Handel på öppen yta

Stockholms torghandel är ett nöje för många, men också en irritation för vissa. Vad vet vi om denna urgamla handelsform? Varför finns handeln fortfarande kvar trots alla dess vedermödor?

”Med torghandel avses försäljning på salutorg och andra platser som en kommun upplåtit till allmän försäljning”. Så definierades torghandeln i en statlig utredning 1988. Tilläggas bör att torghandeln alltid sker utomhus. Torghandeln har varit och är producentens och hantverkarens uråldriga sätt att sälja, småföretagarnas chans att testa nya produkter samt en möjlighet för den lilla människan tjäna sitt dagliga bröd och, i bästa fall, ett blygsamt kapital. Ett tredje sätt att beskriva handeln är genom orden Oordning och Informellt. Det är två återkommande ord i olika varianter som har dykt upp i såväl den svenska som den internationella forskningslitteraturen. Orden refererar till bland annat konflikter mellan myndigheter och handlare – här liksom världen över, nu liksom förr.

Viktig för stadens utveckling

Torghandeln är äldre än den finns dokumenterad. Den kan ha fötts med tillkomsten av städer i Mellanöstern för cirka 10 000 år sedan eller funnits redan dessförinnan i någon form. Städer har vuxit upp runt handelsplatserna. Torghandeln har exempelvis haft stor betydelse för Stockholms ekonomiska utveckling historiskt sett.

Stortorget är Stockholms äldsta torg. Det anläggs förmodligen någon gång i slutet på 1200-talet när staden växer. Då, precis som nu, drar stadens handelsutbud till sig fler och fler människor som vill sälja och köpa, men också roa sig. Sålunda växer Stockholm med handel och konsumtion. Detta drev städerna förr liksom nu. Detaljerade uppgifter om den tidiga torghandeln på Stortorget saknas. Men allt torde ha kunnat inhandlas där då eftersom torgen då stod för den allra största delen av invånarnas livsmedels- och varuförsörjning. Handeln på landsbygden var därtill förbjuden med Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet. Med stadslagen fastställdes nämligen att all handel, såväl utrikes som inrikes, skulle ske i städerna och med städernas köpmän.

Hur och varför har då torghandeln överlevt in i 2010-talet, trots ökade krav på bekvämlighet och ett fortsatt bistert klimat? Svaret på den frågan får man leta i vilka behov torghandeln har fyllt.

Stockholmarnas handelsplats

Det första och främsta behovet som drivit utvecklingen av torghandeln gäller städernas varuförsörjning, vilket implicit berördes ovan. För en stadsbo år 2015 kan det vara svårt att föreställa sig ett Stockholm utan butiker i modern mening men så var fallet fram till slutet på 1800-talet. Genom att handla på salutorg, kajer och broar samt hos kringvandrande månglerskor klarade de vanliga stockholmarna av sina dagliga inköpsbehov. Allteftersom Stockholms befolkning växte, ökade också behovet av en bättre organiserad varuförsörjning. Torghandeln tog stor plats. Den smutsade ner med avfall och slaktspillning. Kraven på bättre hygien ökade starkt.

I slutet på 1800-talet kom de första försöken att etablera saluhallar. Många handlare flyttade in i Hötorgshallen (år 1882) och i Östermalmshallen (år 1888). Men hallarnas lönsamhet sviktade, handlarna var för få. Torghandeln attraherade alltjämt många fler kunder. Stockholms kommunfullmäktiges beslut att förbjuda torghandeln, ska därför inte bara ses i ljuset av försöken att modernisera livsmedelshanteringen, utan också som ett sätt att bli av med konkurrensen från den relativt sett lönsamma torghandeln, som utövades av mindre ”aktade” personer. Saluhallarna hade vid denna tidpunkt (1914) kommunaliserats.

