I 400 år har världens främsta fiolmakare begagnat sig av trä från Val di Fiemme för instrumentens viktigaste del. Men det är inte det enda som gör Italiens »violinskog« unik. Sedan 1100-talet drivs skogen som ett företag där alla lokalbor står som delägare.
En dag i slutet av 1600-talet strosade en man genom en skog i norra Italien, inte långt ifrån hans egen hemstad Cremona. Han vände ansiktet uppåt och spanade längs de höga, raka stammarna, innan han lade handen på en av dem och nickade belåtet åt den skogsvaktare som ledsagade honom. Mannens namn var Antonio Stradivari. Trädet var en Picea abies, och skulle sedermera komma att förvandlas till ett av världens mest mytomspunna musikinstrument: The Messiah. En fiol som 300 år senare skulle värderas till cirka 210 miljoner kronor.
The Messiah är inte den enda fiolen som har sina rötter i Val di Fiemme, en dal belägen i södra kanten av alpmassivet Dolomiterna. Ända sedan medeltiden har världens främsta fiolmakare – från Nicola Amari, Antonio Stradivari och Giuseppe Guarneri till dagens Edgar Russ och Wanna Zambelli – använt sig av granträ från den så kallade Foresta dei Violini, »Violinskogen«, i sitt hantverk. Förvisso består en fiol av 70 olika delar, i flera olika träslag: gärna lönn till hals och botten, buxbom till skruvarna, ebenholtz till greppbräda och stränghållare, afrikansk padauk som axelstöd och brasiliansk pernambuco i stråken. Picea abies används för locket: »framsidan« av fiolens resonanslåda med sina två f-formade hål. Varje enskild del av en fiol är oumbärlig. Men det är locket som ger fiolen sin klang.
Det är egentligen inget märkvärdigt med trädet Picea abies, i Sverige mer bekant som gran. Och ändå, medan en kubikmeter svenskt grantimmer går på mellan 500 och 800 kronor, kan samma produkt från Fiemme-dalen i stället kosta 15 000 euro. Det är dalens idealiska klimatförhållanden i kombination med granens biologiska sammansättning, med sitt elastiska trä där minimala kanaler förstärker fiolens ljud likt piporna i en kyrkorgel, som gör träet så värdefullt. En gran måste vara minst 150 år för att duga till ett fiolbygge, ännu äldre för en cello eller kontrabas. Under denna tid bör klimatet ha varierat minimalt för att årsringarna ska vara så jämnt fördelade som möjligt. Ju jämnare årsringar, desto jämnare ljud, varför även sektioner med kvistar, sprickor och andra störande moment gör träet obrukbart. Av de 50 000 kubikmeter trä som fälls i Fiemme årligen säljs hälften som massaved till pellets- och pappersindustrin. En tredjedel blir till bräder i lokala sågverk, varav större delen hamnar hos byggindustrin, medan 14 procent går vidare till högkvalitativt snickeri. Endast 0,5–1 procent av allt virke anses vara fulländat nog för tonträ, som används vid framställning av musikinstrument.
Unik företagsmodell
Ändå är det inte bara Violinskogen som gör Magnifica Communità di Fiemme (MCF) unikt. Lika enastående som dess trä, är dess skogsindustri, som nämligen inte bedrivs genom något företag. Skogen, tillsammans med kommunen och dess invånare är själva företaget, juridiskt klassad som »en urgammal andlig och socioekonomisk enhet«. Det är därmed ett så unikt exempel på ett företagsinitiativ att det i Italien har tilldelats benämningen sui generis, »utan genre«, eller unik i sitt slag.
Etsning av Viktor Bobrov föreställande Antionio Stradivari i sin ateljé i Cremona. Foto: Wikimedia Commons.
För att få rätsida på dagens MCF behöver vi gå långt tillbaka i tiden, ända till 1111, då en pakt undertecknades mellan biskop Gebhard av Trento-Gebardo och folket i Fiemme. Gebardinipakten gav Fiemmedalen en sällsynt självbestämmanderätt, mot en årlig beskattning. Dalens belägenhet, i en naturlig vagga omgiven av dramatiska bergväggar och tät, mörk skog, gjorde Fiemme mycket svårt att lägga under sig med våld, och pakten torde därvidlag ha varit fördelaktig för bägge parter. I stället för att styras av en kung, kejsare eller biskop, arbetade lokalbefolkningen fram ett kollektivt självstyre, vilket lade grunden till den 900-åriga företagsstruktur som präglar skogsbruket än i dag.
Ledordet var, och är, vicini, »grannar«. Familjeöverhuvudet inom varje hushåll i Fiemmedalens elva byar fick titeln vicino. I singularis existerade titeln endast i maskulinum, då den ärvdes patrilinjärt. Sönerna blev vicini, döttrarna fick i stället se till att gifta sig med någon lokal yngling om de ville fortsätta att klassas som vicini. Och det ville de, för vicini hade både praktiska, ekonomiska och juridiska rättigheter. Vicini fick lov att hugga ved för matlagning och uppvärmning av bostäder, samt framställa virke för att bygga eller reparera byggnader och tillverka möbler. De fattigaste vicini fick dessutom lov att avverka en viss årlig kvot av träd i kommersiellt syfte, en solidarisk gest som bidrog till att jämna ut familjernas ekonomiska status i dalen.
Endast 0,5–1 procent av virket anses vara tillräckligt bra för att kunna användas i tillverkningen av musikinstrument.
Lika viktig var den medbestämmanderätt som alla vicini hade i hur Fiemmes kollektivt ägda skogs- och betesmark skulle skötas, både kort- och långsiktigt. Varje by röstade fram en representant som deltog i beslutsfattandet vid regelbundna möten. Därtill utsågs varje år en president, en scario, som tillsammans med en stab av utvalda skogsvaktare övervakade att de kommunala reglerna efterföljdes och bestämde vilka träd som skulle fällas. Fiemmes byar delades in i fyra olika områden som tilldelades rätten att nyttja olika markområden för skogsbruk, betesmark, odling, fiske och svampplockning. Områdena roterade vart fjärde år för att ingen by skulle gynnas mer än någon annan. Två gånger om året hölls generalmöten där man röstade fram nya lagar och förordningar, samt beslöt hur årets tillgångar skulle fördelas. All ekonomisk vinst investerades i kollektiva satsningar eller delades lika mellan de olika hushållen. Från att först ha varit muntliga överenskommelser kom alla stadgar och regler att nedtecknas under sen medeltid. Dessa regelverk efterlevs än i dag.
Gynnandes av Venedigs expansion
Under samma tid som Fiemme började sätta sitt regelverk på pränt växte Republiken Venedig sig allt längre norrut. Närmare två miljoner träpålar beräknas ha krävts för att ge staden en beboelig grund. Därtill kom virket för de omkring 100 fartyg som tillverkades årligen. Trä var en av motivationerna både vid upprättningen av de venetianska handelsvägarna och då republiken expanderade sina politiska gränser i en alltmer kalhuggen omgivning. När Venedig började rikta blicken mot Fiemmes skogar insåg man att det geografiska läget skulle göra det svårt att hota med våld. Venedig såg sig i stället nödgat att nyttja ett annat vapen i sin arsenal: smicker. Raskt utnämnde man Fiemme till sin »magnifika syster«, magnifica sorella, i en titel som lever kvar i kommun- och företagsnamnet i dag: Magnifica Communità di Fiemme. Och mot en god ekonomisk ersättning satte flottarna i Fiemme i gång att släpa trästockar via specialbyggda isgator genom bergen tills man nådde Venedigs etablerade vattenvägar.
Dalen är omgiven av dramatiska bergväggar och tät skog.
Dalen frodades, ekonomiskt och ekologiskt. Grannsämjan stod i topp och livskvaliteten var förhållandevis god. I alla fall så länge man var vicino, och inte en stackars inflyttad, en forestieri. De första problemen uppstod i början av 1800-talet, då biskopsdömet Trento upplöstes och regionen kom att ingå i kejsardömet Bayern och sedermera Österrike. Fiemmes självbestämmanderätt begränsades och abrupta förändringar genomfördes i det 700 år gamla systemet. I stället för folkvalda representanter kom ledande positioner i allt högre grad att tillfalla en styrande elit, som förvärvade den tidigare kommunala marken för sina egna intressen och begränsade rättigheterna för övriga medborgare. Först avskaffades rätten för fattiga att avverka för att sälja. Därefter förbjöds fällning av träd för att bygga bostäder. Till sist blev till och med vedhuggning otillåten. I stället förväntades medborgarna köpa ved och virke från privata upprättade lager. Dråpslaget var den nya förordning som bestämde att endast privata markägare kunde bli vicini. Det krävdes många protester, rättsfall och överklaganden innan den kejserliga domstolen 1872 fastslog att titeln vicino de facto skulle fortsätta att nedärvas.
I dag fungerar MCF återigen enligt den nu 900-åriga traditionen. Senare domstolsbeslut har bekräftat att MCF:s kollektiva egendom ska förbli odelad och att marken inte längre kan ägas privat. MCF är i dag en av Italiens största träproducenter. Den »andliga och socioekonomiska enheten« finansierar allt från sjukhus, skolor och vägar till kultur- och idrottsanläggningar och gör också årliga utbetalningar till alla vicini. En titel som för övrigt numera förekommer både i maskulinum och femininum.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
OSÄKER FRAMTID
De senaste åren har varit de varmaste sedan man började mäta och registrera temperaturer. Samtidigt regnar och blåser det i allt högre utsträckning. Klimatförändringarna utgör en stor fara för Val di Fiemmes träd. Dels påverkas granarnas jämna årsringar, dels har dalens träd generellt mycket ytliga rotsystem, vilket gör dem benägna att välta vid kraftiga vindar. 2018 inträffade en katastrofal storm då träd motsvarande fyra miljoner kubikmeter virke totalförstördes. Arbetet med skogsrehabilitering pågår.
MAGNIFICA COMMUNITÀ DI FIEMME, MCF
En kombinerad skog, kommun och företag i norra Italien, öster om Trento. Kategoriserad som »en urgammal andlig och socioekonomisk enhet«. Företaget ägs och styrs av lokalbefolkningen, så kallade vicini. MCF äger omkring 20 000 hektar. I dag kan både män och kvinnor klassas som vicino/vicina. Samtliga 18 800 vicini listas som delägare i MCF och har medbestämmanderätt i allt från miljöfrågor till större investeringar. Villkoret är att man har varit bosatt i Fiemme i minst 25 år.
Ur Företagshistoria 2023:2
Text: Kristin och David Pineda Svenske. Kristin och David är skribent- och fotografparet som med Spanien som bas gör reportage i hela Europa.
Dela med dig av dina tankar