Läskens uppkomst

Det fanns en tid när vattnet från en surbrunn var det bästa man kunde tänka sig. Med 1800 talets intåg blev den jästa Sockerdrickan allt populärare och snart skulle en uppsjö av smaker och färger se dagens ljus.

Läskedrycken leder sin historia tillbaka till sin mindre pråliga släkting: mineralvattnet. I slutet av 1600-talet blev det efter utländskt mönster populärt med brunnsdrickning även i Sverige. Man trodde att mineralvatten skulle kunna bota i stort sett alla sorters skröpligheter och åkommor, en uppfattning som för övrigt skulle bestå i drygt 250 år. Allra mest åtråvärda var surbrunnar, källor som innehöll vatten med hög järnhalt och en viss mängd naturlig kolsyra.

Sveriges första surbrunn var Medevi Brunn som upptäcktes 1672. Vid 1700-talets början anlades sedan brunnarna Ramlösa och Porla. Det Ramlösa-vatten man drack från den av Johan Jakob Döbelius 1707 grundande brunnsanläggningen var dock ett annat än dagens. Det hämtades från mycket järnhaltiga källor och lär ha smakat ganska illa. Dagens Ramlösa stammar istället från den alkaliska källan som upptäcktes 1893. Under en lång övergångsperiod i början av 1900-talet salufördes båda sorterna jämsides, järnvatten med gula etiketter och den nya, välsmakande källan med de vita etiketter som flaskorna bär än idag.

Brunnsdrickning blev sedan allt mer populärt under 1800-talet och fram till första  världskriget. Kurorter som Ramlösa och Loka hade då vuxit upp till regelrätta hälso- och nöjescenter med blåsmusik, parker, god mat, societetsmingel, hälsovatten och även andra drycker. Eller som det heter i Povel Ramels mästerliga tolkning av brunnslivet, sången Sorglösa Brunn: ”Vattnet smakar järnfilsspån, strax på punsch hörs mången ropa”.

En svensk uppfinning

Naturligt kolsyrat vatten finns i begränsade mängder och hade knappast räckt till för en större läskproduktion. År 1770 lyckades dock Uppsalaprofessorn Torbern Bergman som den första i världen framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Genom tillsats av mineraler kunde han efter ytterligare experiment helt imitera naturens hälsovatten. En lärjunge till Bergman, Johan Gottlieb Gahn, inledde några år senare kommersiell tillverkning av mineralvatten i Falun. Och snart fick han många konkurrenter.

Intressant är att se den stora produktdiversifiering som skedde. Man analyserade vatten från de kända internationella kurorterna och återskapade samma mineralsammansättning i laboratorium. År 1874 startade Stockholms apotekare det viktigaste mineralvattenföretaget, Apotekarnes Mineralvatten AB. Från starten fördes hela 37 olika mineralvatten. Enligt en prisförteckning från 1890 kan man se att det bland sorterna fanns följande: Adelheidsquelle, Antogastvatten, Contrexévillevatten, Dubbelt Emservatten, Karlsbadervatten, Egervatten, Friedrichshaller Bittervatten, Homburgervatten, Kissingervatten ”Rakoczy”, Salvatorvatten, Schwalbachervatten, Spaavatten, Apolinarisvatten, Seltersvatten och många fler. Det enda av kurortsvattnen som levt kvar som namn är Vichyvatten vars koppling till platsen Vichy dock torde ha glömts bort av de flesta.

Radioaktivt mineralvatten!

I början av 1900-talet hade man upptäckt att flera kända källvatten på kontinenten var radioaktiva. Tvärtemot att sluta dricka dem trodde man istället att dessa var extra nyttiga och började därför även framställa radioaktivt mineralvatten. Apotekarnes försålde t.ex. ”Koncentreradt radiumvatten i kartonger om 3 flaskor” och Nordisk Familjeboks uggleupplaga från 1913 berättar att:

Dessutom finnes det en i Sverige patenterad apparat, genom hvilken hvar och en själf kan göra det mineralvatten han vill dricka radioaktivt i den grad han önskar.

Läskens uppkomst

Allt sedan mineralvattnet började drickas har det funnits människor som spontant blandat ut det med smakämnen, som man så ofta gör med mediciner. Redan Berzelius talar om att det blir ”delicieust” blandat med socker och vin. Alltså en sorts alkoläsk före läskens egentliga uppfinnande.

