Kvinnornas intåg i tjänstemannasektorn

Industrialiseringen förändrade de borgerliga skiktens försörjningsmönster. Genom olika reformer vidgades näringsfriheten, utbildningsvägarna och försörjningsmöjligheterna.

Under 1800-talet tvingades också borgerskapets kvinnor – framför allt de ogifta – i allt högre grad ut i lönearbete för att försörja sig. Den vidgade arbetsmarknaden var en viktig kugge i kvinnoemancipationen. Och 1919 kom det stora genombrottet. Då genomfördes rösträttsreformen, som förutom att ge kvinnorna rätt att rösta också innebar att ogifta kvinnor kunde söka arbete utanför hemmet, även om de inte behövde det för att klara ekonomin.

Lågavlönad och underordnad

Från slutet av 1800-talet började industrialismen sätta tydliga spår inom handeln genom ansenlig tillväxt. Det behövdes snabbt en stor, men också billig arbetsstyrka som kunde fylla det växande behovet från den enorma expansionen av tjänstemannasektorn bl.a. inom handeln. Detta kom därför att bli en viktig arbetsmarknad för Sveriges kvinnor.
Kvinnans ekonomiska behov ansågs vara mindre än mannens, då man menade att hon åt mindre och dessutom kunde tillreda maten själv. Hon kunde också spara pengar genom att sy sina egna kläder och själv tvätta dem. Hon var heller inte på samma sätt som mannen betraktad som familjeförsörjare – därför ansågs det naturligt att kvinnor skulle ha en lägre lönenivå än män. Det var alltså rimligt att av kostnadsskäl anställa kvinnor, det var en mycket medveten politik. Som exempel kan nämnas att en kvinnlig kamrersassistent vid AB Svenska Varor (SV) i Stockholm, år 1923 tjänade 300 kronor i månaden – det motsvarar idag bara drygt 6.000 kronor, vilket inte medger särskilt stora utsvävningar om man har skatt, hyra och räkningar att betala.

Med den ökade andelen kvinnlig kontorspersonal minskade genomsnittslönerna successivt för alla kontorsanställda. Samtidigt sjönk också kraven på uppnådd ålder för att få söka tjänst. Även kraven på utbildningsgrad minskade. De s.k. självförsörjande kvinnorna – vilka inte hade en stödjande familj bakom sig – hamnade på de mest underordnade befattningarna. Under mellankrigstiden var deras anställningsförhållanden mycket otrygga, med en lön som innebar en levnadsstandard på gränsen till misär.

Ett vårdat yttre är synnerligen av vikt för sekreteraren. Även om hon är fattig och har låg lön […] så böra hennes kläder icke alltför mycket förråda detta ledsamma faktum

[Anna Odhe, ”Hur man blir en god sekreterare : en handledning i ett modernt yrke”, 1932.]

Telefonist – ett drömyrke

Telefonist var till exempel ett typiskt kvinnoyrke. Sverige hade vid förra sekelskiftet en internationell topposition, såväl i städerna som på landsbygden, när det gällde telefonnätet. Antalet telefoner per invånare var mer än åtta gånger fler än genomsnittet i Europa och i Stockholm var antalet telefoner fler än i metropoler som New York, London och Paris (Anders Johnson, En värld av tjänster, Sveriges väg från jordbruksland till tjänstesamhälle, 2000:11).

Telefonistyrket var också mycket eftertraktat – kanske berodde det just på telefonens popularitet i Sverige. Telefonen hade blivit en självklarhet på varje handelskontor. Kvinnor ansågs speciellt lämpade för telefonuppgifter, då de hade en behaglig telefonröst. Men om man hade ansvar för att svara i telefon ville det till att man hade den rätta och bildade bakgrunden, det vill säga att man var skolad i vett och etikett, så att man visste att bemöta de telefonerande direktörerna på det sätt som dessas sociala ställning fordrade.

Författare: Ylva Rosén

Dela med dig av dina tankar