Från fabrik till butik

Bilar som kör ut varor från fabrik till butik, och särskilt kyltransporter, är ett ämne som sällan berörs. Vi bad därför en expert från Tekniska museet berätta om de första svenska last- och kylbilarna.

Distributionsbilarnas viktiga verksamhet och historien bakom lokal distribution tycks ingen funderat över eller skrivit något om. 1980 skrev jag Alla våra Lastbilar, på Allt om Hobbys förlag, som blev en bestseller bland dem som gillar lastbilar och historien bakom. Men inte ens då funderade jag över den lokala distributionen av kylda varor, t.ex. färskvaror, med bil.

Åkarna var skeptiska

När bilarna gjorde sitt intåg i landet omkring 1900 så var åkarna mycket skeptiska till nyheten bilen. Häst och vagn hade använts i århundraden av dem och så skulle det fortgå. Det blev företagen, handelsmännen som insåg bilens stora värde, inte minst reklamvärdet i att köra varor på bil. Det visade på både framåtanda och soliditet!

Först ut år 1899 var bryggeriföretaget J A Pripps & Son i Göteborg som importerat en lastbil för tre tons last från Tyskland. I maj 1900 kördes provturen och en tidning skrev:

… som last medföljde bl.a. ett antal representanter för pressen. Stundtals kom vagnen upp i 15 km/tim. Profturen gick i allo väl. Lastautomobilens nytta har firman i fråga redan kunnat konstatera och det dröjer nog ej länge innan dennas exempel följes af andra. Ju förr de lantliga fålarna bli vana vid “schäsen” desto bättre.

Liljeholmens Stearinljusfabrik i Stockholm köpte 1899 en lätt begagnad buss, den kända så kallade ”Bullerbussen”, och byggde om den till lastbil. Den lastade hela 2,5 ton stearinljus och med den tunga lasten kunde bilen köra i upp till 12 km/tim på Stockholms leriga och kullerstensbelagda gator.

Även mindre lastfordon, trehjuliga motorcyklar med ett flak baktill, köptes tidigt av kemisk-tekniska fabriker och återförsäljare av t.ex. skrivmaskiner. Bilens reklamvärde var ju högt.

Motståndet bryts

1905 och 1906 köpte två Stockholmsåkare lastbilar, men allmänheten betraktade dem med stor skepsis och i den skönlitterära tidskriften Varia skrevs 1907:

De automobiler, hvilka först infördes i Sverige, voro afsedda för personbefordran. Först senare togo transportautomobilerna fart och det torde ej dröja många år, förrän dessa praktiska lastdragare utträngt våra skramlande åkarekärror och deras utpinade kämpar.

Dessutom skrevs det mycket om lönsamheten, till bilens fördel, hästar måste ju ha skötare och foder mer eller mindre dygnet runt. En bil kunde stå i sin box, det hette faktiskt så i bilismens början, med bara en brandsläckare.

Flera svenska fabriker

Från 1902 till 1905 byggdes fyra svenska bilfabriker upp, det var Scania i Malmö, VABIS i Södertälje, Tidaholms bruk i västgötastaden med samma namn och Söderbloms i Eskilstuna. De var alla verkliga pionjärer, men bäst gick det för Scania, som slogs samman 1911 till Scania-Vabis och hade störst diversifiering. I Malmö och Södertälje tillverkades lastbilar, bussar, personbilar och små varuvagnar, de senare med mycket eleganta karosser som NK:s av teakribbor, jugendslingor och mässingsbokstäver, nästan rullande Hauptbyråer.

Henry Ford sätter världen på hjul

Konkurrensen var hård för dessa tillverkare, från tyska, amerikanska, franska och italienska, mer etablerade bilmärken. Men det var först kring 1923 som den verkliga konkurrenten kom i allmänt bruk i Sverige, T-Forden, i lastbilsversion kallad TT-Ford för ett tons last.

Ett antal kvalificerade karossbyggare fick en ny marknad, från hästvagnsepoken till bilkarosser för olika ändamål. Det kunde vara rullande butiker, kylbilar, brödleveranspåbyggnader.

Fiskhandlaren t.ex. kunde på ett billigt personbils- eller lastbilschassi låta bygga ett isolerat skåp där varorna kyldes av krossad naturis.

Under 1950-talet expanderade långtradartrafiken i Sverige, de mycket långa kylbilarna för djupfryst kunde hämta varorna i fjärran länder för att köra till en distributionscentral där varorna, med mindre kylbilar, fördelades ut till butikerna.

Frysrevolutionen

År 1968, när Hakonbolaget (ICAs regionbolag i Mellansverige) fyllde 50 år gavs boken Något till livs ut på ICA-förlaget. Där kan man läsa om en viktig historisk utveckling som ligger oss nära i tid.

I slutet av 1940-talet kom de första frysboxarna till Sverige, en ny konserveringsmetod hade sett dagens ljus. Till att börja med var det lanthemmen som djupfryste sina egna produkter, men snart kom de första industrifrysta paketen som spenat, ärter, bönor, bär. Den nya metoden slog snabbt igenom, varorna blev bättre kvalitativt med djupfrysning än med hermetisk inkokning. Den som hade hemfrys spred sin belåtenhet till andra, och skapade ett intresse. Vem minns inte den första reklamen för den djupfrysta fisken? Man tryckte inte på hur god den var utan utlovade fem öre för varje ben som kunde hittas i fiskpaketen. Det djupfrysta sortimentet skulle öka med explosionsartad hastighet, våren 1967 fanns det 257 olika djupfrysta artiklar i 606 olika förpackningar i detaljhandeln.” Så långt ur Något till livs.

EOL-bolaget (ICAs regionbolag i Västsverige och Skåne) och sedermera hela ICA lät bygga isolerade skåpbilar i den klassiska blekgula färgen. På 1950- talet transporterades det djupfrysta i en minde avdelning i skåpet, kylt av krossad is eller kolsyresnö.

Bilarna blev med åren större, producenter som Findus krävde säkra transporter med jämn kyla. De dieselmotordrivna, puttrande Petter eller Thermo King, kompressoraggregaten från 1960-talet, minns väl många, de som satt ovanför hytten och gav kyla.

Ur Företagshistoria 2005:1

Text: Gert Ekström är sedan 1965 intendent på Tekniska museet i Stockholm. Han har skrivit ett 15-tal böcker om fordon från fordom.