Från år 1835 finns den första källan som visar på att läsk försålts i Sverige. Det var apotekare Fredrik Kjernander som på Djurgården hade anlagt en lokal för försäljning och konsumtion av mineralvatten som han ”efter avnämares behag även försatte med bär-, frukt- och lemonadessenser”. Många apotekare var dock kallsinniga till denna nymodighet och Apotekarnes förste vd Georg Gauffin, gjorde sitt bästa för att motverka denna ”föga värdiga” inriktning.

Läskedrycken kan dock sägas ha en dubbel historia, förutom apotekare som tillverkade läsk genom att blanda juicer och socker i mineralvatten framställde landets bryggerier under hela 1800-talet sockerdricka. Denna tillverkades genom att man jäste sockervatten, kryddat med ingefära och humle (ibland även med bär), under tryck. Kolsyran bildades då på samma sätt som vid ölframställning och drycken fick en viss alkoholhalt. Tillverkningsmässigt liknade således den gamla sockerdrickan mer bondesamhällets svag- och enbärsdrickor, men innehöll ingen malt och var således smakmässigt ändå en läskedryck. Det var denna sort som Emil i Lönneberga drack tre flaskor av på auktionen i Backhorva och även bjöd drängen Alfred på. Varvid denne uttryckte att ”någonting godare hade han inte smakat i hela sitt liv”.

Det kan även nämnas att Linnélärjungen och professorn Anders Sparrman runt sekelskiftet 1800 införde kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg i flottan. (Detta enligt medicinaljournalisten Carl-Magnus Hake i Reptilen 1997;1). 1863 startade Kungsholmens sockerdricksfabrik som därmed blev den första stortillverkaren av läsk i huvudstaden. Den tillverkade sockerdricka på det moderna viset d.v.s. genom blandning av smakämnen och kolsyrat vatten.

Champagnedrickans storhetstid

Apoteket Nordstjernan var ett av de apotek som starkast engagerade sig i mineralvattentillverkning. De hade dock inte gått med i Apotekarnes utan grundade år 1899 istället ett eget dotterbolag med inriktning på att sälja vatten och framför allt läskedrycker. Nordstjernans Mineralvattenfabrik kallades bolaget, eftersom man då ofta ännu kallade läsk för smaksatt mineralvatten. Ordet ”läskedryck” användes förvisso redan, men fortfarande en bra bit in på 1900-talet betecknade det alla sorters kalla, alkoholfria drycker. Även de lättare mineralvattnen benämndes av Apotekarnes ”läskedrycker”. Nordstjernans kallade dem istället ”läskevatten” och använde uttrycket ”söta läskedrycker” för det vi idag kallar läsk.

Nordstjernans ägnade sig åt en mycket aktiv marknadsföring: dörrknackare, försäljnings- och reklamvagnar, rabatt till återförsäljare och ambulerande kiosker. Till stor del tog de över de djärva marknadsföringsmetoder som funnits inom bryggeribranschen sedan den revolutionerades av Fredrik Rosenquist af Åkershult och Franz Adam Bechmann på 1840 talet.

Men, vilka sorters läsk var det då, som erbjöds de törstiga kunderna i begynnelsen? Vilka är de verkliga svenska klassikerna? Ja, Nordstjernans försålde ursprungligen fyra sorter, som vid sidan av Sockerdrickan, måste kunna betecknas som den svenska urläsken, nämligen Citron-Brus, Äppel-Lemonad, Champagne-Dricka och Hallon-Lemonad. Snart tog de även upp Apelsin-Lemonad. Dessa dominerade, tillsammans med SmultronLemonad, hela läsksverige fram t.o.m. 1920-talet, även om det också förekom ananas, körsbär, päron och mer udda sorter som: Bock-Lemonad, Vanilj-brus, Godtemplar-Mjöd, Banan-Cider, Grenadin-Brus, Ryska Ministerns Lemonad, Lactica-Lemonad eller Waldmeister Lemonade. Den sistnämnda med smak av myskmadra.

Pomril och Citronil

År 1905 bildades Pomrilbolaget i Sverige. Pomril var en schweizisk äppelläsk som även licenstillverkades i Berlin. Likadana etiketter föreställande ett äpple användes ursprungligen i alla länderna. Pomril blev en stor succé och en uppsjö äppelläskedrycker som började på ”Pom” och hade äppelformade etiketter följde i dess fotspår. Pomrilbolaget själva började senare även framställa Citronil, ett märke som levde kvar betydligt längre.

