Funktionshinder, olika hudfärger och sex är tre typer av möjliga attraktioner som inte längre går att hitta på svenska nöjesfält. Men att visa upp människor som avviker från normen har varit ett folknöje i århundraden, och något som var närvarande på Sveriges äldsta nöjesfält, Gröna Lund, från starten ända fram till 1990-talet.
Tivoli Gröna Lund på Djurgården i Stockholm. Det är sommar år 1932 och i restaurangen Dans ut, bakom Liljevalchs konsthall, ställs män, kvinnor och barn från den kongolesiska byn Sara–Kaba ut till allmän beskådan. Det är andra sommaren i rad som tivolit visar upp individer från den afrikanska kontinenten som en typ av underhållning. Året innan har man tillsammans med professorn i etnografi på Stockholms universitet, Gerhard Lindblom, fått kontakt med fransmannen Maurice Fontenay som turnerade runt i Europa med en grupp senegaleser. Både 1931 och 1932 har grupper anlitats av tivolit. När de inte visas upp för betalande stockholmare och turister bor människorna på en pråm vid kajen. Utställandet marknadsförs som ett sätt att undervisa svenskarna om människor från andra kulturer, men kan också tas som exempel på en typ av underhållning som ofta kallas för freakshow.
Medeltida anor
I likhet med tivolit så är det i USA som freak- och sideshowen utvecklas under 1800- och 1900-talet. Inspirationen kommer dock från Europa och marknader som Bartholomew fair i London vilken hölls årligen 1133–1855. År 1604 kunde Bartholomew fair bland annat visa upp ”Puppet-shows, wrestlers, fire-eaters, dwarfs, dancing bears, performing monkeys and caged tigers [—] contortionists and tight-rope walkers”.
Makten över dem som ställdes ut hade en så kallad ”showman”. Det var denna person som bestämde var, hur och när utställandet skulle ske, och tog i majoriteten av fallen hand om den inkomst freakshowen genererade.
I USA är P. T. Barnum den främsta av dessa showmän. Barnums American Museum var det mest framgångsrika inom mänskliga attraktioner såväl i USA som på den europeiska kontinenten. Runt år 1850 var American Museum New Yorks främsta attraktion och där kunde man se mänskliga kuriositeter som albinos, kortväxta, storväxta, personer med olika funktionsnedsättningar samt medlemmar ur den amerikanska ursprungsbefolkningen.
Freakshowen var en lukrativ verksamhet som hade en världsomspännande marknad. Ofta kunde grupper som till exempel Sara–Kaba tas från sitt hemland för att sedan turnera runt i Europa och USA under flera år. Det är osäkert om Sara–Kaba var gruppens riktiga namn, ofta valdes ett namn som skulle göra grupperna mer exotiska för den västerländska marknaden.
Kortväxta blev sevärdhet
Också inne i parken satsade Gröna Lund på freakshow, eller ”mänskliga attraktioner” som de också kan kallas. Sommaren 1935 invigdes Sagostaden Liliput, en stad i miniatyr placerad till höger om dagens Lustiga Huset, där en grupp kortväxta personer uppträdde och bodde. Det var en tysk trupp som turnerade runt om i Europa under namnet Glauers Liliputtar (org. Glauers Liliputaner) som för en sommar flyttade in i staden.
“Liliputbor” som under en högsommardag ägnar sig åt läsning och sömnad; de flesta är unga. Besökarna lär ha funnit det fascinerande att iaktta folk som levde vardagsliv, och paralleller kan dra till dagens dokusåpor. Bild ur Gröna Lunds historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Sagostaden Liliput marknadsfördes som ”den minsta staden i världen” och hade en egen kyrka, stadshotell, rådhus, teater och casino samt en högvakt. ”Liliputtarna” var anställda för att leva sina liv i staden och mot betalning kunde Gröna Lunds besökare ta del av deras bröllop, dop och vaktavlösningar samt ett antal artistuppträdanden.
