Stockholmsbörsen och Första världskriget

Stockholmsbörsen hade efter en topp 1912 fått vidkännas ett kursfall under 1913 och fram till krigsutbrottet i augusti 1914 (se figur nedan). Till stor del berodde denna nedgång på den internationella oron och den ökade krigsrisken, vilket bland annat visades av de kraftiga kursfallen i samband med den akuta krigsfaran under juli 1914. För vissa aktiespekulanter ledde de fallande börskurserna inte sällan till att de tvingades öka sin belåning av aktierna hos banker och mäklare. För dessa skuldsatta innebar krigsutbrottet den 28 juli 1914 en viss lättnad. Redan efter en vecka – den 5 augusti – infördes nämligen en tillfällig moratorielag som innebar att alla skulder som förfallit före detta datum fick anstånd med betalning till den 7 september. För de skulder som förföll till betalning mellan den 5 augusti och 7 september tillämpades också en obligatorisk förlänging av betalningstiden med en månad. Undantagna från dessa bestämmelser var skattebetalningar och ett flertal andra offentliga utgifter. Regleringen, som tillkom för att motverka alltför snabba och oöverlagda förändringar på marknaden, förlängdes senare fram till 1 januari 1916. En parallell åtgärd som genomfördes för att stabilisera förhållandena var att stänga Stockholmsbörsen. När börsen efter tre månader öppnade igen fortsatte kurserna nedåt jämfört med noteringarna i början av augusti.

I och med att den akuta faran för att Sverige skulle dras in i kriget minskade vände emellertid utvecklingen, och i slutet av 1915 nådde kurserna samma nivå som i början av 1912. På tre år hade börsen då fått uppleva en nedgång med 40 och en återhämtning på 20 procentenheter. Börsen tillämpade under större delen av 1915 begränsade öppettider, och en viktig del av aktiehandeln skedde då utanför börsen. Anders Östlind, professor i nationalekonmi och socialpolitik, har uppskattat att mindre än 20 procent av den sammanlagda aktiehandeln skedde vid Stockholmsbörsen under krigets inledande år (se tabell nedan). Det begränsade öppethållandet vid börsen bidrog säkerligen till att hålla ned omsättningen, och även om en större andel av aktierna handlades utanför börsen innebar de första krigsåren en kraftig nedgång av aktieomsättningen. Östlind uppskattade den totala omsättningen 1913 till 1 027 miljoner kronor, medan han beräknade den till 394 respektive 490 miljoner kronor för 1914 och 1915.

Börsindex Stockholms fondbörs 1912–1921, månadsvisa uppgifter (1918:12=1).

stockholmsborsen-diagram-1

Källa: www.riksbank.se/sv/riksbanken/forskning/historik-monetär-statstik.

Anm.: Stockholmsbörsen var stängd tre månader från början av augusti till början av november 1914. Även därefter tillämpade börsen begränsade öppettider två–tre dagar i veckan fram till september 1915.

Utvecklingen på börsen under de första krigsåren var således relativt stabil. Kurserna återhämtade sig, men det förefaller inte ha funnits någon omfattande spekulation. Detta bekräftas av att bankernas aktiebelåning började växa kraftigt först mot slutet av 1916. Det som brukar kallas för krigskonjunktur hade ännu inte inletts 1915. Men trots denna stabilitet uppvisade vissa aktier snabba förändringar. Aktiekurserna för de båda rederierna Svenska Lloyd och Rederi-Svea ökade under 1915 med 146 respektive 128 procent, samtidigt som rederisektorns hela vinst växte från cirka 8 miljoner kronor 1914 till drygt 13 miljoner kronor påföljande år. Bland andra bolag vilkas aktier ökade särskilt snabbt i värde återfanns ASEA med en 15-procentig ökning under 1915 och Sandviken där kursen steg med 43 procent. Att de fyra nämnda företagen visade så starka kurslyft är inte särskilt förvånande. Bolagen berördes redan i ett tidigt skede av kriget då beställningarna ökade och därmed också priserna och vinsterna.

Under 1916 tog dock spekulationen fart på allvar, med kraftigt ökade börskurser och en växande omsättning. Kursindex för A-listans aktier steg under året med närmare 65 indexenheter (eller drygt 35 procent), men inom denna utveckling fanns stora skillnader. Rederier och verkstadsindustrier visade fortsatt positiv utveckling, och även pappers- och stålindustrier som Stora Kopparberg uppvisade en stark kursuppgång på 141 procent. Men snabbast steg värdet på Svenska Emissionsaktiebolagets aktier – 164 procent. De kraftiga kursökningarna både 1915 och 1916 hade ofta sin motsvarighet i kraftigt ökade vinster. Men eftersom många börsnoterade bolag valde att reservera kapital för framtida behov – till exempel skatter – kunde utdelningen till aktieägarna inte riktigt hänga med. För flera aktier innebar utvecklingen under 1916 en övervärdering, särskilt om man betänker att den positiva utveckling som skett under året knappast skulle fortsätta. Den höga vinstnivån hade dessutom tillkommit bland annat genom att bolagen inte gjort särskilt omfattande avskrivningar eller fört upp värdestegring på bolagets tillgångar som vinst. För dagens företagsledare framstår detta säkert som både olagligt och oetiskt. Hur som helst bidrog det till att blåsa upp såväl vinsten som tillgångarna för bolagen.

Denna utveckling lockade in nya spekulanter på marknaden som inte helt kunde genomskåda bolagens räkenskaper och agerande. Det fanns samtidigt en stark tilltro till börsens förmåga att skapa vinster för både enskilda personer och bolag. Detta visades bland annat av den kraftigt ökade omsättningen vid Stockholmsbörsen 1917 och 1918. Däremot steg aktiekurserna betydligt långsammare 1917 (med 8 procent), för att påföljande år falla kraftigt med 19 procent. Åren därefter var ännu sämre, då nedgången var 21 procent 1919 och 28 procent 1920. Under dessa år minskade också omsättningen vid Stockholmsbörsen påtagligt (se tabell nedan).

Omsättning vid Stockholms fondbörs i miljoner kronor och börsens andel av den totala värdepappersomsättningen i procent.

År Omsättning Andel
1912 318 21
1913 180 18
1914 52 13
1915 51 10
1916 605 21
1917 1321 29
1918 1586 35
1919 526 38
1920 328 36
1921 162 42

 

   

 

Källa: Östlind, A (1945), Svensk samhällsekonomi 1914–1922, med särskild hänsyn till industri. Stockholm: Svenska Bankföreningen.

Detta ger bilden av en börsutveckling som kulminerade kring årsskiftet 1916–1917 eller under första halvåret 1917. De köpare som därefter under stor omsättning lockades in på aktiemarknaden kunde visserligen se sina aktier öka något i värde under senare delen av 1917 efter ett kursfall vid mitten av året. Men detta förebådade bara det stora kursraset under 1918. Vinstnivåerna hos företagen som kulminerat under 1916 såg också allt sämre ut, men detta hindrade inte den fortsatta spekulationen.

De som framför allt förlorade pengar på denna utveckling var personer och företag som klev in på arenan alltför sent samt de som var förblindade av de tidigare årens positiva börsutveckling och som trodde att de inte kunde förlora pengar. Vad var det då som möjliggjorde denna börsspekulation? En grundläggande orsak var naturligtvis krigsårens kraftiga inflation. Men en viktig förklaring var också agerandet hos banker,emissionsbolag, bankirer och mäklarfirmor, vilka genom aktiebelåning aktivt bidrog till att blåsa upp börskurserna samtidigt som de genom omfattande krediter lade grunden för en kollaps den dagen då börskurserna började falla. Bankernas agerande skapade särskilda problem eftersom de genom sina stora kapitaltillgångar hade möjlighet att bidra till finansiering inte bara av den egna aktiebelåningen utan även av aktiemäklare och emissionsbolag. På många håll vittnades det också om en generös kreditgivning under senare delen av 1910-talet. I ett särskilt betänkande från Finansdepartementet konstaterades 1918:

… fondkommissionsrörelse, bedriven av bank, kan, även om något i egentlig mening olämpligt förfarande från bankens sida icke föreligger, lätteligen giva upphov till överdriven och osund spekulation. Detta beror på bankens dubbla egenskap av fondkommissionär och kreditinrättning, som medför, att de personer, vilka genom bankens förmedling tillhandlat sig fondpapper, vanligen utan större svårighet kunna hos banken erhålla lån mot säkerhet av de inköpta fondpappren.

Bankernas expansion genom både förvärv av andra banker och inrättandet av nya bankkontor var en väsentlig del i denna utveckling – från den sista december 1914 till den sista december 1917 ökade antalet affärsbankskontor från 641 till 1 011. Den hårdnande konkurrensen, särskilt mot slutet av 1910-talet, gjorde det allt viktigare för bankerna att växa för att därigenom få tillgång till mer inlåningsmedel. Bankinspektören Folke von Krusenstjerna konstaterade vid ett bankmöte 1918:

Under senaste årens inspektionsresor i landsorten hava påträffats ett flertal platser belägna i söder och norr såväl som öster och väster, där aktiespekulationen tagit en omfattning, som måste väcka allvarliga betänkligheter. Upphovet till denna spekulation kan ofta ledas tillbaka till startandet av ett fondhandelsföretag eller inrättandet av en fondavdelning på platsen. Omfattningen av spekulationen och formerna för densamma hänför sig dock till den beredvillighet med vilken platsens banker ställa medel till förfogande.

Det fanns således fler varningssignaler för vad som kunde hända om utvecklingen fortsatte. Börsen var också observant på detta och reagerade innan den reala ekonomin uppmärksammade problemen. När börskurserna började falla långsiktigt 1917 var partiprisindex fortfarande på uppgång. Inflationen fortsatte över andra halvåret 1920, men då hade börskurserna redan fallit till under 1914 års nivå.

Men det betyder inte att börsspekulationen inte var ett problem. Till följd av den aktiebelåning som utvecklats innebar det långsiktiga kursfallet på aktier att ett ökat antal låntagare hamnade på obestånd. I denna utveckling blev emissionsbolagens roll särskilt intressant. Bankinspektionen hade redan i mars 1915 pekat på hur affärsbankerna utnyttjat sin aktieförvärvsrätt: visserligen på ett lagligt sätt, men i strid med lagens anda och med större risker för bankerna som resultat. Inspektionen ville därför förbjuda för bankerna att äga aktier i investment- och emissionsbolag.

I samband med första världskriget startades ett flertal emissionsbolag, som ägdes av både banker, privata bankirer och andra. I juni 1918 fanns 14 sådana bolag med ett aktiekapital på 160 miljoner kronor, men deras kapitalstyrka var betydligt större än så tack vare upplåning. Otvivelaktigt bidrog emissionsbolagen till den ökande aktiehandeln och till att omvandlingen av det svenska näringslivet intensifierades.

Ekonomhistorikern Oskar Broberg har noggrant studerat hur ett privatägt emissionsbolag – AB Svenska Finansinstitutet, bildat 1916 – med framgång bidrog till ombildningen av Nordiska Kullager och AB Vin- och Spritcentralen. Finansinstitutet bedrev också aktiv emissionsverksamhet och aktiehandel, vilket inledningsvis gav en god vinst. År 1917 uppgick det redovisade resultatet till 3,5 miljoner kronor, vilket kan jämföras med det egna kapitalet på 6 miljoner kronor. Av denna summa verkar cirka hälften ha kommit från provisioner och hälften från vinster på aktieförsäljning. Bland annat förekom återkommande köp och försäljningar av aktier i Nordisk kullager under försommaren 1917 och i Höganäs-Billesholm. Finansinstitutet deltog även aktivt i emissionsaffärer i C E Johansson och Pappersspinneriet. Under 1918 försämrades affärsmöjligheterna påtagligt. Den kortsiktiga aktiehandeln var mindre lönande än tidigare år, och inte heller strukturaffärerna verkar ha gett något lysande resultat. Men i samarbete med bland annat Industribanken och Göteborgs Handelsbank fortsatte emissionsaffärerna – om än i allt mindre omfattning – fram till deflationskrisens inledning 1920, då denna marknad i stort sett upphörde.

Det är svårt att ge en entydig bild av emissionsbolagens betydelse för utvecklingen på finans- och aktiemarknaden under 1910-talet. Men exemplet ovan ger ändå en uppfattning om hur de arbetade för att rekonstruera och omstrukturera företag. Det visar också på de principiella problem som emissionsbolagen och indirekt också bankerna mötte när börskurserna vände nedåt och intresset och möjligheterna för industriföretagen att satsa på strukturaffärer minskade. För emissionsbolagen innebar detta att möjligheterna att tjäna pengar starkt begränsades, samtidigt som de ofta satt med stora lån där räntekostnaderna var en ständig belastning.

Författare: Mats Larsson

Dela med dig av dina tankar