Perioden 1900-1918 innebar för Ericsson i många avseenden en fortsättning på den tidigare utvecklingen. Produktionen inriktades som förut främst på telefonapparater och växelutrustning till telefonstationer. Ericsson och Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) hade under 1880- och 1890-talen ofta i samarbete snabbt tillägnat sig teknologiskt kunnande från amerikansk telefoni. På apparatområdet låg Ericsson själv långt fram i den teletekniska utvecklingen.
Det manuella telefonsystemet nådde kring sekelskiftet 1900 sin fulländning. I USA hade ett nytt växelbordssystem för centralbatteri utvecklats på 1890-talet. Det erbjöd stora fördelar jämfört med det tidigare lokalbatterisystemet. Genom centralbatterisystemet kunde apparaterna förenklas och för telefondriftsbolagen möjliggjorde det flera arbetsbesparande expeditionssätt.
SAT, som ägnade sig åt telefondrift, intresserade sig mer för centralbatterisystemet än telefonfabrikanten Ericsson. Betecknande är att SAT:s styrelseprotokoll åren 1898-1907 vid flera tillfällen behandlar frågan om centralbatterisystemet, medan frågan i de samtida protokollen från Ericsson knappast uppmärksammas.
Sedan H T Cedergren gjort en studieresa till USA beslutade SAT att använda centralbatterisystemet vid telefonanläggningarna i Moskva och Warszawa. Det blev Ericsson som fick leverera växelutrustningen dit, men det var SAT:s intresse för centralbatterisystemet som i hög grad bidrog till att Ericsson inriktade tillverkningen på telefonsystem med centralbatteri.
Vad gäller utvecklingen inom automattelefonin i början av 1900-talet var Ericssons försiktighet slående. Då telefonnäten blev stora och det manuella expeditionsförfarandet blev tidsödande och mera kostsamt, började intresset för automatisk koppling växa fram. Åren kring sekelskiftet 1900 gjordes också många uppfinningar inom telefonautomatiken. De byggde på amerikanen Almon B Strowgers automatiska kopplingssystem som 1893 förevisats på världsutställningen i Chicago.
Från USA spreds telefonautomatiken till Europa, där Siemens & Halske intog den ledande positionen och 1908 kunde den första europeiska automatstationen öppnas i Hildesheim, vilken Siemens & Halske utvecklat från Strowgersystemet. Före första världskriget fick telefonautomatiken i Europa en begränsad spridning jämfört med USA. Medan det år 1912 endast fanns ett fåtal europeiska automatiska telefonstationer fanns det 131 sådana i USA.
I Sverige följde Telegrafverket utvecklingen på automationens område särskilt med tanke på förhållandena i Stockholm. På basis av impulser från USA gjorde företrädare inom Telegrafverket en rad uppfinningar inom automattekniken som bland annat kom att få betydelse för Ericsson.
Vid Ericsson förhöll man sig däremot länge passiv i frågan och utvecklade inget eget automatsystem. Bolagets ledning ville i det längsta plocka det manuella systemets frukter – ett system man dessutom ansåg vara bättre än det automatiska. Från Ericssons sida hänvisades till bristen på en bestämd tendens bland telefonfolk till förmån för automatisering. Att Ericssons amerikanska dotterbolag i Buffalo inte fungerade som en viktig informationskanal till moderbolaget i Stockholm när det gällde utvecklingen i USA berodde på den splittrade verksamheten vid dotterbolaget.
Den försiktighet med vilken Ericsson närmade sig automatiken fick avsevärda marknadsmässiga följder. Man missade bussen. De stora utvecklingsföretag som varit mera förutseende kunde säkra de viktigaste marknaderna. Under perioden fram till 1910, då Ericsson fulländade det manuella systemet, fick man beställningar på mera betydande telefonstationer av typ Moskva, Warszawa, Stockholm, Köpenhamn, Rotterdam och Mexico City. Men när de större städernas efterfrågan på manuella stationer började mättas efter 1910 fick Ericsson, så länge som man inte kunde erbjuda automatiska telefonstationer, söka sin marknad i mindre städer.
Naturligt nog konfronterades SAT som telefondriftsbolag mera direkt än Ericsson med det manuella systemets begränsningar och automatikens utvecklingsmöjligheter. Under fusionsåret 1918 organiserades inom SAT-delen en experimentavdelning, som i första hand och i större utsträckning än tidigare skulle ägna sig åt automatiska telefonanordningar. På basis av den så kallade 500-väljaren kunde sedan Sveriges första automatiska telefonstation för allmänheten öppnas 1924 i Norra Vasa, Stockholm. Sammanslagningen av de båda funktionerna telefontillverkning (Ericsson) och telefondrift (SAT) under en ny gemensam företagsledning kom på ett avgörande sätt att bana väg för automatiken i Sverige.
Dela med dig av dina tankar