Läskens framgångar för bl.a. Nordstjernans gjorde att Apotekarnes hamnade lite på efterkälken och efter vd:n Gauffins avgång år 1908 tog man genast upp tillverkning. Det första årets priskurant innehåller sorterna: Sockerdricka, Hallonlemonad, Ingefärsdricka och Champagnedricka. (En 33 cl flaska kostade 12 öre, vilket motsvarar 6 kr i dagens penningvärde.) Det stora Apotekarnes blev så framgångsrika att de redan efter ett decennium lyckades ta över såväl Nordstjernans som Pomrilbolaget och inlemma deras erfarenheter och varumärken.

Essensfirmornas inträde

Många av märkesläskedryckerna stammar dock inte från de tidiga läskblandarna utan från essenstillverkare. Det finns två stora namn i den svenska läskedryckshistorien: Roberts och Fructus. Företaget Roberts startades 1910 av Robert Roberts som lärt sig göra essenser under kemistudier i Tyskland. Bland hans första recept fanns Julmust och Champis.

Julmusten var ursprungligen tänkt som ett alkoholfritt öl; det är ju malt som ger musten dess rika kropp och humle ingår bland smakgivarna. Roberts skall ha kommit på receptet redan under sin tid i Tyskland, men någon större likhet med Malzbier, en tysk, alkoholfri söt, mörk maltdryck för barn, har den inte. Musten konkurrerade snart ut de många alkoholfria maltdrycker som bryggerier salufört som juldrickor och vann för evigt svenskarnas hjärtan som den självklara juldrycken. Namnet Julmust kom dock först 1920.

Champis hette ursprungligen VinioChampagneläskedryck och tillkom år 1910. (Detta enligt Kenneth Ahlborns och Urban Nilmanders rekommendabla bok: Försvinnande god – en svensk läskhistoria). Något helt nytt var den inte, som synes ovan var champagnedricka med sin smak av främst äpple och vindruva, redan en vedertagen läsksort innan Champis uppfanns. När namnet Champis introducerades 1918 blev den däremot den första märkesvaran bland champagnedrickorna – ifall inte Pomril skall räknas dit, men den var ju en ren äppeldryck utan inslag av andra smaker.

Pommac

Den andra stora essenstillverkaren var alltså Fructus och deras viktigaste produkt skapades år 1919: Pommac. Pommac kan sägas vara en lyxvariant av champagnedricka. Förutom äpple och vindruvor ingår ett flertal andra frukter, bl.a. apelsin, hallon, ananas, citron och päron, och essensen får mogna på ekfat. Enligt vissa uppgifter skall den även kryddas med rosenolja, vitt vin och Cognac. Även om essensen görs helt på frukt så förbjöds dock Pommac under en period att avbilda frukter på etiketten, eftersom myndigheterna ansåg att fruktmängden var för ringa i den färdiga läskedrycken.

Namnet Pommac skall Fructus grundare, industrimannen Anders Lindahl ha skapat genom att lägga ihop ordet pomme, som är franska för äpple, med slutändelsen i namnet Cognac. Det var dock föga originellt, som sagt fanns det en mängd Pomril-imitationer med namn som: Pomella, Pommery, Pommeryfräs, Pommerin, Pommis, Pomrett eller Pomrex.

Pastellfärgade reklamkampanjer

Att Pommac blivit så känd torde bero både på dess läckra smak och på en mycket aktiv marknadsföring. På jubileumsutställningen i Göteborg 1923, vilken var en inofficiell världsutställning, lät Lindal uppföra ett högt Pommac-torn med en radie av 11 meter där en halv miljon besökare fick provsmaka drycken. Något som satte starka spår.

Under hela 1920- och 1930-talen genomfördes stora reklamkampanjer. Hos företagsarkivet Centrum för Näringslivshistoria finns en fantastisk samling reklamaffischer från denna tid. Målgruppen för reklamen var ”det fina folket”. Pommac var tänkt som ett alternativ till alkoholhaltiga drycker eller som en drinkmixer. I mycket vackra pastellfärgade teckningar visas vackra människor i 20-talsklänningar och shinglat hår som åker i öppna sportbilar, kappseglar, rider, solar på stranden, har bjudning, sitter vid bridgebordet, dansar charleston på tedans eller genomför en elegant picknick i det gröna. Befinner man sig inomhus så är det en jungfru som kommer in med Pommac-brickan till de törstiga eleganterna.

