Textilindustrins levande fossil

K.A. Almgrens Sidenväveri blev hovleverantör 1844 när företaget sålde tyg till drottning Josefinas klänningar. I dag levererar väveriet fortfarande till hovet och sidentyget vävs på samma vävstolar som användes för över 170 år sedan.

Den gamla textilfabriken på Repslagargatan i Stockholm är något av näringslivshistoriens levande fossil. Inte nog med att produktionen fortfarande är i gång, den sker med samma vävstolar som när verksamheten startade 1833.

– Det är en unik industrimiljö, något liknande finns inte i norra Europa, säger Jan Lindo, direktör för K.A. Almgren Sidenväveri & Museum.

Textilmaskinerna är intakta och fungerande, men kvar finns också bokföring, offerter, brev och anställningslistor, liksom tygprover och mönster. Det gräddvita sidentyg med det lilla riksvapnet som nu har vävts åt hovet är exempelvis gjort efter ett mönster som ritades 1897.

– Det vävs med samma små defekter som fanns för hundra år sedan. Det blir ett helt annat tyg än det som görs med moderna maskiner, säger Jan Lindo.

Allt stod kvar

Sidenväveriet var i drift långt in på 1900-talet, men de sista decennierna förde väveriet en allt mer tynande tillvaro, medan intresset för handvävt svenskt sidentyg blev allt mindre. År 1974 lades till sist verksamheten ner. Fabriksdörrarna låstes men de gamla textilmaskinerna fick stå kvar, tillsammans med mönster och sidentråd. Till och med föremål som nycklar, telefoner och kontorsutensilier fick stå där de stod. Fabriken har egentligen aldrig moderniserats någon gång, till och med detaljer som fönsterbågar och färgen på väggarna är kvar sedan starten.

Familjen Almgren ägde fastigheten, och hade inget trängande behov av att sälja eller riva. År 1991 blev så fabriken museum, och samtidigt togs vävstolar, stansmaskiner och bobiner åter i bruk.

– De är förvånansvärt hållbara, de här maskinerna. De är gjorda av trä och gjutjärn, och de går aldrig sönder, säger Jan Lindo. I dag finns det en anställd vävare, som vid en vävstol producerar ungefär 100 meter tyg per år. Vid sidan av exklusiva och dyra handvävda tyger är ordensband en stor artikel.

På direktör Lindos kontor finns det förstås både datorer och skrivare, men i fabrikslokalen är det de urgamla maskinerna som arbetar. Varpen lindas upp på stora handvevade trätrummor, och de hålkort som styr vävstolarna görs i en stansmaskin där de fåtaliga delarna av järn, som hävarmar och stansar, bär tydliga spår av handsmide.

Under storhetstiden på 1870-talet hade bolaget 300 anställda och 396 vävstolar i fyra närbelägna fabrikslokaler. Då handlade det om tapetsiden, och siden till kläder och möbeltyg. Det var inte bara kungligheter som klädde sig i Almgrens siden, att bära vackra schalar var högsta mode och de plaggen blev en stor försäljningssuccé. Kring fabrikerna växte det fram en bruksmiljö som än i dag kan skönjas i kvarteret.

Allt hade byggts upp av Knut August Almgren, som spelade en stor roll i framväxten av det moderna svenska näringslivet.

– Han startade Handelskammaren och Ackordscentralen, och var verkligen en driftig affärsman, säger Jan Lindo. Knut August Almgren var också delaktig när Stockholms Handelsbank grundades 1871. Handelsbankens första kontor var inrymt i Almgrens fastighet vid Kornhamnstorg i Gamla Stan. Hans karriär började emellertid med en fräck smugglingsaffär.

På 1800-talets första hälft var Frankrike dominerande inom Europas sidenväverier tack vare jacquardvävstolarna.

En vävare i K.A. Almgrens sidenväveri. Jacquarderna är hålkort som lyfter rätt varptrådar så att mönstret växer fram, en uppfinning som revolutionerade textilindustrin under 1800-talet. Detta är dock inte jaquardvävstol utan en vävstol för vävning av ordensband.

De styrdes av en mekanik med hålkort, jacquarder, som i hög grad effektiviserade vävningen. Att föra ut jacquardmekaniken utomlands var strängt förbjudet.

Smugglade i cognactunnor

Knut August Almgren var emellertid en företagsam man. Han hade skickats på studieresa till Frankrike av Mazér & Co, det stockholmsväveri där han var anställd. I Lyon köpte han 24 jacquarder och smugglade dem ut ur landet, gömda i konjakstunnor och lådor med torkad frukt. År 1831 var Almgren tillbaka i Stockholm med sina jacquarder, och två år senare startade han ett sidenväveri som på ett par decennier blev landets största.

Almgren var inte bara intresserad av affärer. Tillsammans med sina anställda startade han en kooperativ butik, han satt i riksdagen och stadsfullmäktige, och grundade branschorganisationen Sidenfabrikörssocieteten. Familjen Almgren blev en av landets rikaste, och de investerade sina pengar i bland annat järnvägsbyggen och pappersindustri. Att just Knut August Almgren blev en viktig pionjär kan också sägas spegla det faktum att textiltillverkningen var den första delen av den industriella revolutionen, som skapade möjligheter för industrialiseringen inom andra områden.

K.A. Almgrens sidenväveri började sälja siden till hovet redan när Oscar I tillträdde, och fortsatte under de följande regenterna fram till Gustaf V. Men samtidigt som efterfrågan på de svenska sidentygerna minskade, svalnade också hovets intresse. Under Gustaf VI Adolfs regenttid såldes ingenting till Sveriges hov och på 1970-talet tystnade vävstolarna.

Nu är emellertid väveriet i gång igen, och till sommarens bröllop ska Almgrens sidentyg användas till de standar som ska smycka trumpeter och trummor. Jan Lindo menar att titeln hovleverantör även i dag har ett betydande värde:

Det är ett kvalitetsmärke för våra produkter. Samtidigt är det viktigt för vår marknadsföring. Vi lockar ungefär 13 000 museibesökare årligen, och för dem är det viktigt att kunna visa upp att vi är hovleverantörer.

Författare: Per Wikström

Dela med dig av dina tankar