Nohabs lokomotiv drog igång Sveriges export

Alldeles vid kanten av Trollhätte kanal låg i nästan 150 år en storindustri som byggde tusentals lok vilka exporterades över hela världen.

Industriföretaget Nohab tillverkade under sin historia även hundratals andra typer av produkter, och ”verkstan” i Trollhättan var även en av födelseplatserna för den svenska flyg- och bilindustrin.

Innovativa studenter

I början av 1830-talet var två tonåringar från Södertörns landsbygd studenter på det då nystartade Teknologiska Institutet i Stockholm (dagens KTH). Antenor Nydqvist och Johan Lidström delade ett brinnande intresse för tekniska framsteg och utvecklade en vänskap som med tiden skulle göra dem till grundare av ett av företagen som gjorde Sverige till ett av världens ledande industriländer. Efter avslutade studier flyttade Antenor Nydqvist till Göteborgstrakten där han fått plats på Mariedals spinneri. Där arbetade redan den 13 år äldre göteborgaren Carl-Olof Holm som delade unge Nydqvists entusiasm för tidens nya möjligheter. Genom Nydqvist blev Holm även tidigt bekant med Johan Lidström. Trion talade mycket om framtiden – nya tekniska lösningar och affärsidéer kopplade till dessa.

Den innovative Johan Lidström hade efter Teknis kommit till Brevens bruk i Närke. Där hade han bland annat utvecklat en ”strömsnurra”, och erhöll patent på denna tidiga vattenturbin 1843. Då bestämde sig de tre för att äntligen börja göra verklighet av sin företagsdröm, en mekanisk verkstad med gjuteri.

Man sökte efter en lämplig plats vid ett vattenfall och skrev 1846 till Nya Trollhätte Kanalbolag och hörde sig för om möjligheterna att bygga en verkstad vid de då ännu vilt forsande fallen i Trollhättan. De tre fick omedelbart ett positivt svar. Kanalchefen Nils Ericson ville mycket gärna ha avancerade industrier vid den nya större kanal som byggts förbi Trollhättefallen.

Mormors pengar finansierade företaget

Den drivande kraften i Nohabs grundartrio var Antenor Nydqvist. Avgörande för att han skulle kunna vara med i det nya företaget var att hans mormor kunde låna honom pengar genom att sälja sin gård, vilket han till sist förmådde henne att göra. Och till sist kunde firman Trollhättans Mekaniska Verkstad bildas.

År 1848 började produktionen. Strömsnurror var kärnan, men de tre grundarna förstod att man måste ta alla typer av beställningar (till och med gravkors) för att överleva. Äran i att inte avvisa någon kund var sedan något som hängde med inom Nohab även då företaget blev en storindustri.

Den första tiden för företaget var tuff. Ungkarlarna Nydqvist och Holm bodde på jobbet, de sov i sina kontorsrum på balkongen ovanför verkstaden. Lidström hade familj och hyrde in sig i en stuga. Men efter något år kunde alla tre grundarna flytta in i ett nybyggt bostadshus, med gemensamt hushåll där Lidströms fru lagade maten. Även Nydqvists mormor ingick i hushållet. År 1850 kom koleran till Trollhättan. Den 35-årige Johan Lidström blev ett av de första offren. Uppfinnargeniet Lidströms död chockade kompanjonerna, men Lidströms bortgång tycks inte ha påverkat företagets snabba utveckling särskilt mycket. Firman hade grundats i rätt tid – Sverige blomstrade, och inte minst fanns det en stor efterfrågan på virke, vilket gynnade Nohab som både tillverkade strömsnurror som kunde driva sågverk och lokomobiler, d.v.s. ångmaskiner som visserligen inte var självgående men möjliga att flytta.

Inspektion av en dävert till livbåtarna på Titanic, Olympic och Brittanic.

Lok och delar till Titanic

Samma år som Lidström avled öppnade Sveriges första järnväg, Frykstad-Clara Elf i Värmland. Men Nydqvist&Holm började tillverka lokomotiv först 1865. De första åren var lokproduktionen ganska blygsam men så småningom rullade 50–60 ånglok per år ut från verkstäderna i Trollhättan. År 1912 byggdes det tusende loket. Företaget som då hade 1 300 anställda leddes fortfarande av Antenor Nydqvist som då hunnit bli 95 år gammal. Men även turbinproduktionen hade utvecklats sedan företaget grundades 65 år tidigare. Nohab gjorde exempelvis turbinerna till de första stora statliga kraftverken i Sverige, allra först till det som byggdes i Trollhättefallen 1907.