Med på bilderna fanns också en stor mängd frukter och i texterna betonas att Pommac var en ren naturprodukt som tillverkades av söderns och nordens bästa frukter. ”Till skillnad från vanliga essencelemonader framställes Pommac av naturliga fruktextrakter. Därför smakar Pommac så mycket bättre, fylligare och rikare” heter det bl.a. Man betonar även att Pommac är något man kan bjuda sin dam eller sina vänner på; det är inte en vanlig simpel lemonad, utan lika fint som något alkoholhaltigt. Samtidigt som man annonserade kraftigt i dags- och veckopressen, satte man även upp en stor mängd reklamskyltar, särskilt i Stockholms Skärgård.

Pommac-vals och kända konstnärer

Även något så ovanligt som ljudreklam skapades under denna period. År 1938 komponerade ingen mindre än Jules Sylvain en sommarvals som fick text av signaturen Joker. Refrängens melodi är idag kanske mer känd som barnvisan Här kommer lilla Ludde, men originaltexten handlar om Pommac. Första versen berättar om sol, spelmän och annat somrigt och den avslutas med ”Om du vill bli förälskad, förlorad, förledd, så lyd bara sommarns refräng”, därefter kommer refrängen:

Först ska man ha en flicka.
Hå hå ja ja.
Se’n någonting att dricka.
Hå hå ja ja.
Kom lilla flicka kom, ack.
Hå hå ja ja.
Jag har har en flaska Pommac.
Hå hå ja ja.

Visan sjöngs av Gösta Johnson under hans folkparksturné samma år och fick stor spridning, vilket naturligtvis bidrog till ytterligare Pommac-drickande.

På 1940-talet tog man till ett annat knep, nämligen att låta kända konstnärer utforma Pommac-reklam på samma sätt som Absolut Vodka skulle göra drygt 40 år senare. Bl.a. Sven X:et Erixon, Isaac Grünewald och Stellan Mörner gjorde original som sedan spreds i affischform.

Först en Pommac…

Än mer betydelsefullt för Pommacens stora framgångar var dock den reklam som kom 1949. Man hade då breddat målgruppen för produkten. Det var inte längre de mer bemedlade klasserna som man ville nå, utan hela folket, Pommac var inte längre ett elegant champagnealternativ som dracks i tunna, svagt färgade glas eller blandades med gin till lättgroggen Pom Gin. I den nya reklamkampanjen var det tvärtom vanligt folk i vardagen som när de var törstiga läskade sig med att halsa en Pommac direkt ur flaskan.

Bakom denna kampanj stod den brittiske reklamtecknaren Whitby Cox. Devisen var ”först en Pommac” och visar t.ex. en yngling som skall med ett tåg, men till stinsens irritation först springer fram till Pommac-försäljerskan på perrongen, en folkdräktsklädd gubbe som först måste stärka sig innan han kan hjälpa de andra att resa midsommarstången, en skyltmålare som avbrutit sig mitt i arbetet för att dricka eller en boxare som innan han reser sig från golvet, där han ligger nedslagen, sveper en flaska.

I slutet av 1960-talet hade Pommacvarumärket börjat bli lite dammigt. Efter förbudet att avbilda frukter hade man haft en mycket stilren etikett med en fransk lilja. Nu ville man åter ha något som var mer färggrant och blommigt. I ICA-nyheter 27 april 1972 berättar direktören på Fructus, Gunnar Gahn, om den nya etiketten som skulle få Pommacen att bli mer 70-talsmässig:

Etiketten ser gammal ut men är helt ny. Däremot har den medvetet gjorts gammal och romantisk. Vi har tagit tillvara de strömningar som finns i tiden om tillbaka till naturen, hippieromantiken och en allt medvetnare krets som kräver rena, gamla, äkta och beprövade produkter.

Även de följande decennierna hade Pommac uppmärksammad reklam: på 1980-talet lät man åter kända konstnärer måla Pommac-affischer och på 90-talet kom den mycket omtyckta reklamfilmen där en stor grupp fransmän försiktigt skördar Pommac-flaskor från träden i Normandie.

Saccarin, Loranga och Tonic

Under första världskriget hade tillverkningen av läsk legat nästan helt nere p. g. a. sockerbrist, även om de första lightläskerna, vilka var sötade med sackarin, då sett dagens ljus. (Än idag minner kvarvarande sackarinsötad svagdrickor om denna tid.) Under 1920 talet började bryggerierna allt mer ta över läsktillverkningen. De hade visserligen inte egen kompetens att framställa smaker, men var experter på att tappa dryck och logistiskt se till att den nådde ut till detaljister och kunder. I och med att essenstillverkare som Roberts, Fructus, Saturnus m. fl. kunde erbjuda all väldens smaker i essensform var det nu en smal sak för varje litet bryggeri att bli läsktillverkare. 1928 köptes Apotekarnes upp av Stockholmsbryggerier (sedermera Pripps, numera Carlsberg Sverige).

1930-talet förde med sig nya märken som Loranga och Gylden, gjord av extra mycket opastöriserad frukt. Nu blev även drinkmixarna vanligare. Först såldes de under bryggeriernas egna namn, men på 1950-talet började man licenstillverka de kända utländska märkena. Världens mest älskade mixer, Tonic Water, hade sitt ursprung i Brittiska Indien, där man blandat kinin med socker och sodavatten för att bota malaria, och redan på 1870-talet hade Schweppes tagit upp tillverkning i England. Ginger Ale hade sin förhistoria på Irland, men den slutgiltiga formen fann den i Canada år 1907, vilket gav upphov till den andra stora drinkmixertillverkaren, Canada Dry. Bland de bittra varianterna torde Grape Tonic, av Apotekarnes kallad Grappo, varit den som svenskarna särskilt tog till sitt hjärta.

Amerikanska drycker

På 1950-talet blev det allt mer populärt med amerikanskt klingande drycker. Även om läsken hade ett svenskt förflutet blev den nu en symbol för den attraktiva amerikanska ungdomskulturen. Märken som Boy Scout, Florida, American, Flytande ice cream, Yankee Doodle Ginger Ale, Kalle Ankas favorit etc. blev vanliga och flera etiketter fick amerikanska flaggor och motiv. Koffein var dock länge en förbjuden läskedrycksingrediens i Sverige, varför coladryckerna endast kunde drickas under utlandssemester. När förbudet upphävdes 1953 blev den svenska essenstillverkaren Saturnus först. De framställde märket Cuba Cola. Under 60-talet kom denna att bli ett populärt alternativ för vänsterfolk som bojkottade amerikanska produkter, och nog även fann nöje i att dricka en cola som bar namn efter en socialiststat. Under senare år har Cuba Cola fått kultstatus. Den har en nostalgisk air och ses som ett lokalt alternativ till de multinationella produkterna. Därmed fyller den en liknande roll som Afri Cola i Tyskland, vilken registrerades internationellt redan 1931 och sedan 50-talet genom sin spektakulära reklam blivit känd som ett europeiskt alternativ.

Cola i Sverige redan år 1900

Cuba Cola har länge levt på ryktet att vara Sveriges första coladryck, men detta är inte riktigt sant. Flera bryggerier, bl.a. Hembryggeriet i Stockholm och Robert Johnsons Mineralvattenfabrik i Helsingborg saluförde nämligen Kola-nuss Lemonade redan kring år 1900. Denna var ”fabriceradt av kola-nötter” och måste således ha innehållit koffein, vilket väl förklarar att den beskrevs som ”stärkande”. Hur lik moderna coladrycker denna var är naturligtvis svårt att veta, men att det var en medveten efterapning av den amerikanska läskedrycken är dock säkert. Flera amerikanska läskedrycker fanns nämligen i början av seklet, bland dem även sådana som först på senare tid gått att få tag på i Sverige, t.ex. Root Beer – “amerikansk helsodryck”, Lemon Squash och Ice Cream Soda.

Andra läskedrycker som lanserades på 1960-talet är Trocadero, som än idag tillverkas av flera bryggerier och märkligt nog blivit Norrlands speciella nationalläsk – trots att essensen alltid framställts av Saturnus i Malmö. Zingo dök upp 1962 och fanns under perioder även med smakerna körsbär, päron, banan och choklad! Det var även nu päronsoda och passionsfruktsläsk blev svenska klassiker.

”The real thing”

När Coca-Cola så kom till Sverige, några månader efter Cuba Cola, licenstillverkades den av flera bryggerier bl.a. Stockholms Bryggerier/Pripps. Det amerikanska bolaget var inte bara noga med tillverkningen utan även med hur försäljningen skulle gå till. Professionella säljväskor skapades med ljudband, bildband och texthäften och de svenska försäljarna fick lära sig en katekesliknande skrift utantill om den nya drycken.

