Konsumtionsrevolutionen: handeln

Den svenska bilindustrins framgångsrika utveckling under efterkrigsdecennierna skedde till stor del tack vare den svenska hemmamarknadens starka efterfrågan. Det var den ökade levnadsstandarden som gjorde att allmänheten hade råd med att köpa en egen bil, något som tidigare varit en lyxvara, förunnad endast ett fåtal. Men även dagligvaruhandelns snabba omvandling under 1950- och 1960-talen hängde intimt samman med det ökade välståndet i Sverige. Den inhemska konsumtionen – av både relativt dyra kapitalvaror och dagligvaror – var således en stark drivkraft bakom dessa branschers och hela den svenska ekonomins expansion.

Mellan bilindustrin och handeln fanns det också en form av ömsesidigt beroende och en växelverkan där det ena förutsatte och förstärkte det andra. Ännu vid andra världskrigets slut präglades handeln av små och ofta specialiserade fackbutiker som låg centralt i samhällena, ofta mitt i stadskärnan. Folk handlade mat i en butik, kläder i en annan och möbler i en tredje. Betjäningen var ofta personlig och man kunde som regel ta sig till affären till fots. Kontrasten mot situationen vid mitten av 1960-talet är slående. Nu hade det vuxit fram ett antal stora köpcentra utanför stadskärnorna, och i dessa köpcentra fanns det både fackbutiker och så kallade stormarknader. Men man var mer eller mindre tvungen att ta sig till dessa köpcentra med egen bil, åtminstone om man ville spara tid. Konsumtion av dagligvaror förutsatte således också en konsumtion av transporter, vilket för många innebar att de åkte i sin egen bil till affären.

Den svenska handelns förändring präglades i mångt och mycket av innovationer och förnyelse, inte sällan med inspiration från utvecklingen i andra länder, framför allt USA. En första viktig innovation var självbetjäningen, som på många sätt revolutionerade och effektiviserade butiksarbetet. Självbetjäning hade införts på 1910-talet men fick sitt breda genombrott först under 1930-talet. Med självbetjäning kunde handeln radikalt minska personalkostnaderna. Det var dock ingen självklar och omedelbar succé. Kunderna var sedan årtionden vana vid personlig service, och dessutom fanns det ett antal praktiska problem att hantera, till exempel hur man skulle upprätthålla en godtagbar hygienisk standard i hanteringen av livsmedel. En annan innovation – cellofanplasten – löste delar av hygienproblemet. Nu kunde till exempel kött, chark och frukt slås in i plast och därmed göras färdigförpackade, redo för kunderna att själva plocka i sina kundkorgar. Ett av de mest kända svenska företagen, Tetra Pak, lanserade på 1950-talet sina kombinerade pappers- och plastförpackningar, och därmed kunde också flytande varor som mjölk och andra mejerivaror ställas upp i de nya självbetjäningsbutikerna. De tunga och skrymmande mjölkflaskornas tid, en symbol för det gamla, långsamma jordbrukssamhället, var förbi.

I Sverige kom genombrottet för självbetjäningen efter andra världskriget. Den allra första självbetjäningsbutiken öppnades i december 1946 i Skelleftehamn. Ett större genomslag, både medialt och ekonomiskt, fick dock den butik som Konsum Stockholm öppnade året efter på Odengatan mitt i Stockholm. Den uppfattades som en riktig mönsterbutik som utnyttjade alla de senaste nymodigheterna, och den stod sedan som modell för ett stort antal självbetjäningsaffärer runtom i Sverige. I mitten av 1950-talet stod självbetjäningsbutikerna för endast drygt 5 procent av handelns omsättning, 1960 hade andelen ökat till ungefär 20 procent och i slutet av 1960-talet dominerade självbetjäningen fullständigt.

En andra innovation inom dagligvaruhandeln var introducerandet av stora enplanslager. Denna innovation var lika viktig för handelns långsiktiga strukturrationalisering och effektivisering, även om den inte var lika synlig och påtaglig för kunderna som självbetjäningens införande. Både konsumentkooperationen genom KF (Kooperativa förbundet) och ICA, två av de dominerande aktörerna inom livsmedelshandeln, byggde från och med slutet av 1940-talet upp för sin tid enorma lager utanför stadskärnorna, där marken var billigare. Även enplanslagren var en amerikansk innovation och byggde på att lastbilar kunde köra varor in och ut ur lagren. Affärerna inne i städerna kunde därmed minska sina lager och beställa varor från sitt närmaste centrallager med betydligt kortare framförhållning än tidigare. Återigen ser vi också en tydlig koppling mellan handelns förnyelse och bilsamhällets genombrott. Tack vare att transporterna blev snabbare och effektivare – genom bättre lastbilar, som också kunde förses med kyl- och frysmöjligheter, i kombination med betydligt bättre vägar – kunde handeln gå över till storskalighet och utnyttja stordriftsfördelar på ett helt annat sätt än tidigare.

En tredje viktig innovation som bidrog till handelns omvandling var djupfrysningen. Precis som med introduktionen av enplanslager påverkades framför allt grossistledet och själva varudistributionen, men också butikerna påverkades, till exempel hur de var uppbyggda och vilken teknisk utrustning som behövdes, inte minst frysdiskar och fryslager. Från och med 1945 såldes djupfrysta grönsaker och bär på bred front i Sverige, och under 1950-talet utvidgades sortimentet till att också gälla fisk, kyckling och glass. Visserligen hade det förekommit frysta livsmedel i handeln sedan tidigt 1900-tal, men det nya var att varorna levererades färdigförpackade, i standardiserade former. Återigen var det USA som varit först – där hade färdigförpackade frysvaror fått sitt genombrott på 1930-talet – men även Sverige tillhörde i detta avseende föregångsländerna. År 1960 var det bara USA som låg före Sverige vad gällde konsumtion per capita av djupfrysta livsmedel.

Frågan är om inte stormarknadernas genombrott också ska betecknas som en form av innovation. Den svenska premiären brukar dateras till oktober 1962, då Wessels öppnade sin splitternya stormarknad i Jägersro utanför Malmö. Mer än 25 000 personer var på plats vid öppnandet, och både polisspärrar och ridande polis krävdes för att hålla ordning på massorna. Att Wessels i första hand inriktade sig på bilburna kunder framgick av att företaget hade byggt inte mindre än 2 500 parkeringsplatser i direkt anslutning till stormarknaden. Året efter öppnade Konsum Stockholm sin stormarknad OBS! i Söderförorten Vårby. KF var den kedja som satsade mest på att etablera stormarknader, och var också mest framgångsrik med konceptet. Precis som med de nya lagren var den bärande idén att det – i det här fallet kundens inköp – skulle gå snabbt och enkelt, och genom låga fasta kostnader och snabb omsättningshastighet på varorna skulle priserna hållas på en lägre nivå än i de traditionella affärerna. Stormarknaderna var en formidabel succé i 1960-talets bilsamhälle.

Innovationerna och de nya sätten att organisera handeln medförde påtagliga effektivitetsvinster. Trots att handelns totala omsättning ökade kontinuerligt under efterkrigsdecennierna förblev det totala antalet sysselsatta inom branschen relativt konstant, ungefär 400 000 personer. Det fanns också inom handeln en stark branschintern strävan efter rationaliseringar och effektiviseringar. Det förekom olika politiska påtryckningar om att handeln behövde moderniseras och anpassas till det nya moderna industri- och välfärdssamhälle som var på väg att växa fram efter andra världskrigets slut. Det var inte acceptabelt med de stora prisfluktuationer som förekom och som hängde samman med konjunkturvariationer både i Sverige och utomlands, och som dessutom återkommande krävde högst impopulära statliga ingripanden i form av ransoneringar av en lång rad varor, allt från kaffe till bensin. Handlarna tog därför själva en rad initiativ som de såg som ”den rätta vägen” att omvandla och förnya branschen. I praktiken innebar det en form av planerad konkurrens där ett fåtal stora aktörer och kedjor gynnades i det långa loppet på bekostnad av de mindre, självständiga handelsaktörerna. Kedjor som ICA, Epa, Tempo och kooperationen KF (med sina Domusvaruhus) tillhörde vinnarna inom den svenska handeln under efterkrigstiden.

Ytterligare en omständighet som visade sig gynna de stora aktörerna var det kommunala planmonopol som infördes på 1950-talet. Det var de enskilda kommunerna som nu bestämde vad som skulle byggas och var det skulle byggas. Därmed kunde de också avgöra hur många livsmedelsaffärer som skulle tillåtas i en stadskärna. I förhandlingarna om nyetableringar med kommunernas stadsplanerare och politiker var det inte oväntat de stora aktörerna som var mest framgångsrika. De var mer välorganiserade, mer välartikulerade och hade också finansiellt kapital i ryggen för att genomföra sina planerade nybyggen. Ett resultat av detta är att många svenska stadskärnor idag ser påtagligt likadana ut, där Domus och Tempos fyrkantiga varuhusbyggnader och tillhörande parkeringsgarage utgör ett dominerande inslag.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar