När näringslivet kom tillbaka

De politiska partierna kämpar på sin arena. Men ibland förflyttas själva arenan, och politiken kretsar kring nya frågor. Journalisten Lars Anders Johansson reflekterar kring det skifte över fyrtio år som tog vid när näringslivsorganisationerna åter blev aktiva i samhällsdebatten.

”För oss är det oerhört viktigt att ha en bra dialog med näringslivet. Jag känner många företagsledare och beundrar många av dem. Man kan inte betrakta dem som ett särintresse”. Orden är Stefan Löfvéns, nytillträdd ledare för socialdemokraterna 2012, dessförinnan ordförande för fackförbundet IF Metall. Skillnaden kunde inte vara större mot det budskap som framfördes av statsminister Olof Palme på metallindustriarbetarkongressen 1981, mitt under brinnande löntagarfondsstrid. Då hette det: ”Jag tror efter de studier vi gjort att det är korrekt att säga att Arbetsgivareföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.”

Under radikaliseringen på 1970-talet växte inom fackföreningsrörelsen tanken fram på att fackföreningarna genom särskilda fonder skulle ta över ägandet i de svenska företagen. En skatt skulle läggas på företagen, med vars hjälp aktier i företagen skulle köpas upp av fackföreningskontrollerade fonder. På sju år skulle socialismen på detta sinnrika sätt bli verklighet i Sverige.

Socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1984 och löntagarfonder infördes. Striden om löntagarfonderna kom emellertid att innebära slutet för den vänsterhegemoni som hade rått i landet alltsedan slutet av sextiotalet. Medan den politiska borgerligheten under långa tider lade sig platt för vänsterradikaliseringen, var det i stället näringslivets opinionsbildare, framför allt inom Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och dess underorganisationer som bjöd socialisterna motstånd.

Under 1800-talet betraktades det som en självklarhet att företagsvärldens företrädare deltog i samhällsdebatten. En stor del av den svenska dagspressen tillkom genom att företagsledare grundade tidningar i akt och mening att föra ut sina, företrädesvis liberala, perspektiv. Mest namnkunnig är Lars Johan Hierta som grundade Aftonbladet 1830.

Saltsjöbadsandan påverkar

Konfrontation och samarbete har genomgående varit två poler för näringslivsreaktioner på arbetarrörelsens framväxt. I spåren av Saltsjöbadsavtalet och samförståndsandan under 1930-talet blev många företagsledare och ägargrupper mindre benägna att delta i det politiska samtalet. Man var rädd att riskera den uppnådda arbetsfreden och kontakterna med fackföreningsrörelsen. I takt med att det socialdemokratiska maktinnehavet konsoliderades blev man dessutom allt mindre benägen att stöta sig med den politiska makten. En medverkande faktor var också att tillväxten var så hög; det fanns ett överskott att dela.

Undantag blev det så kallade planhushållningsmotståndet, PHM, som var Per-Albin Hanssons benämning på de näringslivskampanjer som drevs vid andra världskrigets slut i protest mot socialdemokratins planer att permanenta de ekonomiska regleringar som hade införts under krigsåren, en politisk vilja som skarpast manifesterades i socialdemokratins efterkrigsprogram från 1944. Planhushållningsmotståndet blev framgångsrikt, men därefter drog sig företagen återigen tillbaka i samhällsdebatten. Dock finner vi här ursprunget till några av de aktörer som sedermera har synts på debattarenan, bland annat Näringslivets fond och Studieförbundet Näringsliv och samhälle.

1944 blev ett startår

Efter kriget följde några årtionden av stabilitet, tillväxt och ökande levnadsstandard. Det socialdemokratiska regeringsinnehavet framstod visserligen som orubbligt, men i övrigt fanns inte mycket för det svenska näringslivet att klaga över. Därför blev många av dess företrädare tagna på sängen när vänstervågen svepte in över Sverige och västvärlden under andra halvan av 1960-talet. Plötsligt ifrågasattes företagandets grundvalar – marknadsekonomin och äganderätten.