Lagstadgade krav på bättre hygien var annars ett långt effektivare sätt att minska torghandeln på än att rätt upp och ner förbjuda densamma. Mjölkförsäljningen på torgen förbjöds 1911 och skedde därefter enbart i särskilda butiker. Ömtåliga livsmedel, såsom kött, förbjöds i mars 1914. Förbudet gällde till en början bara på torgen runt saluhallarna, men kom senare att omfatta alla salutorg i huvudstaden. Torghandelns positiva och negativa konkurrens med den etablerade handeln uppmärksammas alltjämt. Senast det skedde i stor skala var i debatten om krav på kassaregister i torghandeln. Konkurrensen utreddes också i SOU 1988:46 ”Lagen om tillfällig handel”. Men som en följd av utredningens förslag kom tillståndsgivningen att bli kommunal och inte hanterad av länsstyrelsen. Utredarna proklamerade i samma utredning att torghandeln nu kunde anses vara i princip fri.

Många invändningar kan ändå riktas mot detta i princip fri. Torghandeln är betydligt starkare reglerad än den fasta detaljhandeln. I princip är det bara frukt och grönt som kvarstår av den dagliga torghandelns livsmedelsutbud i Stockholm. Torghandlarna bestämmer inte heller sina egna öppethållandetider, var de får stå eller vem som får vara handlare. Detta framgår av kommunernas torghandelsstadgor.

Betydande arbetsmarknad

Torghandeln har även fyllt ett mycket viktigt behov som både arbets- och företagsmarknad. I den historiska översikten av Stockholms torghandel ”Oordning – torghandel i Stockholm 1540-1918” finns en sammanräkning från 1902 av antalet torghandlare i Stockholm. Den visar på 1007 försäljare med fasta och avgiftsbelagda saluplatser samt 300 lantbor och 1300 återförsäljare på avgiftsfria öppna torgplatser. Livsmedelsbutikerna var då 1227 till antalet.

Idag finns bara 140 saluplatser kvar men ger sommartid jobb till drygt 400 personer. Över 80 procent av torghandlarna är dessutom män med utländsk härkomst. En sammanställning i masteruppsatsen ”Den fula ankungen. En undersökning om torghandelns vara i Stockholm 1990 – 2014” besvaras frågan om vem som är torghandlare idag.

Några av de historiskt färgstarka månglerskorna – en form av torgmadamer – har fått sina levnadsöden nedtecknade av Christine Bladh i hennes avhandling 1991 ”Månglerskor: att sälja från korg och bod i Stockholm 1819-1846”.  Några av dessa lyckades att samla ihop kapital, investera och lämna efter sig tillgångar till efterlevande. De lyckades med det trots att mångleritillstånden annars gavs till fattiga kvinnor som en form av fattighjälp.

Stora inkomster

Det tredje behovet handlar om att torghandeln genom tiderna har inbringat intäkter till staden. Framförallt Gustav Vasa såg den ekonomiska fördelen med att samla torghandeln innanför stadsportarna. Acciser (skatt till staden) påfördes varorna och blev viktiga inkomster för rikets män.

Numera är det torghandelns immateriella tillgångar som främst värderas. I en av den dåvarande Saluhalls- och Slakthusförvaltningens broschyrer från 1993 om torghandel, beskrevs handelns immateriella värde: ”Torghandel. Smaka på ordet. Blunda en stund och känn den kontinentala stämningen. Hör folklivet, där kunder och säljare i glatt samspråk diskuterar pris och kvalitet. Se färgprakten. Visst vore Stockholm grått och trist utan torghandeln.”

 Det är inte alltid nystartade torghandlare klarar av att leva upp till dessa förväntningar och samtidigt tjäna sitt uppehälle i detta krävande yrke där all utbildning saknas. Kommentarer om fusk och nedsmutsning är återkommande i media och kommunala handlingar. Nu finns också andra kapitalstarkare konkurrenter som vill ha tillgång till torgets rum för event och uteserveringar. De behov som torghandeln har fyllt historiskt, fylls till stor del av andra företagsformer idag. På en punkt är torghandeln ändå överlägsen och det är att snabbt ge nyanlända svenskar jobb. Därutöver fyller ändå många salustånd just det färgsprakande behov som beskrivs i Saluhalls- och Slakthusförvaltningens broschyr.

Författare: Bonnie Bernström & Christina Nordin

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *