På väg mot en kris

När man i efterhand analyserar utvecklingen under 1910-talet är det lätt att se de risker som kunde hota ekonomin. Spekulationen under krigsåren drev upp den allmänna prisnivån, men för vissa produkter – särskilt exportvaror – ökade priserna mer än genomsnittet. Detta ledde till övervärdering och obalanser på både varumarknaden och kreditmarknaden.

Till att börja med var prisnivån efter krigsslutet 1918 relativt stabil, och priserna till och med ökade för vissa varor. Det uppdämda konsumtionsbehovet resulterade i större inköp av konsumtionsvaror, men också av insats- och råvaror. För att undvika nya bristsituationer ökade företagen också lageruppbyggnaden av vissa varor. Men relativt snart stod det klart att några direkta bristsituationer inte skulle uppkomma. Omställningen från krigsekonomi till fredsekonomi i både Europa och USA resulterade i ökade varuflöden och konkurrens, och som en följd av detta stagnerade priserna för att sedan falla.

Men den reala ekonomin kände inte av några problem direkt efter kriget. Produktionssituationen förbättrades och efterfrågan på arbetskraft ökade. Arbetslösheten bland fackföreningsanslutna minskade från drygt 8 procent i januari 1919 till 2,8 procent i juli 1920. Men alla industrigrenar var inte lyckosamma. Livsmedelsindustrin och vissa exportindustrier utvecklades väl, medan särskilt pappersindustrin fick problem. Priserna rasade samtidigt som sysselsättningen föll, och flera pappersbruk tvingades periodvis slå igen.

Den spekulation som under stora delar av första världskriget hade drivit upp priserna och på så sätt blivit självgenererande hotade nu att skapa en motsatt utveckling. Stabila handelsförhållanden minskade intresset för lageruppbyggnad, och förväntningar om ett prisfall skapade ointresse för både konsumtion och produktion. Intresset för inköp av mer varaktiga konsumtionsvaror blev också mindre.

Denna utveckling var märkbar i flera av de industrialiserade länderna, som USA, Storbritannien och Sverige, och i början av 1920 blev det alltmer tydligt att den internationella ekonomin var på väg in i en lågkonjunktur.

I början av 1920 inleddes en åtstramning av kreditmarknaden. Federal Reserve varnade de amerikanska bankerna för att ge krediter för spekulationer i aktier och varor, och även i Storbritannien och de skandinaviska länderna bromsades kreditgivningen samtidigt som diskontot höjdes. I USA märktes en pessimism till följd av åtstramningarna, och partipriserna började falla under senvåren 1920. Konjunkturomslaget spred sig snabbt till Europa via de internationella noteringarna på råvarupriser. Prisnivån i Sverige, Storbritannien och Kanada började falla ungefär samtidigt som i USA, och för företagen innebar detta en brist på nya beställningar, inställda order, minskad privatkonsumtion, färre investeringar och minskade vinster. Arbetslösheten började däremot inte öka på allvar förrän i oktober 1920. Den minskade privatkonsumtionen bidrog till att importen till Sverige minskade, och under 1921 försvann större delen av importöverskottet för att 1922 förbytas i ett mindre exportöverskott – trots att exportvärdet detta år var halverat jämfört med 1920.

Den svenska textilindustrin drabbades tidigt av svårigheter, främst till följd av skärpt utländsk konkurrens och fallande priser, men även skoindustrin, byggmaterialindustrin, transportindustrier och mekaniska verkstäder fick under det tredje kvartalet 1920 problem. Den allmänna prisnivån fortsatte att sjunka under 1920 och 1921. En del av förklaringen till denna utveckling var den statliga politiken. Efter första världskrigets slut hade statliga lager av bränsle, råvaror och andra produkter som köpts in som reserv sålts ut, vilket både gett staten en ökad intäkt och bidragit till att pressa ned priserna på marknaden. Den svenska valutan ansågs av många ekonomer övervärderad. För att få en stabil handel fri från valutasvängningar ansågs det viktigt att Sverige – i likhet med flera av våra konkurrentländer – återgick till guldmyntfoten som varit valutabas före krigets utbrott och att den svenska kronan kopplades till det guldvärde den haft före kriget. Detta bidrog till att öka hastigheten i den deflation som drabbat Sverige. Prisfallet bromsades 1922, och den svenska kronan befann sig då mycket nära det förkrigstida guldvärdet, men den formella återgången till guldmyntfoten skedde inte förrän 1 april 1924.

Författare: Mats Larsson

Dela med dig av dina tankar