Den rödvita sötsaken satte inte bara Gränna på kartan, den lyfte också sin upphovskvinna från nöd till överflöd.
Frågan är om Amalia Eriksson ens blinkade när nyblivne maken Anders, skräddare i Gränna, drog sin sista suck i dysenteri. Döden var hon tyvärr redan stadigt bekant med sedan hon som tioåring förlorat hela sin familj, föräldrar och fem syskon, till koleran. Med en veckogammal dotter i knät och en bakgrund som piga var alternativen inte direkt många eller trevliga, även om Amalias status som änka trots allt gjorde henne myndig i samhällets ögon.
Hennes räddning kom sig av att hon var en driftig person och redan bedrev en egen liten tillverkning av konfekt till högtidliga tillfällen som bröllop, dop och begravningar. Dessutom gjorde hon små pepparmintssmakande karameller som hon helt enkelt kallade Polkagrisar (förmodligen efter den populära dansen polka och eftersom en sötsak vid den här tiden faktiskt kunde kallas för just ”gris”)
Trots att det var ytterst sällsynt att en kvinna beviljades företags-tillstånd ansökte Amalia om att få starta eget bageri i Gränna, och det positiva svaret kom tillbaka undertecknat av borgmästare Carl Johan Wennberg. Kanske gillade han socker, Carl Johan, och kanske hade han redan haft turen att få smaka på det där förunderliga polkagrisgodiset på sin senaste middagsbjudning? Hur som helst, med sitt ja gav han änkan Eriksson en ny framtid inom räckhåll.
Texten tidigare publicerad i boken Svenska Klassiker – små historier om stora framgångar. Utgiven av Historiska Media, 2014. Bild: Martin Millers, Grenna Polkagirskokeri AB
Polkagrisen bytte snart skepnad till långa stänger, försäljningen blomstrade, Amalia blev en välkänd och välbärgad profil i och utanför staden. År 1915 besökte till och med kronprinsparet Gustaf Adolf och Margaretha bageriet. Och även om livet farit hårt fram med Amalia vad gällde trygghet och kärlek, så var det desto blidare mot henne själv i tid räknat. Hon dog 1923, nästan ett sekel gammal. Till hennes minne står nu en bronsstaty i Södra parken i Gränna, gjord av skulptören Lena Lervik.
Även om det sedan dess poppat upp fler polkagriskokerier och nya former och färgkombinationer, så ska den äkta Grännagrisen vara röd- och vitrandig, bakad på socker, vatten, ättika och pepparmyntsolja. Och är det grisigt gott så är det; en klassisk stång på 50 gram innehåller omkring 98 procent kolhydrater.
Författare: Katarina Danielsson/ Mustang Media
Dela med dig av dina tankar