Det militärindustriella komplexet grundläggs

Forskningen om det militärindustriella komplexet började utvecklas efter andra världskriget när det stod alltmer klart att det redan under kriget hade utvecklats nära kontakter mellan privata företag, militären och statsmakterna, något som var särskilt tydligt i länder som USA, Storbritannien och Nazityskland.

För ett litet land som Sverige är det inte självklart att ha en försvarsindustri, och än mindre att utveckla relationer mellan företag, militär och statsmakt. Den svenska traditionen har emellertid varit tydlig: en stor del av den militära utrustningen har tillverkats i Sverige och ibland även gått på export. Under första världskriget växte behovet av en bredare och mer omfattande vapenproduktion, och kontakter med specialiserade vapentillverkare intensifierades. Efter små försvarsbeställningar under större delen av mellankrigstiden ökade dessa från cirka 30 miljoner kronor 1938 till 1 800 miljoner kronor 1941 (båda värdena i 1960 års priser) och var fortsatt stora under resten av kriget. Denna kraftiga ökning av försvarsbeställningarna var endast möjlig genom den statliga kontrollen av resurser och leveranser och genom det utvecklade samarbetet med den svenska försvarsindustrin.

Ett flertal svenska företag var därför genom kontrakt bundna som leverantörer av försvarsmateriel, med Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap som beställare. Trots detta orsakade den stora mängden beställningar i samband med krigsutbrottet försörjningsproblem avseende råvaror och personal, och under krigets första år tvingades företagen ofta improvisera för att lösa problemen. Hanteringen av beställningarna från industrin centraliserades som en följd av detta, och kompetens kallades in från det privata näringslivet för att lösa problemen. År 1943 inrättades en särskild styrelse för inköp av krigsmateriel som svarade för beställningen av standardiserade vapen och utrustning, medan special- och större beställningar hanterades i särskild ordning. Utvecklingen av utrustning för militära ändamål skedde i direkt samarbete mellan företag och särskilda regeringsorgan, på ett sätt som inte förekommit tidigare.

En av de viktigaste försvarsindustrierna var Bofors, som tillhandahöll kanoner för olika ändamål. Bofors var ursprungligen ett svenskt järnbruk som 1884 började tillverka artilleripjäser som kunde ersätta importen från den tyska koncernen Krupp. Från 1911 var Bofors den enda tillverkaren av kanoner i Sverige. Detta gav bolaget en stark position på den svenska marknaden eftersom den svenska staten föredrog inhemska leverantörer, men det var först på 1930-talet som bolaget fick sitt internationella genombrott, tack vare en unik och väl fungerande luftvärnskanon. Utöver detta tillverkade Bofors även artilleripjäser samt kanoner för stridsvagnar, krigsfartyg och flygplan.

Bofors var en av flera producenter av krigsmaterial. Bland de andra fanns Landsverk som tillverkade stridsvagnar, Huskvarna som producerade gevär, Kockums och Karlskronas militärvarv, Saab som tillverkade stridsflygplan och L M Ericsson som producerade kommunikationsutrustning och andra högteknologiska produkter. Flera av dessa företag tillverkade även besläktade produkter för det civila samhället, men under andra världskriget blev de kraftigt beroende av statliga beställningar.

För en liten nation som Sverige som dessutom var neutral var det viktigt att leveranserna av krigsmaterial var av högsta teknologiska kvalitet, eftersom det var ett sätt att kompensera för bristen på ekonomiska och mänskliga resurser. Statsmakten försökte genom olika typer av bidrag uppmuntra forskning och teknisk utveckling, och inte sällan kombinerades detta med direkta beställningar från leverantörer. Detta är ett exempel på de nära kontakter som under krigsåren fanns mellan privata företag och staten som beställare av försvarsmaterial. Men även andra typer av överenskommelser förekom. I ett särskilt ramavtal mellan staten och Bofors förband sig företaget att göra stora investeringar i utrustning för att möta statens beställningar, och som kompensation för detta fick bolaget skattereduktioner samtidigt som staten förband sig att finansiera forskning och utveckling för några av Bofors projekt.

Eftersom den svenska staten var Bofors enda kund under krigsåren blev företaget mer eller mindre underställt den svenska försvarsmakten och statliga prioriteringar. Samtidigt behandlades Bofors som ett självständigt privat företag. På samma sätt som Bofors var beroende av staten var också staten och försvarsmakten beroende av Bofors. Det ömsesidiga beroendet bidrog till att skapa en stabil marknadssituation och vinstutveckling för Bofors, men också ett produktionssystem som staten kunde lita på.

Även L M Ericssons (LME) produktion var under andra världskriget påtagligt präglad av militära beställningar. Dessa inkluderade ofta produkter ur bolagets normala produktion, till exempel telefoner till krigsfartyg eller fälttelefoner och växlar. Men i beställningarna ingick också instrumentering till flygplan och utrustning för luftförsvaret. LME var som många andra bolag bundet av kontrakt att i händelse av krig producera utrustning för olika delar av försvarsmakten.

Redan 1940–41 arbetade mellan 15 och 20 procent av LME:s personal med nationella militära beställningar. Bolaget tillverkade då även delar till maskingevär, delar av projektiler och ammunition som levererades direkt till den svenska militären, men också till Bofors och Bolinder som satte samman färdiga produkter. Problemen med att producera tillräckliga mängder handeldvapen vid det statliga Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori gjorde även att L M Ericsson fick tillverka delar till dessa vapen.

För att möta de statliga vapenbeställningarna tvingades LME hyra särskilda, hemliga fabrikslokaler. LME fick också hyra maskinell utrustning för vapentillverkning på förmånliga villkor från Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori. Detta var ett system som skulle garantera att det fanns reservkapacitet i fall behovet av vapen och annan utrustning skulle öka.

Under andra världskriget, och även under de följande decennierna, betonades den svenska neutraliteten i den politiska argumentationen. En effekt av detta var att Sverige redan under krigsåren strävade efter en så hög självförsörjningsgrad som möjligt vad gällde försvarsmateriel. Neutraliteten blev en förutsättning för uppbyggnaden av det svenska militärindustriella komplexet. Detta blev än tydligare efter kriget, då nya högteknologiska företag – bland annat Saab, som i hög grad ansvarade för uppbyggnaden av det svenska flygplanet – kopplades till samarbetet. Det system av gemensamma projekt och finansieringsåtaganden mellan stat och företag som hade etablerats i början av kriget behölls också, vilket stärkte samarbetet långsiktigt.

Det extrema beroende av statliga beställningar som företagen befann sig i under kriget luckrades emellertid upp, och försvarsleveranserna kompletterades med ett annat utbud och civila leveranser. Den tekniska utveckling som direkt följde i spåren av samarbetet med den svenska försvarsmakten och staten banade också väg för en omfattande export efter krigsslutet. Men detta hindrade inte att det nära samarbetet mellan företag och stat utvecklades än mer under kalla kriget för att konsolidera den svenska självförsörjningen av försvarsmaterial.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar