Geologiska undersökningar visar att brytning av kopparmalm har förekommit i Tiskasjöberget vid Falun ända sedan 700-talet. Den äldsta urkunden rörande gruvan är från år 1288 – ett bytesbrev som bekräftar att biskop Peter i Västerås köpt en åttondel i det som då kallades Kopparberget.
Kung Magnus Eriksson utfärdade i samband med sitt besök år 1347 ett utförligt privilegiebrev till de lokala bergsmännen efter det att de fått överta driften av gruvan. Brevet föreskrev de skyldigheter och förmåner som gällde både bergsmän och gruvarbetare. Syftet var att kronan ville ha kontroll både över gruvans verksamhet och ekonomi, samtidigt som man fick arbetskraft till gruvan. Bland annat utlovades bergsfrid (asylrätt) för de straffångar, lösdrivare och krigsfångar som arbetade i gruvan, vilket oroade bergsmännen. Detta medförde en speciell paragraf som innebar att gruvarbetarna inte fick ha knivar.
Under kung Magnus tid påbörjades den brytning av kopparmalm som med tiden skulle utvecklas till dåtidens största svenska industri. Den kopparmalm som bröts och smältes vid 1400-talets slut i Kopparberget uppgick årligen till ca 300 ton. Det var koppar som i Europa blev tak på katedraler, slott och herresäten, präglades till mynt eller helt enkelt blev grytor.
Stormaktstiden
Sveriges position i Europa som stormakt under 1600-talet finansierades till stor del av landets gruvor. Framför allt var det koppar från Falu Gruva, som tidvis svarade för två tredjedelar av behovet av koppar i Europa, som drog in pengar till kronan. Riksrådet i Stockholm kallade gruvan för rikets skattkista och skattkammare. Lokalt hade gruvan smeknamnet ”Gamla mormor”.
Falu Gruva utvecklades till Sveriges största arbetsplats med över 1 000 gruvarbetare. Under mitten av 1600-talet pågick brytning i gruvan dygnet runt. År 1650, som var gruvans bästa år, bröts 90 000 ton kopparmalm ur vilken man sedan utvann mer än 3 000 ton råkoppar.
Under stormaktstiden ökade folkmängden i Falun till omkring 6 000 invånare, och Falun var rikets andra stad efter Stockholm som då hade cirka 9 000 invånare. Falun var centrum i en välmående bygd dit hanverkare och köpmän kom från när och fjärran för att bedriva handel vid marknaden som hölls ett par gånger i veckan.
Enormt virkesbehov
När brytningen av kopparmalm var som störst fanns det fler människor sysselsatta ovan jord än de som arbetade med själva brytningen. Det var bergsmän, kolare, dagkarlar, sovringskarlar, vaskare, smältare, drivare och hyttväktare för att nämna några.
Behovet av ved och timmer var ofantligt stort. Ved användes bland annat vid tillmakning, vilket innebar att berget hettades upp med öppna eldar tills det sprack. Krut började man använda under sekelskiftet 1600/1700. Ved behövdes också till de 3 000 bloss per dag som användes till belysning. Timmer behövdes även till stödkonstruktioner för att förebygga ras i gruvgångarna. Det största vedbehovet hade hyttorna vilka slukade mängder av träkol för framställning av koppar.
Detta medförde att skogsområdena runt Falun med tiden blev hårt avverkade. Därför fattade man ett beslut om att en radie på en mil runt gruvan skulle reserveras för gruvans behov av timmer och ved. Detta område kom att kallas för ”fredsmilen” där gränsen markerades av 112 stenrösen av vilka det än i dag finns många kvar.
Fruktansvärda förhållanden
Döden var alltid närvarande för de som arbetade i gruvan. Röken från eldarna gav en otäck hosta och orsakade svidande ögon och blindhet. Inandningen av den fräna svavelfukten ledde till en långsam död. Många fick krosskador eller dödades av nedfallande stenblock, föll ner i djupa schakt eller träffades av nedkastad ved. En stor del av gruvarbetarna led av lungsjukdomar och reumatism. Trots detta hade Falun rykte om sig att vara en hälsans stad då invånarna ofta klarade sig lindrigt undan vid farsoter som pest och kolera.
År 1578 bestämde Johan III att en så kallad brandskär (dåtidens kirurg) skulle anställas vid gruvan för att ta hand om alla skadade. Ett gruvhospital öppnades 1695 vid Falu Gruva, vilket var dåtidens största akutsjukhus.
En ögonvittnesskildring gjorde Carl von Linnè under sin resa i Dalarna sommaren 1734 då han besökte Falun. Trakten som han kom till när han närmade sig Falun var en steril, förbränd och öde bygd på grund av skogsskövling, och av all den svavelaktiga och vitriolfrätande röken som kom från kopparframställningen vilket gav honom ”otäck hosta och svidande ögon”.
Väl framme klättrade han ner på vingliga stegar genom dagöppningen till gruvschaktet, in bland de underjordiska slingrande och mörka gruvgångarna ner på 400 meters djup. Till sin stora förskräckelse upptäckte han omkring 1 200 skygga och hostande ”svarta djävlar” som bröt kopparmalmen med bara händer eller med enkla redskap.
Nere i de trånga och mörka gruvgångarna använde man sig av hästar som hissades ner i schaktet. De arma djuren som med tiden blev blinda fick släpa fram den brutna malmen till gruvschaktet.
Teknisk genialitet
För driften av gruvan var man i ständigt behov av vatten. Stora diken grävdes på berget ovanför gruvan vilka ledde vatten till vattenhjul som i sin tur drev uppfordringen av malmen ur gruvan.
År 1691 tillkallades Chistoffer Polhem som hade teoretiska kunskaper och en teknisk genialitet som gjorde hans uppfinningar helt unika. Han föreslog att ett nytt dike skulle grävas längre upp på Gruvrisberget vilket skulle öka vattenmängden och driva tre stora och seriekopplade vattenhjul. Dålig ekonomi och tvister medförde att detta aldrig blev utfört under Polhems tid vid gruvan. Däremot förbättrade han det så kallade stånggångssystemet. Dessutom konstruerade han ett så kallat ”hakspel” med vilket man snabbare kunde få upp malmen ur gruvan.
Minskad tillgång
Trots stora insatser minskade tillgången på kopparhaltig malm, och gruvans ekonomiska betydelse minskade då också.
År 1735 fick gruvbolagets första järnbruk sina privilegier, och i början av 1800-talet anlades ytterligare ett antal järnbruk. År 1862 löstes bergsmännen ut, och driften togs över av Stora Kopparbergs Bergslag, även kallad Bergslaget, som bestod av en fusion av olika gruvor och bruk. År 1888 ombildades Bergslaget till ett modernt aktiebolag. Då hade bolaget redan investerat i flera sågverk för att ta tillvara virkestillgångarna.
År 1984 ändrades bolagsnamnet till STORA AB. Under de följande decennierna skedde en mängd förvärv och avyttringar av olika företag. År 1998 gick Stora-koncernen och finska Enso Oyj ihop och bildade Stora Enso Oyj, vilket blev en av världens största skogsindustrikoncerner.
Ett bolag inom Stora Enso, Falu Rödfärg, har sedan 1764 tillverkat Falu rödfärg. I stort sett har ingenting under de 250 år som produktionen har varit igång förändrats när det gäller ingredienser, pigment och tillverkning. Det speciella färgpigmentet kommer från varphögarna som ligger runt gruvan efter århundraden av kopparframställning och beräknas räcka i ytterligare 80 år. Färgen tillverkas genom att vetemjöl alternativt rågmjöl, linolja och pigment från Falu Gruva blandas med kokande vatten.
Den sista salvan
Stora var vid fusionen med Enso troligen världens äldsta ännu verksamma aktiebolag, med rötter i Falu Gruva där urkunden från år 1288 bekräftar detta.
Den 8 december 1992 sköts den sista salvan i ”Gamla mormor”, och därmed gick en för Sverige månghundraårig och betydelsefull verksamhet i graven. I dag ägs och förvaltas gruvan sedan år 2000 av den fristående Stiftelsen Stora Kopparberget. Verksamheten består i huvudsak av att äga, vårda och visa ett mycket intressant område som representerar mer än en 1300-årig svensk industri- och kulturhistoria.
Falu Gruva är ett av Dalarnas största turistmål med omkring 250 000 besökare per år. Den tusenåriga gruvhanteringen och produktionen av metall bidrog till att staden Falun, gruvan och den kringliggande bergsmansbygden utsågs till Världsarv av FN år 2001och ska därmed vårdas och skyddas för all framtid.
Under den tid som gruvan har varit i drift har det brutits cirka 30 miljoner ton malm. Metallinnehållet i den brutna malmen beräknas till 400 000 ton koppar, 380 ton silver och 5 ton guld förutom bly, zink och svavel.
Författare: Jöns Posse
Dela med dig av dina tankar