En del säger att det svenska musikundret började med operasångerskorna Christina Nilsson och Jenny Lind på 1800-talet. Men fram till ABBAs genombrott drevs det av en ung entreprenör från Älvdalen i norra Dalarna: Albin Hagström.
Man brukar säga att Per Albin skapade folkhemmet och Kamprad möblerade det. Albin Hagström försåg det med musik. Han började göra affärer som tonåring och byggde på ett decennium upp en världskoncern i sin bransch.
Albin Hagström (1925–1952) växte upp i Älvdalen, där hans far var skogvaktare. Han var intresserad av musik i allmänhet och dragspel i synnerhet och köpte sitt första vid 13 års ålder. När han var 16 år såg han i en annons att ett tyskt företag sålde dragspel billigt, så med hjälp av sparade och lånade pengar köpte han två, som såldes med vinst. Han fortsatte att köpa och sälja enstaka spel ända tills det tyska företaget erbjöd honom att köpa ut ett tjugotal spel som inte hade lösts ut. Unge Albin lyckades förhandla sig till att få betala allteftersom de såldes, men han upptäckte också att den lokala marknaden snabbt blev mättad. Så han annonserade i den då populära veckotidningenTriumf.
Han startade sitt första registrerade företag någon månad innan han skulle fylla 20, med kontoret i faderns vedbod. Sakta men säkert byggdes en verksamhet kring instrument importerade från framför allt Tyskland och Italien, men han sålde även husgeråd och cyklar – allt som gick att tjäna pengar på. Redan 1928, vid 23 års ålder, reste han till Tyskland och Italien för att träffa leverantörer. Han lärde sig också bokföring och språk med hjälp av korrespondenskurser.
Albin Hagström fick flera av landets mest kända dragspelare som kunder, bland andra dragspelskungen själv, Carl Jularbo. Albin övertog även Jularbos Musikhandel i Stockholm. Dragspelskungen själv satt helst på kontoret och spelade, så det slutade faktiskt med att han fick sparken. Men de skildes under kamratliga former och förblev vänner livet ut. Jularbo fortsatte också att genom hela sin karriär spela på Hagströmdragspel.
Startade egen fabrik
När depressionen kom runt 1930 gjorde valutaförändringarna import olönsam, så Hagström beslutade att starta en dragspelsfabrik i Älvdalen. Arbetskraft fanns på orten, och hade dessutom ofta nödvändiga kunskaper i mekanik och viss händighet i snickeri från skogen eller jordbruket. Dessutom var det säkert mer lockande att arbeta i fabrik än att vara utomhus på vintrarna…
Hagströms framgång sammanföll med framväxten av ett nytt svenskt nöjesliv. Sverige behövde musik och musikerna behövde instrument. I folkrörelsernas spår kom hundratals folkparker, Folkets hus, festplatser och bygdegårdar som dels var samlingsplatser för föreningslivet, dels inkomstkällor med sina danskvällar. Elektronisk skivinspelningsteknik kom under 1920-talet och därmed också grammofonartister. Radion började sända reguljärt 1925; antalet licensinnehavare växte på 20 år till drygt två miljoner.
Hagström byggde upp en kedja av musikaffärer i större städer. När de var som flest hade kedjan 48 butiker i Norden. Under 1930-talet startade Hagström också bland annat en dragspelsfabrik utanför Köpenhamn, en i Helsingfors och 1939 ett säljkontor i New York. Fabriksfilialer fanns i Orsa, Falun och Solna. I koncernen ingick även ett musikförlag.
Se dokumentären ovan: Hagström – allt i musik av Ramon Reissmuller och Lottie Carnö om just Albin Hagström som byggde upp ett affärsimperium med tillverkning av dragspel, gitarrer och förstärkare. (Källa: Edda)
Management by drinking
Den dragspelstokige tonåringen hade förvandlats till direktör Hagström, en stor man på bygden. Han släppte aldrig greppet om sitt företag, och han medverkade alltid själv i butiksinventeringarna. Man skulle kunna beskriva Albin Hagström som en modern brukspatron. Han lät bygga personalbostäder, ordnade fritids- och friskvårdsaktiviteter för personalen och sponsrade lokala föreningar, framför allt inom idrotten.
Hagström levde annars enkelt, bodde hellre på Frälsningsarmén än på Stadt under resorna till butikerna och åt hellre husmanskost på småkrogar än gourmetmat. Dessutom var han nykterist – inte av princip utan för att han inte tyckte om alkoholsmaken.
Men som stor man i bygden hade han full utdelning på motboken, och den togs förstås ut. Emellanåt bjöd han hem förmän och andra mer betrodda arbetare från fabriken på en fredagsgrogg. Och när gubbarna hade fått ett par glas lossades tungornas band. Så fick Hagström, som höll sig till sitt saftglas, bättre veta hur snacket på firman egentligen gick – ”management by drinking”, kanske?
Hagströms logotyp är värd en extra mening. Den skapades inte av några konsulter utan ritades runt 1940 av Ragnar Johansson, en konstnärligt lagd 20-årig yngling som egentligen jobbade på packavdelningen men fick ledigt ett par dagar för att rita. Logotypen används än i dag och anses fortfarande tillhöra de starkaste varumärkena i denna bransch!
Startade egen musikskola
Eftersom det i slutet av 1940-talet ännu inte fanns kommunala musikskolor, startade Hagström egna, vilka under årens lopp lärde cirka 70 000 svenskar att spela ett instrument. En kulturgärning, men lika mycket ett smart marknadsföringstrick – gick man kursen så behövde man ju ett instrument! Dock knorrade kultureliten eftersom den ansåg att folket skulle lära sig spela klassisk musik på ”riktiga” instrument, inte populärmusik på gitarr och dragspel. Det ledde till och med till en kulturdebatt runt 1960, där Hagströmföretagets sida dock segrade.
Albin Hagström dog 1952, knappt 47 år gammal, på grund av läkarslarv. Ledningsgruppen drev företaget vidare i väntan på att äldste sonen Karl Erik (1932–2010) skulle skolas in. Han skickades bland annat till USA för att lära sig branschen, och kunde vid återkomsten meddela att rockmusiken hade slagit igenom och att dragspelsepoken höll på att ta slut. Hagström måste börja bygga elgitarrer!
Hagströms första elgitarr debuterade 1958 och kom att följas av närmare 130 000 fram till att fabriken stängdes i början av 1980-talet. Starten må ha varit trevande, men popvågen på 1960-talet ledde till explosionsartad efterfrågan. Vissa år på 1960-talet exporterade Hagström mer än 90 procent av sin produktion, framför allt till Nordamerika och kontinenten. Man hade återförsäljare i över 40 länder.
Såväl ABBA som Hoola Bandola
Hagströms instrument och förstärkare användes av var och varannan svensk artist under 1960–1980-talet: Owe Thörnqvist, Sven Ingvars, Hoola Bandola Band, Tomas Ledin, Vikingarna, Cardigans och så vidare. När ABBA åkte på sin första stora folkparksturné 1974 med Waterloo, använde man ett scenljudsystem i stereo som då var det största landet hade skådat, på hela 10 000 watt och med ett 40-tal högtalarlådor! (Scenljud i stereo var f.ö. också något som Hagström var bland de första att erbjuda.) Hagströms gitarrer användes av internationella artister som Elvis Presley, Frank Zappa, Jimi Hendrix, The Eagles, Paul McCartney & Wings, Nirvana och David Bowie.
Men Hagström klarade till sist inte strukturförändringarna. Framför allt den japanska konkurrensen blev för svår, och man avvecklade både butikskedja och generalagenturer under 1980-talet, och stängde gitarrfabriken. Företaget levde vidare men ägnade sig åt fastighets- och värdepappersförvaltning. Sakta började dock en samlarmarknad att uppstå, framför allt kring gitarrerna. Och 2005 började ett kanadensiskt företag, med familjeföretagets tillstånd, åter börja bygga gitarrer med namnet Hagström och till stor del utifrån de gamla modellerna. De byggs dock i Kina och i Tjeckien.
I dag är Hagström åter ett av de stora namnen i branschen och används både av svenska artister som Pernilla Andersson och av internationella storheter som The Foo Fighters.
Författare:
Glöm inte dom lokala musikhandlarna typ Uppsalabutiken Hagströms musik och
Sune Johansson som hjälpte oss musikanter i alla lägen. Man fick provspela och låna hem med fullt förtroende och med ett gediget musiksnack tillförde Sune Johansson ett stort lyft för oss som spelade och lirade på den tiden.
Ett stort tack Sune.