Under 1950-talet fick flera dagstidningar ekonomiska bekymmer med vikande upplagesiffror och allt mindre annonsintäkter. För att säkra att den svenska pressen skulle behålla sin mångfald, både politiskt och geografiskt, gick staten in med ekonomiska stödåtgärder.
De ökade koncentrationstendenserna som ”pressdöden” kunde leda till skulle hota mångfalden och pressens opinionsbildande uppgift. Under det följande decenniet tillsattes ett antal statliga utredningar, och från år 1965 gavs ekonomiskt direktstöd till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet (dagens partistöd).
År 1971 var det hittills ekonomiskt svåraste året för den svenska dagspressen efter andra världskriget. Det stöd till andratidningarna (eller A-pressen, de mindre tidningarna på en utgivningsort) som fanns ansågs inte vara tillräckligt. Det faktum att flera av andratidningarna var ideologiskt och ekonomiskt förankrade i det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen gjorde presstödet till en politisk fråga. I oktober 1975 gav den tredje statliga utredningen, 1972 års Pressutredning, sitt betänkande. Det kanske mest kontroversiella förslaget var bidrag till annonssamverkan mellan konkurrerande tidningar, ett förslag som klubbades igenom i riksdagen. Därutöver skulle bidrag till samdistribution utgå som tidigare. Det så kallade produktionsbidraget (trycksamverkan med mera) höjdes också kraftigt. År 1975 uppgick presstödet i form av drifts- och distributionsstöd till 125 miljoner kronor, för att vid mitten av 1980-talet ha ökat till drygt 425 miljoner kronor. Från år 1976 utgick även etableringsstöd, främst till endagarstidningar (som utkom en dag i veckan), och som på så sätt fick möjlighet att utvecklas till flerdagarstidningar (med utgivning flera dagar i veckan).
Trots presstödet kom många storstads- och landsortstidningar att antingen förvärvas av konkurrenter eller gå i konkurs. Värst drabbad var den socialdemokratiska A-pressen, som under framför allt 1970- och 1980 -talen fick allt större ekonomiska bekymmer. Flera av de större A-presstidningarna lades ned eller omstrukturerades i gemensamma editioner. Ett exempel är tidningen Arbetet i Malmö, som ersatte Ny Tid i Göteborg som arbetarrörelsens dagstidning redan i mitten av 1960-talet. Efter Stockholms-Tidningens konkurs vid mitten av 1980-talet samlades arbetarrörelsens tidningar inom den LO-kontrollerade A-pressen, ett sätt att uppnå organisatorisk och ekonomisk effektivitet. Detta initiativ räckte dock inte, och år 1992 försattes A-pressen i konkurs. Men ”pressdöden” drabbade inte bara arbetarrörelsens tidningar, utan antalet flerdagarstidningar och dagstidningar minskade kraftigt under perioden.
Hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del IV: 1965–1985 Näringsliv och stat i nya roller av Peter Sandberg. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar