Historien om Scandecor tog sin början sensommaren 1964 då Bertil Hjert från Östersund och Göran Huldtgren från Nyköping träffades i Uppsala. De var 21 respektive 23 år gamla och båda två nyligen inskrivna vid stadens universitet. Som de drivna entreprenörstyper de var började de så gott som omgående att skissa på olika sätt att starta en näringsverksamhet. Redan samma kväll de träffats gick de ut på krogen och över en middag drog de upp riktlinjerna för de framtida affärerna. De ville tjäna pengar – helst mycket – och det fort.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”UPPSALAS NÄRINGSLIVSHISTORIA”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
Valet föll på resebranschen och att anordna tågresor till hotell i de jämtländska fjällen, Bertils hemtrakter. Startkapitalet var 4 000 kronor, pengar Göran hade tjänat ihop som reservofficer. I dagens penningvärde motsvarar det drygt 50 000 kronor. Göran Huldtgrens enrummare i bortre Fålhagen fick tjänstgöra som kontor. Efter en skakig start med bara en tiondel så många kunder som väntat var de tvungna att justera sin affärsmodell något. Resultatet blev Svensk Stuguthyrning AB – en förmedlingsagent av semesterbostäder. Bertil och Göran knöt till sig privatägda fastigheter i attraktiva områden: fjällstugor i Dalarna och Norrland på vintern och sjönära stugor på Gotland, Öland, västkusten och ostkusten på sommaren.
Det dröjde inte länge innan Göran och Bertil hade jobbat ihop ett nätverk av 5 000 semesterbostäder. Svensk Stuguthyrning blev den förmedlande länken mellan den som ville hyra ut sin sommarstuga och den som ville hyra. Redan i mitten av 1960-talet hade de alltså hittat en fungerande affärsmodell helt i enlighet med delningsekonomins principer – en mellanhand för bostadsuthyrning inte helt olik dagens Airbnb.
Verksamheten expanderade med kontorslokaler på Svartbäcksgatan i centrala Uppsala, där hyresvärden snart erbjöd Bertil och Göran en lokal i bästa affärsläge på nedre botten. Inte optimalt för stugförmedlingen, för den sköttes bäst via telefon. Men den nya lokalens ”A-läge” längs stadens bästa shoppingstråk gick ju inte att tacka nej till. Då föddes idén att starta ett konstgalleri, trots att varken Bertil eller Göran ansåg sig kunna något om konst. De lät sig inte hindras av den detaljen.
Den 13 mars 1967 slog Uppsala konstgalleri upp portarna, men trots goda recensioner lyckades man inte sälja några större mängder tavlor. Under ett besök i London året därpå inhandlade de ett 30-tal tryckta affischer, posters, som de tog hem och visade upp i konstgalleriets skyltfönster. De sålde slut på en förmiddag. Där och då föddes idén att sälja posters till detaljhandeln. De världsledande posterföretagen fanns i USA. Bertil och Göran begav sig dit på vinst och förlust och det dröjde inte länge innan de säkrat distributionsrättigheter i Europa för de tre ledande posterföretagen: Wespac och Celestial Arts i San Fransisco, och Poster Prints i Philadelphia. Postermarknaden skulle visa sig ha framtiden för sig.
Massproducerade tryckta affischer hade ju använts för politiska ändamål, militärrekrytering, reklam, samhällsinformation och alla möjliga typer av propaganda under mycket lång tid. Där var det inget nytt under solen. Det nya i det hela var att en ny, gigantisk målgrupp uppenbarade sig under andra halvan av 1960-talet. Efterkrigstidens barn, den stora babyboomgenerationen, hade vuxit upp och blivit köpstarka. För den som kunde fånga deras intresse fanns det enorma möjligheter att göra bra affärer.
År 1968 sköljde en vänstervåg över världen med studentrevolter i Paris som spred sig till London och övriga huvudstäder. Så även till Sverige och Stockholm, där utbildningsminister Olof Palme fick rycka ut till Kårhuset och försöka lugna studenterna. Det var i den här atmosfären som den nya posterindustrin etablerades. Och föga förvånande bar de populära postermotiven ofta politiska slagord.
Året därpå säkrade Bertil och Göran distributionsrättigheterna till färgbilderna från den första månlandningen. Detta sensationella material hade det lilla galleriet fått gratis av amerikanska NASA, helt enkelt för att de var tidigt ute och frågade först! Lika tursamma – eller skickliga – var de när de lyckades få licensen till Beatlesaffischer via bandets bolag Apple Corps Ltd.
De importerade postermotiven var i olika format. Det var inget problem så länge de såldes via fackhandeln, men blev ett bekymmer när man ville nå de stora detaljhandelskedjorna med självbetjäning. Dessutom var vinstmarginalerna som agent för andras posters inget vidare. Den riktigt stora förtjänsten fanns i att producera affischerna själv, och 1970 investerade man därför i ett eget tryckeri. Nu var manegen krattad för ordentlig expansion. Företaget introducerade ett enhetligt posterformat med dimensionerna 68 x 99 centimeter, och det beslöts att motiven inte skulle vara politiska utan enbart dekorativa.
Bertil och Göran hade siktet inställt på den internationella marknaden och skaffade sig snabbt agenter i Norge och Danmark. Uppsala konstgalleri var dock inget vidare gångbart namn utanför landets gränser. Det ville till att skaffa sig ett namn som fungerade på alla marknader, men med en tydlig nordisk touch.
Namnet Scandecor – en kombination av orden Scandinavian och Decoration – uppfyllde båda kraven. Namnbytet skedde 1970. Nu växte verksamheten så det knakade. Under de fyra kommande åren etablerade sig Scandecor med helägda dotterbolag i tio europeiska länder samt i USA. Etableringen genomfördes med en enda produkt – posters! Det var med posters och fototapeter som Scandecor sedan erövrade världen. För just fototapeten, en av företagets största succéprodukter, var helt egenutvecklad och utgick från jätteformatet 100 x 140 centimeter. Åtta sådana tapetvåder kunde täcka en stor vägg och tillsammans bilda en fond med exempelvis en solnedgång, en bokskog eller en stadssilhuett. Fototapeten blev en enorm framgång i många länder och kom att bli tidstypisk för 1970-talet.
Scandecor kom även att tillverka särskilda fototapeter för dörrar. Under andra halvan av 1970-talet hade koncernen omkring 400 anställda världen över, varav ungefär 150 i Uppsala. 1975 omsatte företaget 70 miljoner kronor, och fem år senare hade den siffran nästan dubblerats. För husfridens skull hade de två entreprenörerna delat upp sig så att Bertil skötte dotterbolagen på den europeiska kontinenten och Göran var engagerad i de nordiska länderna, England och USA. På sikt skulle splittringen mellan de två bli än djupare.
Posters var en pålitlig affär. Till skillnad från äkta konst var posters billiga väggdekorationer som nästan alla hade råd att köpa, så företaget gick bra även när konjunkturen sviktade. En av hemligheterna bakom företagets framgångar på området var att man såg till att hela tiden förnya utbudet. Scandecor hade som mål att ungefär 40 procent av alla motiv i sortimentet skulle bytas ut inom ett år. På det viset uppfattades utbudet alltid som fräscht. Med denna metod kunde de behålla storsäljare – vissa motiv kunde sälja i hundratusentals exemplar – samtidigt som man kunde hänga med i skiftande film- och musiktrender. Och kunderna lärde sig att det var en bra idé att då och då bläddra igenom produktstället i jakt på nyheter.
För en annan mycket viktig del i Scandecors framgångssaga var nämligen deras produktställ – en egen konstruktion och ett väldigt finurligt sätt att exponera affischer på i en butiksmiljö. Exponeringsställen i metall kunde som mest rymma ett hundratal inramade posters och var konstruerade så att kunden själv kunde bläddra igenom utbudet i jakt på ett snyggt motiv. Varje artikel var märkt med en siffra. När kunden väl bestämt sig för en poster var det bara att böja sig ner och plocka upp en inplastad rulle med samma siffra från ett fack under själva stället. Där fanns nämligen alla posters i nummerordning.
Med denna uppfinning – som företaget av någon anledning inte tog patent på – hade man förenklat hanteringen och erbjudit en smidig självbetjäningslösning för produkter som tidigare mest hade sålts över disk i specialbutiker. I och med produktställen kunde Scandecors posters säljas i varuhus och stormarknader – bokstavligt talat på löpande band. Företaget skrev kontrakt på den svenska marknaden med bland andra Åhléns, Ikea och KF:s varuhus.
Mot slutet av 1970-talet hade de två kompanjonerna dock fått allt svårare att dra jämnt. Med början 1979 delades Scandecor stegvis upp genom att Bertil köpte ut landsbolagen för de västeuropeiska marknaderna, och Göran gjorde detsamma för Norden, Storbritannien och USA. Görans landsbolag hamnade under hans nystartade bolag Scandecor Marketing AB och Bertils dito under Scandecor Trading AB. Moderbolaget, Scandecor International AB, ägdes gemensamt.
Internationals roll var att utveckla, producera och lagerföra produkterna som Marketing och Trading sedan sålde på var sitt håll. Moderbolaget hade också en omfattande egen exportverksamhet över världen. Nu hade Bertil och Göran delat upp sig så att var och en skötte sitt, ännu mer än tidigare. Resultatet blev en mer splittrad koncern. Och fler splittringar skulle komma med tiden.
Fem år senare köpte nämligen Bertil ut Göran ur moderbolaget Scandecor International. I samband med utköpet fick Görans bolag Scandecor Marketing ensamrätt att sälja Scandecor-posters i Norden, USA och England. Det var samtidigt fritt fram för honom att bredda sin verksamhet med andra produkter såsom gratulationskort och almanackor. Allt under namnet Scandecor. Detta enligt avtalet som skulle löpa på i all evighet.
Men det blir sällan som det var tänkt. Avtalet som skulle gälla i all evighet fick bara löpa på i tio år. Under våren–sommaren 1994 försattes nämligen stora delar av Bertils koncern i konkurs, med ett sammanlagt underskott på nästan 130 miljoner kronor. De bolag som uppstod ur askan inledde därefter en serie juridiska tvister gentemot Görans bolag Scandecor Marketing om vem som egentligen ägde rätten till företagsnamnet och varumärket Scandecor. Evighetsavtalet hade upphört att gälla när Bertils del gick i konkurs, hävdades det.
Tvisterna höll på in på 2000-talet och drevs parallellt i Sverige, Norge och Storbritannien. I det sistnämnda fallet gick målet ända upp i brittiska överhuset, House of Lords. Domstolsturerna blev mycket kostsamma för båda parter och man nådde till sist en förlikning där Scandecor Marketing fick behålla rätten till namnet. I efterspelet av tvisterna gick även Bertils nya bolag i konkurs och i och med det upphörde Scandecors närvaro på den europeiska kontinenten.
Scandecor Marketings verksamhet löpte stilla på under 2000-talet med posters, väggkalendrar, almanackor och gratulationskort som huvudartiklar. Tiden då man kunde tälja guld på att sälja posters i varuhus och stormarknader var förbi. På 1970-talet hade Scandecor ungefär 400 posters i sortimentet, medan en stor posterbutik på nätet i dag kan erbjuda tiotusentals olika motiv. Med tiden fick företaget lönsamhetsproblem och den 20 januari 2020 försattes även Scandecor Marketing och dess dotterbolag slutligen i konkurs. En 53 år lång era i Uppsalas näringslivshistoria var därmed till ända.
Om Scandecors varumärke kommer att återuppstå efter 2020 års konkurs återstår att se. Klart är att namnet lever vidare i och med det oräkneliga antal posters och fototapeter företaget producerat genom åren. Många eftertraktade vintageaffischer bär nämligen texten ”PRINTED IN SWEDEN BY SCANDECOR” längst ner i hörnet. Om de är från 1970-talet, i toppskick och har rätt motiv – exempelvis ABBA, Disney eller Star Wars – kan de betinga tusentals kronor på internationella auktionssajter. Och det är inte heller ovanligt att se Scandecors fototapeter ligga ute till försäljning på marknadsplatser som Blocket och Tradera.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”UPPSALAS NÄRINGSLIVSHISTORIA”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED FÖRETAGENS HISTORIA I UPPSALA LÄN.
– – –
Text av Gustav Norqvist-Svensson, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar