Framgång i stormig skogsbransch

Företags utvecklingslopp kan vara stormiga. Cykeln från stor framgång till stor kris och åter till framgång kan gå snabbt. En nyckelfaktor för att överleva är då ofta engagerade ägare som kan ge utvecklingsimpulser. Två maskintillverkande bolag är ett gott exempel på detta. I dag är de ett enda, Söderhamn Eriksson.

Söderhamn Eriksson är ett familjeföretag som tillverkar sågverksutrustning i hälsingska Söderhamn och småländska Mariannelund. Det har sina rötter i två företag med helt olika historia. Det ena var Söderhamns Verkstäder som växte upp kring stora norrländska exportsågar. Det andra var A.K. Eriksson i Mariannelund som alltid har varit ett familjeägt företag i den småländska skogs- och trävaruindustrin.

De barkar åt skogen

Verksamheten i Söderhamn grundades 1864 av en C.F. Jäderberg som Wändinge Gjuteri. Tre år senare tillverkades det första ramsågverket. Efter flera ägarbyten, kriser och namnbyten blev det 1941 Söderhamns Verkstäder. Under 1950-talet växte företaget snabbt och nådde 1954 stor framgång med barkningsmaskinen Cambio, som kunde ta bort all bark utan att träet under skadades. Erland Andersson på Vargöns Bruk utanför Vänersborg fann den avgörande lösningen genom ett misstag. Han arbetade först med en maskin som skar bort bark med knivar, vilket då allmänt ansågs som den bästa metoden. Vid en provkörning hade man glömt bort att sätta in knivar i knivhållarna. Det visade sig att knivhållarna genom sitt tryck lossade barken utan skador i veden.

Cambio blev världens mest sålda sågverksmaskin

Två storbanker i Stockholm sålde 1964 Söderhamns Verkstäder till Kockums i Malmö. Varvsföretaget ville bygga upp en landbaserad verkstadsindustri för att sprida sina risker. Söderhamns Verkstäder fortsatte att växa. Kockums byggde upp en omfattande tillverkning av skogsmaskiner med Söderhamn som en av de stora tillverkningsorterna. Även tillverkningen av sågverksutrustning expanderade.

Fyrkantigt virke

År 1967 kom den första planreduceraren. Den kunde på en och samma gång hugga en stocks yttre delar till ett block med raka sidor och samtidigt hugga återstoden till flis. Planreducerare blev en viktig produkt för företaget.

Det hade sina fördelar att som Söderhamns Verkstäder vara en liten del i en stor och framgångsrik koncern. Man fick genom Kockums tillgång till betydligt större resurser än vad man tidigare hade haft. Men att vara en perifer del i en stor koncern var verkligen ingen fördel när huvudverksamheten hamnade i svårigheter. I mitten på 1970-talet drabbades Kockums av varvskrisen. Även satsningen på skogsmaskiner hemsöktes av ekonomiska problem. Då hjälpte det inte mycket att ha starka sågverksprodukter.

År 1979 övertog staten hela företaget. Men den statliga grupp som Verkstäderna nu ingick i hade tillkommit för att rädda krisdrabbade företag i olika branscher och landsändar. Detta var ingen dynamisk miljö för att utveckla framgångsrika verksamheter. Staten sålde så verksamheten i Söderhamn till ett par finansmän 1987. Det var som att komma ur askan i elden. Finansmännen var skickliga på att presentera planer och koncernbildningar. Men utvecklingskraft för Söderhamns Verkstäder kunde de inte tillföra.

Räddaren från Småland

Allt höll nu på att ta en ände med förskräckelse. Söderhamns Verkstäder ställde in betalningarna 1991 och hotades av nedläggning. Men då köptes det av P.O. Stenberg som ägde A.K. Eriksson (AKE) i Mariannelund, vilket också tillverkade sågverksutrustning. De båda företagen hade sedan början av 1970-talet ett samarbete. I Söderhamn tillverkades bland annat planreducerare och barkningsmaskiner, och i Mariannelund tillverkades bland annat bandsågar. P.O. Stenberg ansåg att det skulle skada AKE om Verkstäderna lades ner eller köptes av någon konkurrent.

Företaget i Mariannelund hade grundats omkring 1895 av Albert Konrad Eriksson på gården Kåremåla utanför Mariannelund, och genomlevt sin beskärda del av kriser. Verksamheten såldes till Arvid Stenberg 1937; år 1956 övertog sonen P.O. Stenberg ledningen. Han inriktade produktionen alltmer mot hydraulpressar. År 1971 hamnade företaget så i ekonomisk kris, och som resultat kraftsamlade man i stället verksamheten till sågverksmaskiner.

Från 1957 blev bandsågar A.K. Erikssons främsta specialitet. Bandsågen mötte inledningsvis misstänksamhet bland många sågverksägare, och genombrottet skulle dröja. Men på 1970-talet inleddes en framgångsrik period för AKE, som nu blev en av världens främsta tillverkare av bandsågar till sågverk.

År 2000 gick A.K. Eriksson och Söderhamns Verkstäder samman till Söderhamn Eriksson, och året därpå överlät P.O. Stenberg ägandet till döttrarna Malin Alfredsson och Eva Hult. Företaget har i dag drygt 200 medarbetare och ingår i familjeägda Cellwoodgruppen där Malin Alfredsson är vd. Blir framtiden lika växlingsrik som historien? Vi får se.

Ur Företagshistoria 2012:3

Text: Anders Johnson är skriftställare och har skrivit ett stort antal näringslivshistoriska böcker, bl.a. Såg vid såg – Söderhamn Eriksson genom 15 decennier.

Dela med dig av dina tankar