Dagens Nyheter berättade i augusti 1877 om den norske civilingenjören Hapstock som kommit för att visa denna ”märkliga uppfinning”, som världen har ”Nordamerika att tacka för”.
På Grand Hotel hade inbjudna samlats för att få telefonen demonstrerad. Från ett hotellrum drogs ledningar bort till Telegrafverkets centralstation vid Slottsbacken. Och med apparaten gick det att föra samtal mellan personer i hotellets rum och andra personer i centralstationen, skrev Dagens Nyheter och konstaterade: ”Tal och svar uppfattades och hördes fullkomligt tydligt.”
Sedan upprepades experimenten hos kungen och på järnvägsmannasällskapets möte. Telefonen kallades i början allmänt bara för ”apparaten”. Ordet telefon stod snarare för hela begreppet telefoni, för själva nyheten och tekniken. Hur telefonerandet gick till beskrevs så här: ”Man för apparaten till munnen, gör en fråga och sätter därpå apparaten till örat, då man får svaret så tydligt och distinkt att man till och med kan känna igen rösten på den talande.”
Nya Dagligt Allehanda försökte också beskriva för sina läsare hur det gick till:
”Man måste hålla apparaten nära örat, på samma sätt som när man vill höra om ett fickur är i gång.”
När telefonen förevisades på stationen i Uppsala ett par dagar senare konstaterades att det hördes både när man talade med hög röst och när man viskade. Det var fascinerande nog, men testet fortsatte och man ville kontrollera om även andra ljud gick fram. Därför gjordes försök med att blåsa i visselpipor och sjunga i telefon. Jo, det fungerade!
I december samma år utropade Dagens Nyheter att telefonen hade kommit till praktisk användning i Stockholm. En telefonledning hade dragits mellan gasverket som låg på Kungsholmen och den stora gasklockan som fanns vid Norra Bantorget. Resultaten beskrevs som förvånande:
”På detta betydande avstånd kan man nämligen med apparatens hjälp inte bara uppfatta varje ord som uttalas i var ändpunkt av ledningen, utan också minsta skiftning i rösten. (…) Likaså går det att sjunga och då apparaten satts i förbindelse med musikaliska instrument, har även det gett överraskande resultat.”
I andra försök räknar man till 20 i telefon för att höra om alla siffror går fram. Att förmedla tal var fantastiskt nog, men det tycks som om samtiden fascinerades ännu mer av att sång och musik kunde förmedlas. Det var inte så konstigt. Att skicka skrivna ord över stora avstånd var man förstås väl bekant med. Det gick ju att skriva brev till Amerika och telegrafen förmedlade snabbt korta skrivna meddelanden. Men ingen radio eller grammofon fanns som kunde spela upp musik i hemmen.
Att tal, sång och toner gick fram över avstånd måste i grunden ha förändrat och vidgat uppfattningen av världen. Kanske var det också därför som många i början trodde att telefonen skulle bli ett massmedium. Man skulle sitta hemma och föra apparaten till örat och på det sättet höra utsändning av konserter.
Författare:
Dela med dig av dina tankar