Världsdepressionens följder

Ericsson var ägarmässigt och finansiellt i kris i början av 1930-talet som en följd av Ivar Kreugers manipulationer. Lika allvarligt var det emellertid att bolagets viktigaste marknader sviktade när 30-talsdepressionen drabbade med full kraft. Världens efterfrågan på telefoner och telefonstationer minskade. Under decenniets tre första år sjönk antalet telefoner i världen med 2,8 miljoner. Koncernens utländska delar fick se sin försäljning i det närmaste halverad. Världsdepressionen slog också hårt mot exporten från Sverige. Ännu 1931 hade Ericsson exporterat för cirka 22 miljoner kronor, men 1933 var man nere i 7 miljoner.

I Sverige fick man samma problem i och med att efterfrågan på telefonmateriel var så låg. Detta berodde inte minst på att det svenska telegrafverket just i början av 1930-talet på allvar började installera sin egen koordinatväljarstation runt om i landet. Bland annat fick Malmö en ny station för inte mindre än 20 000 telefonnummer. Samtidigt slog Televerket i en svag marknad i första hand vakt om sin egen Nynäshamnsverkstad för telefonapparater. Statens egna fabriker växte således kraftigt medan Ericsson tvingades reducera sin arbetsstyrka.

Vad skulle då Ericssons ledning göra i en situation då efterfrågan på telefonutrustning både utomlands och i Sverige sviktade? Det var naturligt att man sökte produkter, som man med sin utrustning och personal hade förutsättningar att tillverka. Av olika skäl skulle det visa sig bli möjligt att åstadkomma en diversifiering av produktionen och att finna nya marknader, i första hand inom Sverige.

För det första hade de stora telefontillverkarna i världen som resultat av krisen slutit kartellavtal, som reserverade olika marknader för deltagarna. Som ett resultat av det hade Ericsson monopol i Sverige på transmissionsutrustning, som blev en allt mer intressant marknad eftersom statsmakterna trots krisen satsade på att utveckla långdistanstelefonin. Förstärkare och så kallade pupiner blev viktiga artiklar till det svenska telefonnätet. Mot slutet av decenniet var pupiner lika mycket värda som telefonapparater i Ericssons leveranser till televerket, som inte hade egna resurser inom just transmissionsområdet.

Men det var andra kunder och andra produkter som drog till sig det största intresset under 1930-talet. När exportmarknaderna svek och Televerket minskade sina beställningar satsade Ericsson målmedvetet på annat än telefonmateriel. Av den så kallade svagströmsmarknaden i landet behärskade Ericsson ungefär hälften. Importen var relativt stor, framför allt från det tyska Siemensbolaget, och inom Sverige spelade ASEA en viktig roll. Egentligen var ju den mycket större starkströmsmarknaden ASEA:s domän. Genom att de elektriska installatörerna var beroende detta bolag, som också hade svagströmsmaterial på sitt program, så behärskade ASEA också svagströmssektorn. För att kunna expandera inom svagströmsområdet borde Ericsson alltså helst komma till en marknadsuppgörelse med ASEA. I båda företagen hade ju Wallenbergsgruppen nu ett stort inflytande, vilket gjorde en överenskommelse lättare.

I april 1933 gjorde de båda bolagen en överenskommelse som innebar att ASEA skulle hålla sig till sin starkström och att Ericsson i princip fick ensamrätt till ”tillverkning, försäljning och installation av samtliga för svagström avsedda apparater, överföringsanordningar etc.” Det betydde exempelvis elmätare, mätinstrument, järnvägssignalutrustning, glödlampor och elektronrör för telegrafi, telefoni och radio. Från och med nu köpte exempelvis ASEA sina elmätare från Ericsson. Liknande överenskommelser gjorde man med ASEA inom kabelområdet; det fanns redan en europeiska kabelkartell som skyddade de svenska bolagen från importkonkurrens.

Vägen var nu jämnad genom kartellöverenskommelser såväl internationellt som inom landet. Dessutom hjälpte statsmakterna till genom att höja importtullarna på industriprodukter.

Dela med dig av dina tankar