Socialdemokraternas nye partiledare, Olof Palme, som tillträdde 1969, försökte neutralisera den radikala vänstern genom att radikalisera den egna retoriken, liksom kultur- och mediepolitiken. Resultatet blev emellertid det motsatta: i stället för att avväpnas fick den radikala vänstern tillgång till plattformar i form av kultur- och medieinstitutioner. Också borgerligheten tog intryck och gick åt vänster, vilket inte minst märktes inom centern, det gamla lantmannapartiet.

Det dröjde några år, till 1971, innan näringslivet hann samla sig för att möta anstormningen. Då drog Sture Eskilsson, informationschef på SAF, upp riktlinjerna för en opinionsbildningsstrategi för näringslivsvänliga idéer. Dokumentet läckte ut till pressen och blev startskottet för den debatt kring näringslivets opinionsbildning som har pågått fram till i dag.

Här möter vi ett antal vägval som skulle visa sig betydelsefulla: några profiler inom företagsvärlden, som Erland Waldenström och Tore Browaldh, ansåg att man påverkade bäst genom diskussion och moderering. Många borgerliga politiker hade samma tanke. Den andra linjen blev att gå till motoffensiv, en uppfattning som fick stöd hos den tunga ägarfamiljen Wallenberg. Därför fick Curt Nicolin en viktig roll som ordförande för Svenska arbetsgivareföreningen. Genom honom fick Eskilsson, SAFs dåvarande informationschef, utrymme att driva den näringslivsvänliga opinionsbildning som han hade dragit upp riktlinjerna för i promemorian. Mot denna aktivistlinje stod Industriförbundets mer lågmälda lobbystrategi och exempelvis Handelsbanksfärens kallsinniga attityd mot opinionsbildning.

Kontroversiell opinionsbildning

I början av 70-talet ansågs det suspekt att företagare gav sig in i samhällsdebatten över huvud taget. SAFs opinionsbildning framställdes i termer av hjärntvätt eller köpta åsikter av vänstermedier men också på liberala kultur- och ledarsidor. Fokus lades på de ekonomiska resurserna, trots att LO lade minst lika mycket på sin opinionsbildning. I det åsiktsklimat som rådde beskrevs SAFs kampanjer som tvivelaktig propaganda. Ett talande exempel är hur Storstockholms Lokaltrafik, SL, under löntagarfondsstriden vägrade låta SAF affischera i tunnelbanan, medan LO:s affischer fick sitta kvar.

Löntagarfondsstriden i början av 80-talet blev en kulmen för den hårt politiserade samhällsdebatten, men innebar också slutet för vänsterhegemonin i den svenska debatten. Under 80-talet blev debattklimatet successivt allt liberalare. Vänstersidans skildringar av näringslivets opinionsbildning kom emellertid ofta att fortsätta i samma spår som tidigare. Med jämna mellanrum återkom reportagen om den stora högerkonspirationen, inte sällan illustrerade med mer eller mindre fantasifulla sociogram som på ett pedagogiskt sätt skulle visa läsaren de olika konspiratörernas inbördes förhållanden.

Den stora skillnaden är genomslaget. Den världsbild som ansågs comme il faut i början av åttiotalet och som torgfördes av landets sittande statsminister, är i dag tankegods hos ett fåtal enskilda debattörer på kultur- och ledarredaktioner, tämligen marginaliserade också inom sin egen rörelse. Lika lite som någon i dag skulle vilja införa löntagarfonder, lika lite tar man på allvar skräckvisionerna om den stora högerkonspirationen.

Ur Företagshistoria 2012:2

Text: Lars Anders Johansson är journalist och författare. Artikeln bygger på hans bok Hatets och illviljans kolportörer: om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970–2012. 

Dela med dig av dina tankar