Just bröllopet kom att väcka stor uppmärksamhet då det unga paret gifte sig i Katolska kyrkan i Stockholm. Brudgummens frack syddes upp av Nordiska Kompaniet där den senare också hängdes upp i ett skyltfönster som marknadsföring för såväl Gröna Lund som för Nordiska Kompaniet.
Från avvikande till sex
Under 1960- och 1970-talet blev en annan typ av underhållning vanligt förekommande på Gröna Lund – striptease och shower med sexuella inslag. Tivolits ledord under de här åren var ”barn och sex”. Tydligare än så blir det inte när man på Gröna Lundsteatern under den här tiden på dagtid hade barnteaterföreställning, för att på kvällen inhysa en strippklubb.
Strippklubben Pigalle öppnade 1959 och var belägen till höger om Gamla scenen. Såväl svenska som internationella strippor uppträdde på Pigalle där föreställningarna under 1960-talet blev allt mer vågade; från att endast behöva visa brösten så skulle stripporna nu visa allt. I en promemoria angående verksamheten på teatern Pigalle 1972 beskrivs det hur föreställningarna skulle avslutas med en ”lesbisk liveshow”.
Fram till 1990-talet var mer eller mindre avklädda uppträdanden vanligt förekommande på Gröna Lund. Watersplash var den sista av dessa attraktioner och gick ut på att kvinnor (och till en början även män) iklädda badkläder fick sitta på en planka ovanför en vattenfylld bassäng. När besökare kastade bollar på en måltavla utlöstes en anordning som släppte ner personen i vattnet.
När först männen och sedan kvinnorna vägrade arbeta i Watersplash på grund av den stora mängd hot och sexuella trakasserier som de fick utstå från besökare insåg man att tiderna hade förändrats och 1993 lades Watersplash ner.
Del av nöjeshistorien
Ända från starten av Gröna Lund 1883 anlitade man ett flertal grupper och individer till vad som idag kan betraktas som freak show. Under sent 1800-tal framträdde bland annat jättedamen Angelika och kvinnoimitatören Ekstedt som sjöng För så gjorde mamma när mamma var flicka, svärdslukaren Ludvig Rosaschcos samt en karaktär kallad ”Nissen” vars specialitet var att visa upp ”abnormiteter och andra märkvärdigheter, såsom damen utan underkropp”, med andra ord en showman med en freakshow. Dessa attraktioner försvann – eller ändrade format – mer och mer under det nya seklet, i och med det så kallade varietéförbudet 1896 som förbjöd förtäring av alkohol i samband med varieté. Men vid Gröna Lunds 50-årsjubileum 1933 gjorde man en hyllning till dessa genom att bland annat anställa Europas schwerste und dickste dame Miss Wanda, svärdslukaren Vidowski samt den tatuerade damen Celly d’Astra. Trots att det här är en typ av underhållning som idag är långt ifrån politiskt korrekt så är den ändå en del av den svenska och den världsomspännande underhållningsindustrins historia såväl som historien om Sveriges äldsta tivoli.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
ANNORLUNDA BLEV ”FREAK”
• Freak- eller sideshow är ett utställande och uppvisande av personer som på olika sätt skiljer sig från normen. Det kan handla om etnicitet, funktion eller kön och ibland även om fysiska attribut eller egenskaper. • Showerna var ofta kopplade till nöjesfält, cirkusar och världsutställningar.
• Historiskt sett är freakshowen starkt förknippad med olika nöjesinstitutioner och hör på så sätt samman med synen på till exempel nöjesfältet som en plats där man kunde komma bort ifrån verkligheten. I vissa fall fanns också en folkbildande tanke bakom utställandet, men i grund och botten handlade det om vinstdrivande underhållning.
• Freakshowen kan delas in i två olika kategorier: dels nya och tidigare ”oupptäckta” raser, dels så kallade lusus naturae, ”naturens skämt eller misstag”. Dessa kunde sedan framställas på antingen ett förhärligande eller förtryckande sätt. (Källa: Robert Bogdan)
Författare: Bodil Hasselgren
Ur: Företagshistoria, 2017:1.
Dela med dig av dina tankar