Skråväsendet avskaffas 1846

Vid mitten av 1800-talet var det många som ansåg att tiden var mer än mogen för att införa näringsfrihet. Andra, särskilt de grupper som fruktade att deras ställning skulle undermineras, stretade emot. Resultatet blev en etappvis förändring. Först avskaffades det medeltida och tidigindustriella produktionssystem som skråväsendet utgjorde år 1846, efter ett riksdagsbeslut. Regimen hade även starkt understött en protektionistisk handelspolitik i förhållande till utlandet samtidigt som den noga reglerat inrikeshandeln. Framför allt betonades att den senare var förbehållen städerna och att något ”bondekladdande” inte fick förekomma. I städerna slog de yrkesverksamma fortfarande vakt om skråväsendet, samtidigt som staten understödde de privilegierade manufakturerna.

Tidigt ifrågasattes också ordningen för utrikeshandeln och i synnerhet stapelstädernas privilegium. Reformer hade tillkommit för att avskaffa delar av detta system. Via en serie bestämmelser upprättades en fri spannmålshandel mellan 1775 och 1780. Som tidigare nämnts togs ett steg mot näringsfrihet 1810 då alla borgarklasser gavs tillstånd att bedriva borgerlig näring. När överste Jacob Cederström inför adelsståndet på Riddarhuset under 1815 års riksdag reste frågan om utvidgad näringsfrihet hade den diskuterats från och till i femtio år. I första hand var det skråväsendet som Cederström vände sig emot. Denne blivande landshövding på Gotland, generalmajor och president i Kammarkollegium, menade att skråväsendet var ett hinder. En ökad frihet i näringarna skulle främja samhällets och varje invånares välstånd. En obegränsad frihet borde därför införas i hantverket, och det skulle inte göras någon skillnad mellan stad och landsbygd. I lika hög grad som Cederströms memorial väckte entusiasm i bondeståndet, som instämde i förslaget, var förbittringen stor inom borgarståndet. Under alla riksdagar under 1800-talets första hälft var borgarna starka motståndare till såväl avskaffandet av skråna som en bredare näringsfrihet. Ofta fick de stöd av prästerna, medan som sagt bönder och adel ville genomföra liberala reformer. Borgarståndet hänvisade till sina ståndsprivilegier, medan motståndarna menade att den nya regeringsformen som hade införts 1810 – och som borgarna faktiskt godkänt – uteslöt en rad gamla privilegier. Adeln hade redan 1815 lagt fram ett förslag om att skråväsendet skulle avskaffas, men då var tiden inte mogen. När den i ekonomiska frågor liberalt sinnade Oscar I tillträdde 1844 stod det dock klart att skråväsendets dagar var räknade. Den 22 december 1846 beslöt riksdagen att införa den nya fabriks- och hantverksförordningen, vilket innebar slutet för skråförordningen från 1720.

Den nya fabriks- och hantverksförordningen innebar att obligatoriska hantverksföreningar skulle bildas. Hantverkarna hade ett halvår på sig att bilda nya föreningar genom magistraten i städerna som skulle sammankalla näringsidkarna. Med upphävandet av skråna försvann även kravet på en bestämd lärlings- och gesälltid, vilket hade varit ett av de starkare argumenten för skråväsendets försvarare, eftersom de befarde att skicklighet och kompetens skulle urholkas. En annan oro var att hantverkarna som grupp skulle förlora sitt politska inflytande i städerna. Nu tillkom dock nya bestämmelser om städernas förvaltning. Bland annat inrättades drätselkammare för städernas ekonomiska skötsel, och i denna församling hade sex hantverksmästare plats.

För landsbygdsbefolkningen fick skråfriheten viktiga konsekvenser. Skyldigheten för landsbygdens hantverkare att tillhöra en skråorganisation avskaffades, och det blev möjligt för handelsmän att öppna butiker på landsbygden så länge de etablerade sig minst tre mil från närmaste stad (för att inte konkurrera med stadsborna). Rätten till egenförsörjning infördes också år 1846, vilket innebar en möjlighet att sälja varor man producerat med egna händer under särskilda skattevillkor. Denna rätt fanns parallellt med ännu kvarvarande medeltida regleringar och begränsningar.

I fabriks- och hantverksordningen var skillnaderna mellan mäns och ogifta kvinnors rättigheter borttagna, medan gifta kvinnor fortfarande inte fick etablera hantverks- eller fabriksrörelse. I handelsordningen diskriminerades kvinnorna fortfarande, och handeln fortsatte att vara en manlig domän. Men en viss del av handeln, som tobakshandel, nipperhandel, mångleri samt försäljning av knappar, spetsar och dylikt, var öppen för ”välfrejdade kvinnor med försvarlig kristendomskunskap”. Det gällde som tidigare myndiga ogifta kvinnor. Burskapet med tillhörande politiska rättigheter var även i fortsättningen förbehållet männen. Historikern Gunnar Quist menar att rätten till självförsörjning var viktigare för arbetarklassens kvinnor än att skråförordningen ersattes av fabriks- och hantverksordningen. Eftersom självförsörjningen inte krävde myndighet, skedde nu en ökning av arbetarkvinnor och kvinnor från jordbruket inom gatu- och torghandel. Men sammantaget var kvinnor från hantverkarskikten och medelklassen de som gynnades mest av 1846 års reformer. Försörjningsmöjligheterna för ”fruntimmer av stånd” ökade också 1859 med rätten att idka minuthandel och öppna salubod på landet. Samtidigt var antalet näringsidkande kvinnor utanför jordbruket ännu försumbart.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Dela med dig av dina tankar