Spritinnovation i motvind

Sulfitspritens utveckling har styrts av alkoholpolitik och pappersmassaindustrin. Som rusdryck fasades den så småningom ut, men som teknisk sprit var den här för att stanna.

Fordom odla man en vindruvsranka, Av vars saft man gjorde ädelt vin. Nu man pressar saften ur en planka Doftande av äkta terpentin. Höj nu bägaren, o broder, syster låt den svenska skogen rinna kall…

Så skrålas och sjungs sedan länge till snapsen. Men hallå – sprit från träd är ju inte drickbar – man blir blind! Javisst, träsprit med metylalkohol är farligt, men inte sulfitsprit. Veden innehåller jäsbart druvsocker och populärt sagt, får man ut fem liter brännvin ur en fullvuxen gran. Etylalkoholen är identisk med den i potatisbrännvin och fram till 1960-talet sålde Systembolaget stora volymer cellulosabrännvin. Gammal Norrlands Akvavit säljs fortfarande som en rest från gamla tider, även om den inte längre framställs av cellulosasocker. Svensk alkoholpolitik, och senare ny produktionsteknik för pappersmassa, satte punkt för kalas med sulfitsprit.

Sprit ur avfallet

I spåren av 1800-talets expanderande pappersmassaindustri följde miljöproblem. Någon teknologi för kemikalieåtervinning fanns inte tillgänglig så sulfitfabrikerna släppte ut stora mängder energirikt och förorenat avloppsvatten i sitt närområde. Samtidigt som restprodukterna kunde ha ekonomiskt värde. 1909 lyckades ingenjörerna Gösta Ekström och Hugo Wallin jäsa etanol (sulfitsprit efter destillering) ur avfallslut och tog var för sig patent för industriell tillverkning. 24 maj samma år, startade på initiativ av E J Ljungberg, chef för Bergslaget och ordförande i Sveriges Industriförbund, världens första fabriksmässiga tillverkning av sulfitsprit hos Stora Kopparberg i Skutskär. Med Gösta Ekströms patent etablerades 1909 AB Ethyl för metodexploatering i Sverige och utomlands. Året därpå byggdes sulfitspritfabriker hos Stora Kopparberg i Kvarnsveden och vid Bergvik & Ala i Bergvik. 1910 förvärvades även Wallins patent. Massafabrikerna hade gott om restprodukter, spriten kunde nå dryckeskvalitet och bilismen var under utveckling. En ny industri började att spira.

Fylleriet satte käppar i hjulet

Ethyl fick snabbt det förödande svenska fylleriproblemet emot sig. Lagstiftad reglering av beskattningsbart brännvin och låg efterfrågan på skattefri teknisk sprit bromsade upp expansionen. Reymersholms Gamla Spritförädlingsaktiebolag var ensam köpare till ofördelaktiga prisvillkor. Men Ethyl trodde starkt på sulfitspritens långsiktiga konkurrenskraft. Efter fortsatt processande och vetenskapliga tester kunde man 1913 visa sulfitsprit som kvalitetsmässigt var fullt jämförbar med potatissprit. Målet var nu tillstånd att sälja brännvin för förtäring och möjlighet att avyttra övriga mängder som bland annat motorbränsle. Men 1913 fick AB Stockholmssystemet oktroj på ett nykterhetspolitiskt program som skulle skilja vin- och spirituosahantering från privatekonomiska intressen.  Spritransonering infördes.

Vänster: Prov på sulfitsprit och finkelolja, framställt vid Stora Kopparbergs Bergslags, kring 1910. Foto: Peter Häll/Tekniska Museet (CC BY). Höger: Gammal Norrlands Akvavit var tidigare ett cellulosabrännvin. Foto: Systembolaget.

1914 togs frågan om sulfitspritens villkor upp två gånger i riksdagsmotioner. Kommerskollegium utredde. 1915 föreslogs lättnader för industrin. Krigsavspärrningar var i antågande. Nykterhetskommittén föreslog att försäljning av både alkoholhaltiga drycker och skattefri sprit, skulle läggas i ett statligt monopol. Mot krigsslutet konkurrerade brännvinstillverkning nämligen med matborden om potatis och spannmål. Två år i rad ställdes potatisbränningen in helt på grund av potatisbrist. Cellulosabrännvin aktualiserades som alternativ. 1917 etablerades AB Vin & Spritcentralen. Till förebyggande av alkoholmissbruk kom 1918 en kunglig förordning som skulle styra upp den skattefria spriten. Förarbetena föreslog ett statligt monopol, men lösningen blev femårig tillståndsgivning till ett mindre antal partihandelsbolag. 17 företag anmälde sig som sökande. Vin & Sprit ville ha ensamrätt och höll fram sina goda förutsättningar med fabriker, cisterner, tomkärl och organisation. Ensamrätt i fem år för Vin & Sprit ansågs sammanfalla med allmänintresset.

1918 bildades dotterbolaget AB Skattefri Sprit med generaltulldirektör Themptander som ordförande. Avsikten var att cellulosaindustrins distributionsapparater och i viss mån även anställda skulle övertas. När sulfitspritbranschen satte upp AB Sulfitsprit, sedermera AB Svensk Sprit, för samtliga fabrikanters affärer etablerades i stället samverkan för transport av råsprit till hamnar och järnvägsstationer där Vin & Sprit tog över. Sulfitspriten köptes in till självkostnadspris som fastställdes av en prissättningsnämnd med representanter från cellulosaindustri, konsumentintressen med betoning på motorsprit och AB Skattefri Sprit. Ett utvecklingslabb inrättades vid Reymersholm där organiska arsenikföreningar och blåsyra testades som medel att göra spriten odrickbar. Efterkrigstiden präglades av fortsatt potatisbrist. Vin & Sprit fick därför rätt att använda sulfitsprit för brännvinstillverkning. Reymersholms cellulosaakvavit blev en storsäljare. 1920 svarade brännvin av cellulosa för nästan 50 procent av hela den stora svenska brännvinsomsättningen. 1922 hade cellulosaspriten sjunkit till knappt 5 procent av försäljningen. Från 1922 blev Vin & Spritcentralens inköpsavtal ettåriga och AB Skattefri Sprit avvecklades.

Expansion trots allt

Ethyl byggde sex nya spritfabriker 1918 och ytterligare sex året därpå. 1920 startade fem till varefter 21 fabriker var i drift. Statens reglering av pris och avsättningsvolymer fortsatte styra branschens möjligheter. Jordbruksprodukter gavs prioritet till brännvinstillverkning. Internationellt var den kemisk-tekniska branschen på frammarsch, men i alkoholrestriktiva Sverige sattes utvecklingen på undantag. Tidigt 1930-tal fick idén att tillverka organisk kemiska produkter ur etylalkohol fäste. Under ledning av Carl Kempe bad då Skogsbolaget Mo Domsjö om tillstånd till spritfabriksutbyggnad men fick avslag av alkoholpolitiska skäl. 1938 gjorde man ännu ett försök. Med krig i antågande kom så saken i nytt läge. Staten började uppmuntra och stötta bygge av fler fabriker. Sulfitspriten förutsågs bli nödvändigt inhemskt motorbränsle. Ökad produktion var önskvärt. MoDo startade 1940 och 1941 nya sulfitspritfabriker med tillhörande absolutering i Domsjö och Hörnefors. Den första produkten var glykol. MoDo hade satsat rätt och utvecklades till en gigant inom kemisk industri. När den inhemska produktionen av sulfitsprit blev otillräcklig tvingades bolaget under 1950-talet till omfattande import. 1960 anslöt man sig till den grupp producenter som tog upp tillverkning på petrokemisk bas i Stenungssund.

Krigsårens försörjningsläge ströp mängden potatis till brännvin och efter kriget var skördarna vissa år för små för att täcka landets behov. Flera statliga särskilda beslut från 1942 till 1956, gav Vin & Spritcentralen tillstånd att sälja sammanlagt 215 miljoner liter 50 procentig sulfitsprit via Systembolaget. När motboken togs bort 1956 brast fördämningarna och konsumtionen av både cellulosa och potatisbrännvin rusade. Men efter det har sulfitbrännvin bara sålts som få specialsorter till exempel Gammal Norrlands Akvavit.

Under branschens första halvsekel byggdes 33 sulfitspritfabriker i Sverige. Rationalisering, ändrad produktionsinriktning, nya metoder för massatillverkning och svag lönsamhet ledde sedermera till nedläggningar. 1966 återstod bara 16 fabriker. Bland ägarna återfanns i princip hela den svenska skogsindustrin som tillsammans tillverkade och sålde drygt 40 miljoner liter sprit per år. Samma år lanserades T-spriten, en starkdenaturerad teknisk sprit som snabbt blev begärlig som berusningsmedel för socialt nedgångna, gravt alkoholiserade personer. Debatten blev upprörd. Sannolikt är det där vi hittar ursprunget till vårt nutida missförstånd om sulfitspritens farlighet. 1972 började staten begränsa sitt engagemang i teknisk sprit. I dagsläget tillverkas sulfitsprit/etanol bara vid några få fabriker i Sverige. Däribland MoDo-besläktade Sekab i Örnsköldsvik. Svensk Sprit lever vidare i företaget Kemetyl.

Ur Företagshistoria 2021:2

Text: Eva Ersson Åbom

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Sulfitsprit som motorbränsle

Sommaren 1916 tecknade tyska staten licensavtal med Ethyl för tillverkning av motorbränsle. 11 fabriker skulle snabbt sättas upp i Tyskland, varav den första togs i drift redan 1917. I Sverige var intresset ljumt. Från november 1917 blev det dock tillåtet att tillsätta 5 procent bensin eller bensol för användning till motordrift. Men de spritdrivna motorerna var trögstartade, särskilt under kallare årstider. AB Gasaccumulator lanserade en startanordning byggd på acetylengas. Många bilar var redan försedda med acetylenlyktor och gasackumulatorer, så startsystemet kunde anslutas smidigt. Med framgång lyckades man också mätta spriten med acetylengas och på så sätt få fram ett bättre motorbränsle. I oktober 1918 satte Ethyl upp dotterbolaget, AB Spritmotorer, för tillverkning, utveckling och försäljning av motorer, förgasare och automobiler. Den svenska automobilens fader, ingenjören Gustaf Erikson, utsågs till teknisk direktör. Bolaget annonserade glatt att »Motorspriten kommer! Nutidens och framtidens motorbränsle.« Men fylleriproblem kopplade till missbruk av motorsprit ledde till åtstramad distribution. I kombination med överlägsen konkurrens från billig bensin fick det motorspriten att tappa marknad. AB Spritmotorer blev kortlivat, verksamheten lades ned efter bara några år.

Dela med dig av dina tankar