Estrid Ericson skapade och styrde inredningsföretaget Svenskt Tenn med en unik fingertoppskänsla. Än i dag räknas butiken till en av Stockholms exklusiva shoppingattraktioner.
Man får nog säga att det blev en omedelbar succé. 1924 slog Svenskt Tenn upp dörrarna till den lilla butiken på Smålandsgatan. Kronprins Gustaf VI Adolf blev en flitig kund, tillika hans syster Ingrid, drottning av Danmark. Inom ett år prisades företagets design med Grand Prix på världsutställningen i Paris 1925. 1927 flyttade de till paradesplanaden Strandvägen, där butiken fortfarande ligger. 1928 fick de hovleverantörsskap. Frågan är hur grundaren lyckades med utmaningen att hålla liv och hälsa i sitt företag genom krig, folkhemsbygge och konjunkturer.
Bakom succébolaget stod Estrid Ericson, teckningslärarinna från Hjo, som flyttat till Stockholm 1919 och värvades av konsthantverksindustrins nestor Elsa Gullberg som butikschef för fristående Vackrare Vardagsvara. Där träffade hon tennhantverkaren Nils Fougstedt. 1920-talet var en blomstrande tid för svenskt konsthantverk och design. Glas från Småland, porslin från Gustavsberg och Rörstrand och keramik från Upsala Ekeby. Men tenn var ett bortglömt material.
Estrid Ericson blev den som lyfte upp tennet i ny modern design med duktiga hantverkare, berättar Anita Du Rietz, grundare av föreningen EEV, Estrids Ericsons Vänner, som skrivit boken »Skönhet till vardags. Estrid Ericson och Svenskt Tenn«.
Ett arv efter pappan, direktör för anrika stadshotellet i Hjo, gav henne möjlighet att starta något eget. Estrid Ericson och Nils Fougstedt designade bruksföremål, han smidde och hon sålde i butiken. Men butiken blev mer än en affär. Den var en utställning, en inspiration, en värld av utsökta designupplägg. När världskändisar, som Ingrid Bergman, besökte Sverige var det där de handlade. Borgerskapet strömmade dit för att se: Vad har Estrid Ericson hittat på? Vilken stil gäller nu? Butiken blev, som sagt, en succé. Inte bara för de enskilda varornas skull utan också som plats för exotiska kombinationer och stilbildande design.
Estrid lyckades med konststycket att kombinera det lyxigare, eleganta med det mer sparsmakade. Hon hittade en mellanväg som kom att bli Swedish Modern, säger Anita Du Rietz.
Vänster: Samarbetet med Josef Frank präglar Svenskt Tenn än i dag. Foto: Lennart Nilsson/Svenskt Tenn. Höger: Josef Franks tapetmönster Stjärnmatta på omslaget av tidskriften Form nr 7–8, 1960. Foto ur Föreningen Svensk Forms arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Resor gav inspiration
Detaljer och kombinationer var Estrids specialitet. På resor genom Europa hittade hon det exotiska som blev mönster och ting i allt fler material hemma i Sverige, med utvalda skickliga hantverkare; Anna Petrus Lyttkens, Uno Åhrén, Björn Trägårdh, Tyra Lundgren. När firman var som störst i mitten av 1950-talet bestod företaget av butiken och fyra verkstäder; lamp-, tenn-, snickar- och tapetserarverkstad. Då hade Estrid Ericson runt 100 anställda och ett stort antal underleverantörer.
Hon köpte också från de bästa hantverkarna; glas, porslin, tyger från hela Europa. Hela 1930-talet balanserade Svenskt Tenn mellan det traditionella och funktionalismen. De moderniserade den traditionella Carl Larsson-stilen och satte exotisk elegans på funkistrenden. Alltid noga med kvaliteten, i ett prisläge som var lite dyrare. Men bara lite.
Var och en skulle kunna köpa hennes saker. De fick inte vara för dyra. Kosta lite mer men hålla länge och vara älskade.
1934 knöts Josef Frank, designern och arkitekten från Wien vars mönster än i dag präglar Svenskt Tenn, till företaget. De hade träffats redan på Parisutställningen 1925. Josefs fru, Anna Frank, var svenska och paret hade tillbringat många somrar i Falsterbo. När samarbetet med Svenskt Tenn startade skaffade de också en lägenhet i Stockholm och pendlade mellan Wien och Stockholm. Josef Frank jobbade sedan resten av sin karriär med Estrid Ericson. När kriget bröt ut sålde han sitt företag i Österrike och 1941 flyttade paret Frank vidare till USA.
Estrid Ericson vände sig inåt Sverige och sökte genom land och byar i jakt på svensk hemslöjd. Ett riktigt trumfkort var det när hennes man, sjökaptenen, som arbetade på Amerikalinjen som fick fri lejd, kom hem med den lyxigaste 50-årspresent man kan tänka sig: 50 nya mönster från Josef Frank i USA.
Estrid Ericson hade en unik förmåga att anpassa sig efter nya trender och nya kommersiella lägen.
Fyra broscher och ett par örhängen designade av Estrid Ericson på 1950-talet. Foto: Bukowskis.
Ett typiskt exempel är 1950-talet. Damtidningarna fylldes med reportage och tips om hur man skulle duka till olika festligheter; högtidsmiddagar, påskbufféer, kaffekalas, vårlunch. Estrid Ericson blev dukningarnas drottning och producerade 120 officiella dukningar.
Estrid hade en ovanlig kombination av god smak och företagaranda. God smak skiftar med tidsandan och hon anpassade sig till den, säger Anita Du Rietz.
Men ingen blir profet i sin hemstad. I alla fall inte under 68-revolutionen, när allt det etablerade ifrågasattes. Under 1970-talet förändrades också förutsättningarna för industrin. Skatterna höjdes och teko- och möbelindustrin flyttade utomlands, »Ikea-fieringen« bredde ut sig.
Då var det tufft. Hon sa att: »det går inte att hålla en riktig hantverkare i dag. Det blir för dyrt, folk kan inte betala«. Men hon hade sina Frank-saker, och importerade sånt som satte piff – exotiska saker, bonsaiträd, sidenblommor. Och hon gjorde mycket inredningsuppdrag. Nästan varje svensk ambassad hade ett Svenskt Tenn-rum, säger Anita Du Rietz.
Svenskt Tenn på jubileumsutställningen »100 år och sedan« på Liljevalchs konsthall 1944–1945. Speglar, smycken och accessoarer av Estrid Ericson; möbler i mahogny och väggbeklädnad av Josef Frank. Foto: Ateljé Wahlberg, ur Föreningen Svensk Forms arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Kontrollbehov
Den välklädda »markisinnan av Hjo«, uppvuxen med tunga sammetsgardiner, stärkta linnedukar och kandelabrar, på stadshotellet i Hjo, höll dukningskurser för ambassadörsfruarna vid UD. Den unika fingertoppskänsla i smak och stil som byggde Estrid Ericsons framgång blev med tiden också ett problem. När personalen fick ansvaret att kreera en skyltning blev hon klåfingrig, underkände och ändrade. Det var hennes ögon, hennes design i hennes butik.
Ingen kunde ta över hennes roll. Det var hon också ledsen över, säger Anita Du Rietz, som för sin bok intervjuat både anställda och syskonbarn till Estrid.
De beskriver henne som en varm och generös människa. Estrid träffade sin man Sigfrid när hon var 40. De fick inga barn, men hon skapade goda relationer med sina syskonbarn. Mot sina anställda var hon professionell, ville inte särbehandla någon och hade därför få direkt förtrogna. 1975 överlät Estrid Ericson sitt bolag till Kjell och Märta Beijers stiftelse. Hon blev kvar som vd till 1978, då var hon 84 år. Helt omöjligt var det inte heller att ta hennes skapelse vidare – Svenskt Tenn finns kvar på Strandvägen i Stockholm.
Hur hade Estrids karriär sett ut nu, om hon verkat i dag? Anita Du Rietz är säker på att hon haft en e-butik med många möblerade rum och haft ett Instagramkonto med många följare. Kanske en Youtube-kanal med personliga guidningar. Det hade blomstrat än mer och gått jättebra. Men hon hade aldrig övergivit själva butiken. Sakerna skulle upplevas i miljö.
Svenskt Tenns grundare Estrid Ericsons liv skildras i novellfilmen ovan (Affekt Film 2018) om hennes tid innan uppstarten av företaget. Ett starkt kvinnligt porträtt om en kvinna som gick sin egna väg i ett 1920-tal där kvinnans roll var att ta hand om hushållet.
Ur Företagshistoria 2021:2
Text: Anita Du Rietz
Dela med dig av dina tankar