Henrik Gahns AB, i folkmun ”Gahns”, var under många år en av Uppsalas mest framstående och betydelsefulla industrier och var på sin tid i princip det enda företag i staden som exporterade sina varor utanför Sverige. Mitt inne i centrum tillverkades det under nästan hundra år munvatten, tvål, parfymer, hudkrämer och skönhetsprodukter av alla de slag. Nu är allt borta, och det finns knappt några spår kvar av den en gång så betydelsefulla kosmetiska industrin.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”UPPSALAS NÄRINGSLIVSHISTORIA”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
År 1867 grundade kemisten Henrik Gahn företaget Upsala Tekno-Kemiska fabrik för att tillverka bläck och svart skokräm, kallad blanksvärta. I dag kan det vara svårt att föreställa sig en fabrik på Stora Torget, men det var faktiskt där Henrik och hans två anställda höll till de första tre åren. Det var här Gahn gjorde sin stora upptäckt – att ämnet borsyra både kunde konservera mat och rengöra sår. Den gemensamma nämnaren var ämnets antibakteriella egenskaper.
Att borsyran är hälsofarlig och inte bör användas som konserveringsmedel var det ingen som visste vid denna tidpunkt. Dess negativa effekter på hälsan var dock ingenting i jämförelse med riskerna dåtidens läkarkår utsatte sina patienter för. Kunskaperna om bakteriers roll vid smittspridning och infektioner var mycket låg och ända in på 1870-talet var många läkare skeptiska till att tvätta händerna. Inte ens vid kirurgiska ingrepp lade man någon större vikt vid hygien. Köttsår desinficerades med glödande järn eller frätande karbolsyra. Båda metoderna var mycket smärtsamma. Mot bakgrund av det var Henrik Gahns antiseptiska preparat revolutionerande. Det fick heta Aseptin.
År 1869 tog Gahn patent på nästa produkt, Amykos, ett desinficerande munvårdsmedel vars inkomster skulle komma att bära företaget under många tiotals år. Även här var borsyran en av huvudingredienserna. Året därpå, 1870, flyttade fabriken från Stora Torget till Bangårdsgatan nära tågstationen, vilken invigts fyra år tidigare. Därifrån kunde man ta sig till huvudstaden på två och en halv timme. Järnvägen var av avgörande betydelse för Uppsala som industristad. Efter dess tillkomst fördubblades stadens befolkning på bara 20 år. Detta till stor del tack vare de industrijobb som skapades och som lockade folk från landsbygden till staden.
Två år senare, 1872, ombildade Henrik Gahn företaget till aktiebolag och döpte det till Aseptin-Amykos AB. De båda produkterna rönte stora framgångar och blev belönade med guldmedaljer. Aseptin var affischnamnet och Amykos storsäljaren. Flera konkurrenter försökte efterapa Gahns succéprodukter, däribland Barnängen, varpå rättstvister följde till Henrik Gahns fördel. De två företagen skulle ha mer med varandra att göra i framtiden. Trots sina insatser inom hygien och hälsa blev Henrik Gahn själv inte gammal. 1874 gick han ur tiden efter en tids sjukdom, blott 53 år gammal. Henriks barn och barnbarn kom senare att engagera sig i företaget ända in på 1960-talet.
Även om Henrik Gahn själv gått bort gick inte företaget i graven för det. Tvärtom tillkom fler verksamhetsgrenar. Under 1880-talet började Gahns tillverka tvål och det skulle snabbt visa sig att den produkten hade framtiden för sig. Varje tvål var försedd med fabrikens eget märke och omslöts med ett band där texten ”H. Gahn Aseptinens uppfinnare 1867” stod att läsa. Redan under 1890-talet gick tvålprodukterna om steriliseringsprodukterna som Gahns mest inkomstbringande område. Och strax efter sekelskiftet 1900 blev inkomsterna från tvål nästan dubbelt så stora som alla andra Gahns-produkter tillsammans. 1899 och 1904 uppfördes huvudbyggnaderna till Gahns nya huvudkontor i kvarteret Gudrun på Kålsängsgränd i centrala Uppsala.
År 1911 bytte företaget namn till Henrik Gahns AB och året därpå blev företaget hovleverantör till kung Gustaf V. Gahns växte så det knakade då fler och fler svenskar fick bättre ekonomi och ville unna sig produkter som för tidigare generationer måste ha framstått som hopplöst dyra lyxvaror. 1916 passerade omsättningen 1 miljon kronor – och året därpå mer än fördubblades den siffran. Det fanns det vid denna tid gott om människor i Sverige som bara tvättade sig inför söndagens kyrkobesök – och då bara händerna. Levnadsstandarden ökade visserligen år för år, men så sent som i mitten av 1930-talet hade endast ett av fem svenska hem avlopp och rinnande vatten. Personlig hygien var det si och så med ute i stugorna, men i takt med att fler och fler fick det bättre ställt blev hygienprodukter också mer och mer efterfrågade över hela landet.
Även under andra världskriget växte Gahns – och det rejält. Under åren 1939–1945 mer än fördubblades omsättningen och under efterkrigstiden hade företaget hela 400 anställda. Under denna period satsade Gahns mer än tidigare på reklam och marknadsföring, vilket hädanefter skulle bli en av hörnstenarna i företagets verksamhet. Gahns gjorde ingen hemlighet av att man lade stora pengar på annonsering. Reklam ökade försäljningen vilket i sin tur bidrog till ökad stordrift i fabriken – och det gjorde ju varorna ännu billigare för konsumenterna, menade man. Enligt företaget var det heller inget suspekt eller skrytsamt med att vitt och brett berätta om att man hade bra produkter. Tvärtom. Eftersom Gahns annonsering förklarade nödvändigheten med tandvård, hudvård och personlig hygien var den enligt dem själva att betrakta som en kulturgärning gjord i upplysningssyfte.
Upplysningsverksamheten sträckte sig dessutom längre än till konsumenterna. Via Gahns Brevskola, en serie med fyra brev på 30 sidor vardera, riktade sig företaget till butikspersonalen. Serien fungerade som en fortbildningskurs i hud- och kroppsvård. Bland mycket annat avhandlade brevskolan make-up-teknik, hårvård och parfymkunskap. Gahns vände sig även till nyblivna mödrar med Mammas bok och Barnets bok. Och med den egenutgivna barnboken Pappa berättar om tandtrollen slog Gahns ett slag för god tandvård.
Början till slutet för Gahns kom 1964 då företaget såldes till största konkurrenten, Stockholmsbaserade Barnängen. Direktör Peter Gahn, grundarens sonson, motiverade försäljningen – eller sammanslagningen som han valde att kalla den – med att svensk industri behövde stärka sin konkurrenskraft internationellt. Gahns och Barnängen var två av de mest anrika företagen inom den svenska kosmetikabranschen och tycktes komplettera varandra väl.
Barnängen var stora inom vardagliga tvålar, Gahns större inom lyxtvålar. Barnängen var bättre på tandkräm, Gahns på hand- och fotvårdsprodukter. Dessutom hade Barnängen det Gahns saknade, nämligen en väl utbyggd internationell säljorganisation i Europa och USA. Sammanlagt beräknades den nya kosmetikjätten komma att omsätta 50 miljoner kronor årligen – motsvarande ungefär 600 miljoner i dagens penningvärde. Inga personalförändringar aviserades i och med ägarbytet, utan allt löpte till en början på som vanligt. Personalen i Uppsala hade dock farhågor om vad som var på väg att hända med den gamla fabriken. Deras oro skulle visa sig vara befogad.
En sammanslagning av två företag innebär ofta att ett av dem blir lidande, även när det handlar om två nästan lika stora parter. I detta fall var det Gahns som drog nitlotten. I mitten av 1967 – hundra år efter att Henrik Gahn startat verksamheten – kom beskedet om att fabriken i Uppsala skulle avvecklas till förmån för expansion i Stockholm. Den 31 maj 1968 stängde Gahns fabrik för gott och 134 anställda blev av med jobbet. Sammanslagningen blev på det stora hela inte så lyckad som man hade trott och Barnängen fick sedermera avveckla många artiklar i sortimentet.
Det var länge oklart vad som skulle hända med de gamla fabrikslokalerna. Ända in på 1980-talet fördes diskussioner om inte de fina gamla industrimiljöerna kunde bevaras och få något nytt användningsområde. Ett skarpt förslag var att omvandla fabriksbyggnaderna till ett fritidscentrum för pensionärer. När kostnadsberäkningarna lades fram i februari 1980 landade summan för upprustning på 73 miljoner kronor, vilket fick kommunpolitikerna att slå bakut. Någon budget i den storleksordningen fanns inte, och i slutändan blev det billigare att riva och bygga nytt. Under hösten 1982 revs därför alltsammans, och där Gahns fabrik en gång låg finns i dag bostäder förvaltade av det kommunala bostadsbolaget Uppsalahem.
Av alla de fastigheter Gahns huserade i är det bara en gammal lagerbyggnad i kvarteret Galar som undkommit rivning. Men i och med att själva fabriken är borta finns det ingenting kvar i Uppsalas stadsbild som påminner om den en gång så tongivande kosmetikaindustrin – med ett litet undantag. I Botaniska trädgården kan man med lite letande finna ett stort stengodskärl som ursprungligen användes vid tillverkningen av Amykos. När produktionen upphörde 1967 skänkte Gahns kärlet till Uppsala universitet som under många år använde det för förvaring av vattenprover. Sedan 1986 står det att beskåda för allmänheten och är egentligen det enda spåret av företaget i dagens Uppsala. Varumärket Gahns lever dock vidare i företaget Tradebancos regi, med ett antal olika tvålar, rak- och hårvårdsprodukter i sortimentet.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”UPPSALAS NÄRINGSLIVSHISTORIA”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
Text av Gustav Norqvist-Svensson, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar