Efter Handelshögskolan började Monica Lindstedt arbeta inom KF-sfären och blev 1988 VD för den socialdemokratiska tidningen Folket i Eskilstuna. Under hårt internt motstånd lyckades hon på tre år vända från förlust till vinst. Därefter blev hon VD för Bonnierägda Fackpressförlaget. Där träffade hon tidningsformgivaren Pelle Andersson och journalisten Robert Braunerhielm, som båda hade arbetat på den maoistiska tidningen Gnistan.
År 1992 började de tre skissa på en helt ny affärsidé inom tidningsvärlden, nämligen en gratistidning som skulle distribueras i anslutning till kollektivtrafiken och utformas så att resenärerna hann läsa tidningen under resan.
Ingen bank ville dock ge något lån till det våghalsiga tidningsprojektet. En orsak var att en studie gjord av landets främste tidningsforskare, professor Lennart Weibull i Göteborg, hävdade att det inte fanns plats för ytterligare en dagstidning i Stockholm. Ett annat tungt argument mot att bevilja ett lån var att idén inte hade prövats på något annat håll i världen.
Då vände sig initiativtagarna till Jan Stenbeck som omedelbart förklarade sig villig att satsa de 10 miljoner kronor som behövdes för att dra igång projektet. Stenbeck såg detta som ett gyllene tillfälle att ge sig på Bonniers.
Det första numret av Metro kom ut i Stockholm den 13 februari 1995. De etablerade Stockholmstidningarna protesterade mot att Stockholms läns landsting medverkade i distributionen av tidningen på kollektivtrafiken. Även Dagens Nyheter protesterade, vilket var ironiskt eftersom tidningens inledande framgångar byggde på grundaren Rudolf Walls hemliga avtal med stationsinspektören på Liljeholmens station att ta ett antal tidningsprenumerationer. Metro blev en av de största dagspressframgångarna i världen under 1990-talet med avläggare i bland annat Prag, Göteborg, Budapest, Amsterdam, Helsingfors, Malmö, Santiago, Philadelphia, Zürich, Toronto, Rom och Buenos Aires.
Efter att Monica Lindstedt hade sålt sin andel i Metro kunde hon nu satsa på en affärsidé som hon hade burit på i flera år, nämligen att starta ett hemserviceföretag. Hon var dock lite tveksam, eftersom detta var ett mycket kontroversiellt politiskt område. Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson hade i Almedalen 1993 föreslagit ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster, vilket hade fått bland andra Marita Ulvskog (S) att gå i taket: »Kvinnor ska inte klättra på andra kvinnors ryggar.«
År 1996 grundade Monica Lindstedt Hemfrid. De första åren var mycket tuffa, inte minst på grund av den kritik hon fick från politiskt håll. Men från 2002 gick Hemfrid med vinst och efter att rut-avdraget hade införts 2007 inleddes en snabb expansion. År 2016 hade Hemfrid nära tvåtusen anställda medan branschen som helhet sysselsatte över 22 000 personer.
Författare: Anders Johnson, ur boken Besvärliga människor – Svenska entreprenörer under 400 år. Timbro Förlag 2018.
Dela med dig av dina tankar