Under och efter andra världskriget steg efterfrågan på elektricitet dramatiskt. Alla prognoser slogs. Vattenkraften fick nu byggas ut i en rasande takt. Detta var också möjligt tack vare de fallrätter Vattenfall förutseende nog förvärvat långt tidigare.
När vattenkraften började exploateras på allvar, under 1910-talet, uppstod en rad tvister om rätten till vattnet i de stora älvarna. Det var staten mot privata intressen. Och staten förlorade i de flesta fall. Men Vattenfalls chef Vilhelm Hansen hade strategin klar för sig. Om Vattenfall skulle kunna behålla sin starka position som kraftproducent måste man köpa fallrätter, både för dagens och för framtida bruk. Mellan åren 1917 och 1920 köptes en mängd vattenrätter in, under ledning av dåvarande överingenjören och sedermera generaldirektören Waldemar Borgquist. På relativt kort tid förvärvade Vattenfall ett antal forsar främst i mellersta Norrland – i Indalsälven, Ångermanälven och Ume älv.
Under slutet av 1930-talet – efter lågkonjunktur och depression – intensifierades inköpsverksamheten på nytt. Nu riktades blickarna återigen mot forsarna i Indalsälven och Ume älv. Men Vattenfall köpte även in forsar i älvar längre norrut, som Vindelälven och Skellefte älv, och i södra och mellersta Sverige. Förvärven innebar att Vattenfall då förfogade över ungefär hälften av de utbyggnadsbara vattenkrafttillgångarna i landet. Tack vare inköpen hade nu Vattenfall en bra position inför framtiden. När förvärven gjordes var de långt ifrån självklara, utan möttes ibland med skepsis.
Hösten 1934 lades en ny femårsplan fram hos Vattenfall. Det fanns numer inte många forsar kvar att bygga ut i södra och mellersta Sverige, utan blickarna riktades norrut, främst mot Indalsälven.
Under andra världskriget blev Sverige alltmer beroende av den inhemska vattenkraften för sin energiförsörjning. Behovet förstärktes ytterligare när järnvägen elektrifierades på grund av bränslebristen. Ett antal torrår gjorde situationen än mer besvärlig för elförsörjningen.
Nu ställdes krav på en snabb utbyggnad av vattenkraften. Även om det fanns viss skepsis. Man räknade allmänt med att en lågkonjunktur skulle följa efter krigsslutet, och varnade för fredsoptimism. Men den ekonomiska utvecklingen blev en helt annan. Sverige gick en exceptionell tillväxtperiod till mötes. Energiförbrukningen steg med 7 procent per år, vilket innebar att kapaciteten behövde fördubblas vart tionde år.
Utbyggnad i rekordtakt
Fram till 1960 byggde enbart Vattenfall ett 15-tal större och medelstora anläggningar i Norrlandsälvarna. Som mest hade Vattenfall 5 000 egna byggnadsarbetare anställda. Anläggningarna var inte bara många, de byggdes också upp i rekordtakt. Kraftverken i Stadsforsen och Midskog, båda i Indalsälven, tog bara drygt två år att färdigställa. Stalon planerades att ta sju år, men färdigställdes på tre. Den hastiga utbyggnaden innebar att Vattenfall fick rekrytera stora arbetsstyrkor – anläggningsarbetare som flyttade med från bygge till bygge. Vattenrallare kom de att kallas.
På 1960-talet började kraftindustrin inse att det inte längre fanns tillräckligt med outbyggd vattenkraft för att tillgodose det växande behovet. Kärnkraften blev i stället ett alltmer attraktivt alternativ. En framväxande miljörörelse satte också press på politikerna att freda älvarna. Och 1970, efter högljudda protester, beslutade regeringen att inte bygga ut Vindelälven. Något år senare fredades även Torne älv, Kalix älv och Pite älv. Norrlandskraftens utbyggnadsepok var över. Men fortfarande skapar vattenkraften stora värden och dess betydelse för att reglera varierande produktion, som vindkraft, bara ökar.
Dela med dig av dina tankar