År 1912 är även ett bra exempel på att Nohab var ett företag som gjorde nästan allt. Det året levererade man bland annat jättelika skruvar till slussarna i Panama-kanalen. 236 skruvar, var och en 9 meter lång och 900 kilo tung. Och så dävertar, alltså båtupphängningsanordningar, för livbåtarna på Titanic.

Gamle Antenor avled 1916. I nästan 60 år hade familjen Nydqvist ensamma ägt hela företaget, och det blev Antenors son Herman som tog över ledningen. Samtidigt ombildades företaget till aktiebolag och fick nu formellt namnet Nydqvist&Holm AB (trots att Holm lämnat företaget redan 1866). Men Nohab var det vardagliga namnet.

Jätteorder från Ryssland

Herman Nydqvists tid som Nohabs ledare blev dock kort. Kriget och de första åren efter blev tuffa för Nohab som tvingades till nedskärningar. Räddningen blev att Lenin med regering i det nya Ryssland, det gigantiska Sovjetunionen, snabbt behövde många tusen nya lok. Nohab fick en order på 1 000 lok! – den största beställning ett svenskt industriföretag fått dittills.

Den som ordnade affären var en ung trollhättefödd affärsman, Gunnar W. Andersson. Han fick kontakt med en delegation från Moskva som reste runt och beställde lok i väst. Med ett sovjetiskt förskott köpte Andersson aktiemajoriteten i Nohab av den sjuklige Herman Nydqvist i juni 1920. I oktober samma år skrevs kontrakt. Betalningen (350 miljoner kronor) skulle ske i rent guld.

”Ryssordern” medförde att arbetsstyrkan på Nohab i ett slag ökades från 800 till 2 700 personer. Men det räckte inte. Gunnar W. Andersson tvingades köpa andra fabriker för att klara upp åtagandet. Leveranserna kunde dock ändå inte genomföras i tid, vilket ledde till att ryssarna halverade ordern till 500 lok. I slutändan tjänade Nohab nästan inget alls på ryssordern och stod kring 1925 på randen till konkurs då en ny utländsk order räddade upp situationen. Turkiet beställde 100 lok och 1 500 järnvägsvagnar.

Fler utlandsbeställningar följde, och Nohab blev under mellankrigstiden ett ännu mer tydligt exportinriktat företag. Gunnar W. Andersson däremot avgick som vd 1926 och sålde Nohab till nya ägarintressen. År 1930 ville staten att Sverige skulle ha en egen flygmotorproduktion. Frågan gick till den innovativa och flexibla ”verkstan” i Trollhättan som startade Nohab Flygmotor – det företag som senare i många decennier hette Volvo Flygmotor. År 1937 ville staten få i gång svensk militär flygplanstillverkning, och igen gick frågan till Nohab som då bildade Svenska Aeroplan Aktiebolaget. Saab var under sina första år inrymt i Nohab-verkstäderna i Trollhättan, innan produktionen flyttades till Linköping 1939. Samtidigt hade Nohab fått en ny ägare, Bofors AB, och företagsnamnet ändrades till Bofors-Nohab AB.

Efter andra världskriget såg Nohab som så många andra företag ljust på framtiden. Bland annat byggdes en stor forsknings- och utvecklingsavdelning i anslutning till verkstäderna i Trollhättan. Där skulle Nohabs framtid säkras, och i labbet arbetade man bland annat med utveckling av atomreaktorer på 1950-talet, samtidigt som företaget levererade sina sista ånglok till SJ.

Men Nohab skulle inte gå någon lysande framtid till mötes. Kanske var det i längden olyckligt för det en gång så innovativa Nohab att bli ett dotterbolag i en stor och sluten koncern som Bofors. I Trollhättan tyckte man inte alltid att koncernledningen i Karlskoga förstod vad Nohab handlade om – flexibel produktion i en kreativ anda. Sakta men säkert nedrustades den stolta ”verkstan” i Trollhättan. Det sista loket, det 3 067:e i ordningen, som var ett ellok, levererades till NSB i Norge 1980.

Försäljning och avveckling

Till sist återstod bara tillverkning av turbiner och dieselmotorer. År 1985 sålde Bofors Nohab till finska Wärtsilä, och det nästan 140-åriga företaget gick definitivt i graven.

Under 1990-talet avvecklade Wärtsilä all verksamhet i Trollhättan, och Nohabs fabriksområde blev stående tyst. Men så småningom fylldes lokalerna med nytt liv, bland annat Film i Väst med omfattande långfilmsproduktion (”Trollywood”), Saabs bilmuseum samt Innovatum, en stiftelse som driver ett teknik- och naturvetenskapscentrum och som även försöker förvalta minnet och arvet efter företaget Nohab som grundades 1847.

Ur Företagshistoria 2014:3

Text: Mats Carlsson-Lénart

Dela med dig av dina tankar