Göteborg, 1982. Här syns Peter Wallenberg och Hans Cavalli-Björkman i samspråk. Ur Atlas Copcos arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Stort avtryck

Inte i sina vildaste drömmar kunde han föreställa sig att han skulle sitta 33 år som ordförande för familjestiftelserna och med hjälp av medarbetarna och globaliseringen öka tillgångarna där med i genomsnitt nio procent realt (!) varje år. Under faderns tid var forskningsanslagen från stiftelserna småaffärer som sköttes av bankmän i skymundan, i dag är det fråga om miljardprogram i digitalisering och molekylärbiologi som inte bara påverkar Sverige utan de företag som stiftelsen kontrollerar.

Det märkliga med ”den förlorade sonen” var att han av en slump fick rätt utbildning i hur företag måste styras av sina marknader i en alltmer globaliserad världsekonomi. Atlas Copco blev en förebild för hela den svenska industrin när rutinjobb försvann, samtidigt som nya verksamheter etablerades närmare kunderna utomlands och antalet kunskapsjobb ökade. Vad hade alternativet varit? Den sjuklige Pirre, som inte började sin maktperiod förrän vid 56 års ålder, levde längre än någon tidigare makthavare och hann sätta kanske större avtryck än till och med sin far.

Ur Företagshistoria 2015:3

Text: Ronald Fagerfjäll. Den förlorade sonens återkomst, Peter Wallenberg 1926–2015, ges ut på Ekerlids Förlag.