Sandrews visste vad folket ville ha!

FILMFURSTE. Den excentriske filmkungen Anders Sandrew expanderade oupphörligt sitt film- och teaterimperium fram till sin död 1957 och slapp därmed uppleva hur teve på bara några få år halverade antalet biobesök i Sverige.

Den 21 oktober 1957 var en sorgens dag i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Några dagar tidigare hade filmkungen Anders Sandrew, 72 år gammal, avlidit på Röda Korsets sjukhus. Nu skulle han jordfästas. Kistan bars av åtta livré- klädda biografvaktmästare. I kyrkan fanns flera hundra av Sandrew-bolagets anställda, liksom många skådespelare och andra frilansande filmarbetare. Men det var inte bara en av det svenska folkhemmets viktigaste försörjare av underhållning som gått ur tiden utan en hel epok – nämligen biografnäringens glansperiod. Visserligen var 1956 all time high för de svenska biobesöken men under de närmaste åren skulle de minska dramatiskt. Anders Sandrews företag skulle bli ledande i branschens försök att möta konkurrensen från teve, hyrfilm med mera, men till sist skulle också det komma att dra sig ur en allt mindre och tuffare marknad.

Bondsonen blev bioentreprenör

När Anders Sandrew föddes i en bondfamilj i Vendels socken i Uppland 1885 fanns ännu inte rörliga bilder. När han som 16-åring tillsammans med en äldre bror köpte en liten speceriaffär på Östermalm i Stockholm fanns ännu ingen riktig biograf i staden. Och när väl filmen gjorde sitt intåg i Sverige ett par år senare var Anders Sandrew inte särskilt intresserad. Men det gick bra för brödernas rörelse och de arbetade upp butiken till en lysande affär. Att fokusera på kunden kan idag verka självklart, men det var det inte i början av 1900-talet – Anders Sandrew förstod dock från början att nöjda och återkommande kunder var A och O för att lyckas. Det var också butiken som gav honom sitt efternamn. Egentligen hette han Anders Andersson, men år 1901 när brö- derna övertog butiken så fann de att firmanamnet Bröderna Andersson redan var taget. Då bestämde sig Anders för att byta efternamn. Sitt nya namn fann han i sin egen butiks sortiment – Sandrew’s Port. Anders Sandrew levde ett enkelt liv. Pengarna han tjänade på speceriaffären investerade han inte i dyra vanor, utan i fastigheter. 1925 köpte han en fastighet i hörnet av S:t Eriksgatan och Fleminggatan på Kungsholmen, som han lät renovera och även förse med en biograflokal. Under arbetets gång kom flera anbud in på biografkontraktet, vilket väckte Anders Sandrews intresse. Han bestämde sig för att driva biografen själv. Metropol-Teatern var måhända en typisk kvartersbio med blott 400 platser i salongen, men början till 1900-talets märkligaste svenska film- och teaterimperium blev det i vilket fall.

Expansivt decennium

Efter den första biografen rullade det på i snabb takt. På tolv år lät Anders Sandrew bygga elva nya biografer i Stockholm. Ljudfilmen hade gjort sin entré och hela branschen växte lavinartat. Plaza var Stockholms första biograf byggd specifikt för ljudfilm. Astoria, Grand och Royal var de stora premiärbiograferna med den sistnämnda som den allra förnämsta. Störst salong hade dock Victoria på Söder, som trots det betraktades om inte som kvarters-, så i alla fall som en stadsdelsbio. Sitt allt större biografimperium, som några år in på 1930-talet hade ett par hundra anställda, skötte Anders Sandrew länge från sin verkliga ögonsten, den gamla speceriaffären på Östermalm, där han från 1925 hyrde en egen liten lägenhet ovanför butiken. Lägenheten var dock framför allt den växande bioverksamhetens kontor. Den enda egna vrån Anders Sandrew hade i sin lägenhet var ett litet sovrum.

Butikslunch

Först 1937 – i samband med att Sandrew-Biograferna AB bildades – skaffade sig Sandrew ett riktigt kontor, ovanför konkurrenten SF:s stora premiärbiograf Palladium på Kungsgatan. Men varje lunchrast tog Anders Sandrew sin kontorspersonal på bussen och åkte den rätt långa vägen tillbaka till butiken i hörnet Kommendörsgatan–Grevgatan. Där bjöds det, i ett lunchrum innanför butikslokalen, på ett enkelt mål husmanskost, helt i ägarens anda. Denna tradition lär ha pågått så länge Sandrew levde. 52 år gammal lämnade Anders Sandrew till slut också sin lilla lya ovanför speceriaffären och flyttade till en ståndsmässig sexrummare i en fastighet med biograf vid Birger Jarlsgatan, som han köpt. På väggarna hängde etsningar av frodiga kullor signerade Zorn och naturmålningar av Liljefors.

Budgetresande och dålig engelska

Anders Sandrews stora intresse för att resa kom till sin rätt i rollen som biografkedjeägare. Ofta flög han till Paris, Berlin, Hamburg och London och såg på ny film, för eventuell visning i Sverige. ”I Paris ser man på film tolv timmar i sträck, då gäller det att ha en smörgås i fickan”, sa Sandrew i en radiointervju 1957. Hans favoritstad var dock Rom. Och mot slutet av sitt liv, just när SAS öppnat nordpolsrutten till Los Angeles, tog sig Sandrew ända bort till Hollywood, fast då var det en ren semesterresa. Sandrews sparsamhet var omtalad och en talande episod berättas av Eric Wennerholm i biografin Pappa Sandrew. Filmkungen och en medarbetare hade tagit in på det fina hotellet Claridge’s i London. Medarbetaren fann Sandrew på sitt hotellrum bekvämt bakåtlutad i en stol, som alltid omgiven av högar av manuskript och tidningar. På bordet bredvid låg en svensk limpa, ett paket smör, en flaska mjölk och några apelsiner. ”Som du ser slipper jag gå ner och äta en fin middag i en trå- kig matsal”, sa Sandrew belåtet. ”Men gå ner du och gör av med mina pengar!” Omtalat är också det telegram som Sandrew en gång sände från England. Trots otaliga resor lärde sig filmkungen aldrig engelska i någon nämnvärd utsträckning och det blev något missförstånd när han beställde att ett meddelande om att han var på väg hem skulle skickas till kontoret i Stockholm: I AM A COMING MAN. Men publiken i Sverige ville inte minst ha svensk film och 1930-talets filmbransch hade svårt att tillgodose en växande marknad med allt fler biografer och ett ökande antal biobesök per svensk. Därför började Anders Sandrew även verka som filmproducent i stort format, också detta märkesåret 1937. På Lästmakargatan, mitt i Stockholm, övertog han en mindre studiolokal och bildade Sandrew-Ateljéerna AB.

Gjorde filmer för egna biografer

Under de följande 20–25 åren gjordes, ofta i samarbete med andra produktionsbolag, 10–15 långfilmer per år – med syftet att tillgodose Sandrewbiografernas publiks sug efter svensk film. Den lilla studion på Lästmakargatan visade sig snart vara otillräcklig. 1948 övertog Sandrews en gammal kreatursuppvisningsarena (Allstadion) på Gärdet, en rest från 1930 års Stockholmsutställning, som byggts om till filmateljéer. Bland de filmer som helt och hållet gjordes i Sandrew-Ateljéerna fanns Alf Sjöbergs Fröken Julie med Anita Björk, som erövrade stora priset vid Cannesfestivalen 1951 – förmodligen en middagshöjd under Anders Sandrews långa filmföretagarbana. Chef för filmateljéerna var Anders Sandrews brorson Josef Andersson, liksom Sandrew själv bondson från uppländska Vendel. Josef var långt ifrån den ende släktingen till Sandrew som fick arbete i företagen av den släktkäre Anders. En annan brorson, Sven Andersson, var programchef och dennes bror Åke Andersson var teknisk chef i koncernen. Kusinen Ruben Larsson innehade den viktiga positionen som kassadirektör.

Även på lägre befattningar återfanns under längre eller kortare perioder Sandrewsläktingar, ofta från den uppländska landsbygden. De flesta släktingar lämnade företaget snart efter Anders Sandrews död men ett undantag var hans systerson, filmklipparen Ingmar Rohlin som var kvar till sin pension 1984. Men som nämnts var det egentligen teater som mest intresserade Anders Sandrew, inte minst operett och revy. 1941 lät han bygga om biografen Carlton till Scala-Teatern och 1942 köpte Sandrew Södra Teatern. Och 1947 övertog Sandrew den olönsamma men välrenommerade Oscarsteatern. Ägarskapet tycks han ha sett som en personlig passion. Förlusterna på Oscars var stora under 1950-talet. ”Vissa håller sig med älskarinnor, jag har Oscars”, är ett av de Anders Sandrew-citat som blivit bevingade ord för dem som är intresserade av svensk kultur- och nöjeshistoria. Med åren lär ungkarlen Sandrew ha känt sig allt mer ensam och övergiven. Han var bra på att tjäna pengar men dålig på att leva, som någon sa. Kanske ångrade han att så mycket av livstiden gått åt till arbete (15 timmar per dag brukade han själv uppge) och att han som mer eller mindre allmänt kallades ”Pappa Sandrew” inte hade några egna barn. Under sina sista år plågades den storvuxne Anders Sandrew av en tilltagande diabetes, samtidigt som han hade svårt att lägga om kost och livsstil i mer hälsosam riktning – rejält med smör på brödet skulle det vara.

Krogar och landsortsbiografer

I mars 1957 var han med på sin 25:e och sista biografinvigning, China i Linköping. Genom köpet av Royal Film 1953 hade Sandrew utvidgat sitt revir till landsorten och han ägde de sista åren av sitt liv biografer över hela Sverige. Hans imperium omfattade även några restauranger, och speceriaffären på Östermalm ville han inte släppa. Den 12 oktober 1957 dog Anders Sandrew. När testamentet öppnades i den avlidnes våning, med ett 30-tal släktingar närvarande, stod det klart att släkten skulle erhålla merparten av tillgångarna (cirka 150 miljoner kronor i våra dagars värde) men att Sandrewsföretagen ställdes under kontroll av en stiftelse, Anders Sandrews Stiftelse. Denna stiftelses årliga avkastning skulle användas till att stötta unga begåvningar inom film och teater. Redan flera år före sin död hade Sandrew beslutat att hans advokat sen många år, Eric Wennerholm, skulle ha huvudansvaret för imperiets fortsatta öden.

Imperiet avvecklas

I sitt testamente lämnade Anders Sandrew instruktioner för hur han ville att hans företag skulle skötas efter sin död. Han är där öppen och införstådd med att hans bransch skulle komma att förändras: ”Jag står icke främmande för den tanken att biografverksamheten liksom filminspelningen kan undergå väsentliga förändringar i landet och alltså den affärsverksamhet som bedrives av de bolag Stiftelsen äger måste ändra karaktär och eventuellt slå in på andra, i den tid det gäller lämpliga områden.” Kanske var det med dessa rader i ryggen som Anders Sandrews första biograf Metropol-Teatern osentimentalt kunde inkluderas i de kvartersbiografer som lades ner i början av 60-talet. Men inte minst uppmuntrade testamentet till kreativitet och innovation för att kunna hålla företaget Sandrews levande, och i många avseenden även ledande, i den starkt föränderliga film- och biosektorn, i ytterligare många decennier. Och hur gick det då med filmkungen från Vendels verkliga ögonsten – speceriaffären på Östermalm som han köpte 1901. Jo, den såldes redan några månader efter Sandrews död. Men en relief på husväggen påminner om en av 1900-talets märkligaste svenska imperiebyggare.

Även om antalet biobesök minskade drastiskt åren efter Anders Sandrews död så hade företaget ett par av sina största enskilda framgångar kring 1960 – filmen Änglar finns dom och den första uppsättningen av My Fair Lady på Oscars.

Ateljéerna lades ned

Antalet egenproducerade Sandrewfilmer per år gick ner betydligt och de egna filmateljéerna avvecklades, men de filmer som gjordes under till exempel 1960- och 70-talen var ofta i konstnärlig framkant och exempelvis Vilgot Sjömans ”Nyfiken”-filmer blev omtalade succéer. Göran Lindgren, som var Sandrewföretagens ledare under 1960- 70- och 80-talen, introducerade en ny tids regissörers filmer för svensk publik, bland andra Chabrol, Truffaut och Fassbinder. Sandrews satsade tidigt på biografer med multisalonger, allra först var ombyggnaden av Grand i Stockholm kring 1970. I Anders Sandrews anda behölls teatrarna inom företaget fram till 1998. Samma år bildade Sandrews tillsammans med Schibstedkoncernen ett nytt bolag som drev biografer i hela Norden. Detta företag ville 2004 sälja Sandrews biografer till SF, men affären godkändes inte. 2006 såldes dock biograferna till ett annat företag för att en kort tid senare övergå till SF. Samarbetet med Schibsted avslutades 2006 och under de senaste tio åren har även övrig verksamhet inom film och bio avvecklats.

———————————-

Sandrews idag

Anders Sandrews stiftelse fortsätter att årligen dela ut stipendier till unga begåvningar inom film, dans, musik och teater. Stiftelsens förmögenhet var 2016 cirka 700 miljoner kronor.

Stiftelsen äger och förvaltar fortfarande fastigheten ”Villa Sandrew” på Floragatan i Stockholm som inköptes 1970 och dit Sandrewföretagens huvudkontor flyttade samma år.

Författare: Mats Carlson-Lenart

Dela med dig av dina tankar