Skönhet på finska

Iittala har i princip blivit synonymt med nordisk design. Trots ett flertal ägarbyten och omorganiseringar genom åren har man aldrig övergett sin filosofi – att ge skönhet och funktion till folket.

Det har gått 140 år sedan Peter Magnus Abrahamson grundade det lilla glasbruket Iittala i byn med samma namn. Byn, som ligger några mil norr om Helsingfors, var en idea­lisk plats för ett glasbruk. Den nya fabriken låg i anslutning till både vägen, järnvägen och en liten sjö, och i närheten fanns även ett ångdrivet sågverk som kunde förse glasbruket med trärester att elda i ugnarna med. Den finska skogsindustrin blomstrade under 1800-talet och restprodukter i form av bland annat sågspån användes ofta som energikälla i de finska glas­bruken.

Peter Magnus Abrahamson kom ursprungligen från Småland, men vi vet inte så mycket om hans bakgrund. Han arbetade på olika glasbruk i Sverige och Finland och efter en tid på glasbruket Notsjö (Nuutajärvi), som han ska ha lämnat då han inte lyckats avancera till en chefsposition, letade han sig till Iittala för att starta eget. Den 24 november 1881 blåstes det första glaset på Abrahamsons nya fabrik. Större delen av arbetskraften kom utifrån, de flesta glasblåsarna kom liksom Abrahamson från Sverige. Det var varmt och kvavt i hyttan, och under de första 14 åren arbetade glasblåsarna i ljuset av de brinnande ugnarna. 1895 skulle fabriken få elek­triskt ljus.

Mekanisering

Tekniken att pressa glas i formar utvecklades i USA på 1820-talet och spreds snabbt till Europa. Tekniken har beskrivits som en av de största inno­vationerna inom glasindustrin, och innebar att man kunde framställa billi­gare alternativ till slipat glas. Den nya tillverkningsmetoden gjorde det möjligt att massproducera glas och därmed sänka priserna och nå ut till nya målgrupper. Redan från början var den typen av mekaniseringen en del av Iittalas fabrik, under de första decen­nierna producerade de både pressat och munblåst hushålls-och bruksglas efter modeller från kontinenten. Den första Iittala-katalogen släpptes 1892 och där listades hundratals artiklar. Eftersom flera av de finska glasbruken importerade former, kunde det ibland också hända att de producerade lika­dana glas. Frans Andersson, en av Iittalas smeder, ska ha varit den förste att låta pressa in glasbrukets namn i botten av deras former, så att den som drack ur glaset inte skulle glömma bort att det kom från Iittala.

Ovan: Glasblåsare från Karhula-Iittala på Åbomässan 1929. Foto: Rafael Roos, ur Historiska bildsamlingen hos Museiverket i Finland (CC BY). Vänster: Glasen Tsaaikka formgavs av Timo Sarpaneva 1957 och används med fördel till varma drycker. Foto: Kari Rainer Pulkkinen, ur Kari Pulkkinens samling hos Museiverket i Finland (CC BY-ND).

1903 presenterades det som räknats som Iittalas första egna design, serien Stormannaglas form­given av den svenske formmästaren Alfred Gustafsson. Det skulle ännu dröja ett drygt årtionde innan Finland blev självständigt, och serien bestod av pressat glas dekorerade med finska nationalhjältar och landskapsvapen som skulle stärka den finländska iden­titeten och självkänslan. Liknande glas tillverkades vid glasfabriker i bland annat Karhula och Riihimäki, och de var ett slags protest mot »ryssifieringen« av Finland.

Designtävlingar skapade klassiker

Grundaren Peter Magnus Abrahamson lämnade Iittala efter några år och hjälpte till att bygga upp ett annat glas­bruk, nyss nämnda Karhula. I början av 1900-talet köptes både Karhula och Iittala upp av industrikoncernen A. Ahlström och 1935 slogs de båda bruken ihop till ett gemensamt varu­märke – Karhula-Iittala. Utomlands användes bara namnet Karhula, oavsett vilket av glasbruken varan kom ifrån. 1964 upphörde det gemensamma varumärket och Iittala fortsatte verka under sitt eget namn.

Glasproduktion i Notsjö (Nuutajärvi på finska). Glasbruket är det äldsta i Finland som fortfarande är i drift. Foto: Fiskars Group.

Hårdare konkurrens mellan de finska glasbruken i början av 1900-talet ledde till att flera av dem började satsa på egen design för att skilja sig från mängden. Ett sätt att hitta ny design var genom designtävlingar. Notsjö var först ut att utlysa en sådan 1905 och även Karhula-Iittala hakade på. 1932 utlyste företaget en design­tävling för att hitta nya bruksglas. Urbaniseringen i Finland medförde mindre kök och nya vanor och i början av 1930-talet slopades även ett mer än tio år långt förbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker i landet. Nya tider krävde nya glas. Just dricks­glas skulle bli en mycket viktig artikel i Iittalas katalog. Aino Aalto deltog med serien Bölgeblick och fick ta emot ett andrapris. Hon inspirerades av krus­ningar på vatten när hon skapade glasen med sina ringar, som kom att tas upp i Iittalas produktion. Där finns de kvar än i dag, nu under namnet Aino Aalto, och är därmed den äldsta designen som fortfarande finns i produktion. De blev omåttligt popu­lära – det har till och med påståtts att hennes dricksglas fanns i vartenda finskt hem under 1940-talet.

Tävlingen bidrog till en mer funk­tionalistisk riktning i glasbrukets design, och förutom Ainos bidrag prisades glas av Arttu Brummer, Evert Toivonen och Göran Hongell. För den sistnämnde ledde tävlingen till en anställning hos Karhula. 1932 blev Hongell den förste att få fast anställning som formgivare hos Karhula-Iittala och han tog bland annat fram moderna produkter för serieproduktion.

Paret Aino och Alvar Aalto har satt sin prägel på Iittalas estetik. Foto: Fiskars Group.

Finsk designs guldålder

Iittalas stora genombrott kom under modernismens och funktionalismens tidiga år på 1930-och 40-talen. Glas­bruket hade då alltmer gått från att bara ta fram dekorativa serviser, till estetiskt tilltalande och funktionella bruksföremål som nu låg helt rätt i tiden. Efterkrigsåren blev finsk designs guldålder och under 1950-talet spreds finskt glas internationellt tack vare flera stora utställningar.

Inom några år var även Kaj Franck och Aino och Alvar Aalto knutna till Karhula-Iittala som nu började till­verka alltmer egen design. Tillsammans lade paret Aalto och Kaj Franck grun­den för Iittalas designfilosofi – att ge skönhet och funktion till folket – och förändrade utbudet av glasföremål. De ville tänja på gränserna och skapa tidlösa föremål som var gjorda för att hålla livet ut. Iittalas glas känneteck­nas av de enkla och stilrena formerna, men ibland kan det enklaste vara svårast att få till. Glas är ett organiskt material och känsligt för både sol och för mycket fukt, och glasblåsning är ett hantverk som kräver stor yrkesskicklighet. Ofta krävs också att flera arbetar tillsammans. Många av Iittalas glas är munblåsta, bland annat den ikoniska Aalto-vasen. När Iittala 1936 sökte efter innovativa glasobjekt inför världsutställningen i Paris, ritade Alvar Aalto vasen som gick under arbets­namnet Eskimåkvinnans Skinnbyxor. I dag känner vi den som Savoy-vasen eller Aalto-vasen och den har blivit en symbol för finsk formgivning. För att få arbeta med den krävs flera års träning som glasblåsare. Varje enskild vas blåses i en träform som karvats ut ur stockar. För att de inte ska torka förvaras formarna i vatten, rättare sagt i sjön intill glasbruket.

Ljushållare i serien Kastehelmi. Foto: Fiskars Group.

Nytt och gammalt möts

All glastillverkning börjar med sand, och Iittala hämtar sin från Nordsjöns stränder. Finlands sand är rik på järn som kan påverka glasets färg så i stäl­let importeras varje år 2 000 ton sand från Belgiens kuster. Den är lättare att arbeta med och ger ett jämnt resultat.

Omkring 400 produkter tillverkas i dag hos Iittala, såväl formpressat som munblåst glas. Klassiker från mitten av 1900-talet samsas med moderna nytill­skott som Essinge och Raami. Och man hittar inte bara glas i Iittalas utbud, utan även stål, keramik och textilier. Under 2021 firar Iittala 140 år, bland annat med en kollektion där gamla och nya ikoner möts och kläs i två nya färger; ametist och mörkgrå. Och Kartio-serien, som formgavs av Kaj Franck på 1950-talet, fylls på med nya former som hittats bland gamla skis­ser i arkivet.

I Iittalas produktion finns både munblåsta och formpressade glas. Foto från glasbruket i Iittala, cirka 1940–1950. Foto: Rafael Roos, ur Roos samling hos Museiverket i Finland (CC BY).

En bidragande faktor till Iittalas framgång är att de ständigt förnyat sig. I dag handlar det bland annat om teknisk utveckling för att hitta miljö­vänligare sätt att producera glas, och återanvändbart restglas smälts och används igen. Som en av de första fabrikerna i världen lanserade Iittala 2020 en kollektion producerad av 100 procent återvunnet glaskross.

Mycket har hunnit hända under 140 år, och efter flera företagsköp och omorganiseringar kan det vara lite krångligt att spåra Iittala-produkter. Flera av dagens bästsäljare skapades ursprungligen under andra varumär­ken. Oiva Toikka, en av Iittalas största formgivare, arbetade länge för konkur­renten Notsjö. Det var för dem han formgav sina munblåsta fåglar och serien Kastehelmi. 1988 slogs Notsjö ihop med Iittala och fåglarna blev en försäljningssuccé under sitt nya varu­märke.

Efter att i flera år ha haft utländ­ska ägare köptes Iittalagruppen 2007 upp av det finländska industriföretaget Fiskars Group, för omkring 230 miljo­ner euro och blev därmed inhemskt igen.

Ur Företagshistoria 2021:3

Text: Helena Nilsson. Helena är frilansskribent som främst skriver om historia, hantverk och formgivning.