För 70 år sedan, 1953, ska svenska Asea ha varit först i världen med att ta fram syntetiska diamanter, men upptäckten hölls hemlig och ett amerikanskt bolag hann presentera sina upptäckter först.
Fram till 1700-talet var Indien världens främsta diamantland. Det var där den allra första stenen ska ha hittats för flera tusen år sedan och i sanskritskrifter från århundradena före Kristus berättas det om hur handeln med diamanter gick till. Där kallades de vajra, senare skulle de få namnet diamant efter grekiskans adamas för oövervinnerlig. För det var just det stenarna sades vara. I slutet av 1700-talet upptäckte forskare att diamanter i själva verket består av kol, och några årtionden senare började man förstå att tryck kunde ha något med kolets omvandling att göra. Det var en kittlande upptäckt, för om de eftertraktade stenarna skapades av kol och tryck borde det vara möjligt att framställa dem på konstgjord väg.
Sedan dess har många försök gjorts och flera kända forskare engagerade sig i frågan, bland andra nobelpristagarna Henri Moissan och C. V. Raman. Men det skulle dröja till mitten av 1900-talet innan en grupp forskare lyckades skapa de första syntetiska diamanterna, och den historiska händelsen ägde rum i ett hemligt högtryckslaboratorium här i Sverige.
Quintuspressen
Diamanter är inte bara vackra att se på. Tack vare sina egenskaper har stenarna länge använts i tekniska sammanhang, inte minst som slipmedel. Det var just industriella diamanter som Baltzar von Platen (1898–1984) ville försöka framställa. Den flitige uppfinnaren, som bland annat gett oss kylskåpet och den droppfria kranen, började på 1930-talet utveckla en press som skulle kunna skapa ett tillräckligt högt tryck för att pressa grafit till diamanter. Genom historien har diamanten kallats det femte elementet så von Platens nya uppfinning fick namnet Quintus efter det latinska ordet för siffran fem.
I början av 1940-talet tog han kontakt med Asea (Allmänna Svenska Elektriska AB), för att be om finansiellt stöd i sitt utvecklingsarbete och de visade snabbt intresse för hans nya uppfinning. Ett avtal skrevs och Asea försåg von Platen med personal och laboratorium. Nu inleddes det hemliga forskningsprojektet som fick kodnamnet Quintus efter von Platens press. Under några år i mitten av 1940-talet höll man till i lokaler i Västerås men 1948 flyttades all utrustning till ett laboratorium i Ebba Brahes palats i Stockholm. Få kände till vad som pågick i lokalerna. Där kunde man hitta bland andra Aseas laboratoriechef Halvard Liander, som ansvarade för projektet, verkmästaren Fritz Wallin och verktygsmakaren Gustav Eriksson.
En 1 200 tons Quintuspress på Asea:s högtryckslaboratorium i Robertsfors. Foto: Folke Byström/Tekniska museet.
Under de kommande åren gick arbetet sakta framåt och von Platens utrustning utvecklades så att allt högre tryck och temperatur kunde uppnås. Men än fanns inga diamanter i sikte. Baltzar von Platen började engagera sig i flera andra projekt och ägnade i perioder inte mycket tid åt att förbättra Quintus. Omkring 1950 kom han och Asea överens om att de skulle överta all utrustning. von Platen blev nu konsult och hans roll i experimenten övertogs av hans tidigare assistent Erik Lundblad.
Utrustningen som användes var mycket dyrbar och komplicerad. Pressen bestod av ett klot uppdelat i sex segment som omslöt en kubformad högtryckskammare. De omgavs i sin tur av ett tätslutande skal och sänktes ner i en tryckcylinder. Man kunde uppnå temperaturer på 2 000˚C och tryck på 80 000 bar, men problemet var att för varje försök gick klotet sönder. Själva försöken kunde genomföras på en dag men det tog flera månader att återställa pressen efteråt. Efter några misslyckade pressningar kunde man konstatera att det inte gick att uppnå tillräckligt tryck eller temperatur för att direktomvandla grafit. Nu började man i stället fundera på att pressa olika blandningar av metaller och kol, och det skulle vissa sig vara ett klokt beslut. 1953, efter tio års arbete, kom resultatet alla väntat på. Då lades en järn-kolblandning i pressen och utsattes under en timme för ett tryck på 83 000 bar. När pressen monterades ner fann man flera små kristaller som skickades till Stockholms Högskola för analys. Där kunde man snart konstatera att Quintus lyckats pressa femtio kristaller, var och en cirka 0,1 millimeter stor, som bekräftades ha samma fysikaliska och kemiska egenskaper som diamanter. Det som tagit naturen miljontals år att skapa kunde nu tillverkas på några timmar.
GE hann först
De svenska forskarna hade gjort en historisk upptäckt men Asea valde att hålla resultaten hemliga. En anledning var att man ville utveckla processen ytterligare och få ett bättre underlag för en patentansökan. Tyvärr var Asea inte ensamma om att i flera år ha försökt skapa diamanter. Av en slump hade General Electric i USA börjat utveckla en metod för diamantpressning ungefär samtidigt, och i tio års tid hade de två företagen varit ovetande om varandras arbete. I december 1954, drygt ett år efter Asea, lyckades GE tillverka sin första syntetiska diamant och bara några månader senare presenterade de sina resultat för världen vid en stor presskonferens. GE hade tagit hjälp av bland andra Percy Williams Bridgman, som tilldelades Nobelpriset i fysik 1946 för att ha studerat hur materia och olika material påverkas av höga tryck. Asea gick inte bara miste om att få presentera sina upptäckter först, under de år som de förfinat sin process hade GE dessutom hunnit förbereda sina patentansökningar på den högtrycksutrustning som använts och på olika metoder att framställa syntetiska diamanter.
Sydafrikanska De Beers, en diamantjätte som hade grundats av affärsmannen och politikern Cecil Rhodes 1888, gick in som delägare i Aseas diamantverksamhet 1967. Bolaget hette då Scandiamant. Foto: Wikimedia Commons (ovan) och Alexander Bassano/National Library of Norway (nedan).
Under det kommande decenniet pågick flera tvister mellan de två bolagen om var GE:s patent skulle gälla och vad det skulle innefatta. I de flesta industriländer – inklusive Sverige – fick GE rätt, men Asea lyckades åtminstone få rätt att verka i några länder, bland annat i USA. Asea hade redan satsat enorma summor på sin forskning och valde att fortsätta sin utveckling. Ett nytt laboratorium byggdes i Vällingby och mer personal anställdes. Fram till mitten av 1960-talet utvecklades nya högtrycksapparater och metoder som skulle lägga grunden för en kommersiell diamantproduktion. Nu samlades all diamantproduktion inom bolaget Diamantsektorn, och delvis på grund av oro för industrispionage valde man att flytta all verksamhet till den lilla bruksorten Robertsfors norr om Umeå, där Asea redan hade en del tillverkning. Där fanns en nerlagd sulfitfabrik som nu fick husera tre stora Quintuspressar som tillverkade syntetiska diamanter för användning i bland annat tandläkarborrar, skärverktyg och slipskivor.
De Beers tog över
Några år efter flytten norrut ombildades Diamantsektorn till Scandiamant AB, med Erik Lundblad som vd och företaget De Beers som delägare. Det sydafrikanska företaget grundades 1888 av britten Cecil Rhodes. Knappt tjugo år tidigare hade en diamant på 83,5 karat hittats i Sydafrika och en stor diamantrusch startat i Norra Kapprovinsen. 50 000 diamantjägare sökte sig dit under de kommande tio åren och enorma mängder hittades. Nu fanns diamanter i överflöd, och i takt med att marknaden svämmades över sjönk priserna. Cecil Rhodes, som ägde en av gruvorna, insåg att stenen i sig nu var rätt värdelös – det var den ringa tillgången som hade gjort den dyrbar. Rhodes grundade De Beers Consolidated Mines och köpte upp flera gruvor, begränsade utvinningen och lyckades manövrera ut konkurrenterna så att De Beers fick kontroll över både utvinningen och distributionen av diamanter – och därmed även priset på dem.
När diamantfabriken i Robertsfors lades ner 2014 var det ett hårt slag för orten. Bilden på industriområdet är från 1965, då diamantproduktionen inleddes. Foto: AB Flygtrafik,
Dals Långed/Järnvägsmuseet.
På 1960-talet fick De Beers upp ögonen för verksamheten i Robertsfors efter att Asea rönt stora framgångar med den nya uppfinningen Nicodur. Namnet är en sammansättning av Nic för nickel och Dur från det latinska ordet för hård, och innebar att diamanterna omgavs av en tunn hinna av nickel. Det gjorde dem ännu tåligare och slipskivornas livslängd blev betydligt längre. Asea fick patent på den nya uppfinningen och den ledde till en ökad efterfrågan på syntetiska diamanter. Nu kunde de konkurrera med amerikanska GE, men blev också ett större hot mot De Beers naturliga diamanter. Diamantjätten hade redan tecknat ett licensavtal med GE för att få rätten att utnyttja deras patent, och nu var de ute efter den nya svenska uppfinningen. En överenskommelse träffades mellan De Beers och Asea som gynnade båda företagen. För De Beers innebar det att de fick tillgång till Aseas patent, inklusive Nicodur, medan Asea via Scandiamant, fick tillgång till GE:s patent tack vare De Beers licensavtal.
1975 såldes resterande del av Scandiamant till det sydafrikanska bolaget och under de kommande två decennierna utökades fabriken i Robertsfors med flera pressar som möjliggjorde en större produktion. Under 1980- och 1990-talen hade Scandiamant som mest 280 personer anställda i Robertsfors och kapacitet att tillverka upp till 5 000 carat per pressning – att jämföra med några carat per pressning trettio år tidigare. I början av 2000-talet samlade De Beers flera företag, bland annat de som arbetade med syntetiska diamanter, under det gemensamma namnet Element Six. Namnet syftade på kol, det sjätte elementet i det periodiska systemet. Våren 2014 meddelade Element Six att fabriken i Robertsfors, med nära 200 anställda, skulle läggas ner och all tillverkning flyttas till Sydafrika och Irland. 2016 lämnade de sista anställda fabriken och en svensk diamantepok hade nått sitt slut.
Text ur Företagshistoria 2023:2
Skribent: Helena Nilsson. Helena är frilansskribent som gärna skriver om historia, hantverk och formgivning.
Dela med dig av dina tankar