1. Fråga: När framställdes Coca-Cola först och var? Svar: 1886 i Atlanta, Georgia, U.S.A.

2. Fråga: Vad hette den man som framställde Coca-Cola? Svar: Dr. J. S. Pemberton.

3. Fråga: Vad hette den som föreslog varumärket? Svar: F. M. Robinson.

Medioker Sprite och nazistisk Fanta

Coca-Cola blev en viktig produkt som Pripps skulle komma att licenstillverka fram till 1997, men det skulle dröja många år innan den erövrade den särställning som den har idag. 20 år efter lanseringen stod coladrycker för 10 % av läskmarkanden. Ytterligare 20 år senare står de idag för hela 30 %, samtidigt som läskkonsumtionen nästan tredubblats.

Att Coca-Colan blivit så stor beror naturligtvis på överlägsen marknadsföring, men även på att den förvisso är en välsmakande dryck. Mer märkligt är, kan det tyckas, att Coca-Cola Drycker Sverige AB:s samtliga produkter idag står för hela 42 % av den svenska läskförsäljningen. Även om Sprite och Fanta, av de flesta torde uppfattas som smakmässigt mindre intressanta än Loranga och Zingo respektive Fruktsoda, så är det ändå de som finns att tillgå på alla lunchrestauranger, barer, kiosker och affärer, eftersom de åker snålskjuts på CocaCola – för läsknostalgiker naturligtvis ett beklämmande faktum.

Fantans historia är dock värd att nämnas. Fanta (av tyskans Fantasie eller engelskans Fantasy) uppkom i Nazityskland under andra världskriget. Coca-Colas tyska dotterbolag försökte nämligen i det längsta fortsätta tillverka Coca-Cola, vilket var en dryck som i början av kriget dracks minst lika mycket av tyska soldater som av amerikanska. I det längsta lyckades man få undantag från exportförbudet och hade även sett till att bygga upp stora lager av essens. Till slut tog emellertid delar av Coca-Cola-essensen slut och under rasande krig kunde ingen export mer ske. Tyska Coca-Colas kemiker blandade då till en ny dryck på de ingredienser till Coca-Cola som de hade kvar samt diverse andra kemiska smakämnen, vilka varierade efter tillgång. Fantan var född. Efter kriget användes varumärket sparsamt tills man i mitten av 1950-talet återupplivade det för att beteckna en apelsinläsk. På några år spred den sig såväl till Sverige som till övriga världen, men har aldrig blivit lika stor i USA som i Europa och Sydamerika.

Efter 1960-talet har inga omvälvande förändringar skett på den svenska läskfronten – med undantag av ett ökat ciderdrickande och den förfärliga barnläsken Vira Blåtiras uppdykande under 1980-talet.

Är de hotade?

Med en allt större internationalisering kan man fråga sig om de klassiska, svenska läsksorterna har någon möjlighet att överleva, eller om de sakta håller på att dö en sotdöd, där de står gömda i sina backar undanställda i ett mörkt hörn av livsmedelsbutiken. Som de flesta känner till, hade Carlsberg i höstas t.o.m. tänkt att sluta tillverka Pommac annat än till storhelger.

På det skulle man dock kunna svara att den gamla Sockerdrickan och dess vänner visserligen förlorat en hel del marknadsandelar sedan år 1900, men att å andra sidan läskkonsumtionen sedan dess fyrtiofemdubblats, vilket faktiskt torde innebära att vi även dricker mer klassiker än någonsin tidigare.

Apotekarnes lever stolt kvar som varumärke inom Carlsberg (även om dess smaker tyvärr moderniserats lite på sistone) och Spendrups har en motsvarande serie som heter Spendrups Klassiker. Även landsortsbryggerierna saluför större delen av det klassiska sortimentet som Sockerdricka, Fruktsoda, Citron, Hallonsoda, Must, Loranga, Cider, Krusbärsdricka Trocadero och inte minst Champis. En del vårdar t.o.m. riktiga rariteter som Enbärsdricka, Banandricka, Frukt Champagne och Citronil. Fruktsoda och Sockerdricka finns idag t.o.m. som ICAs egna märkesvaror. Och Julmusten dominerar december månad så totalt att CocaCola-bolaget nu fått bita i det sura äpplet och själv börja sälja must, under det gamla saftmärket Bjäre. Fast det lär ha varit viljan att slå ut det svenska mustdrickandet som fick dem att bryta med Pripps 1997.

Så de lever nog ganska gott ändå, de gamla vännerna vi alla minns från barndomens midsommarfester eller besök hos mormor och morfar. Men nog borde man kunna återuppta produktionen även av Pommac light! Och visst är det retsamt att det så sällan går att få en hederlig Sockerdricka på den lokala lunchserveringen!

Ur Företagshistoria 2004:4

Text: Edward Blom

Dela med dig av dina tankar