Så fick militära plagg nytt liv

Under 1960- och 70-talen blev militära jackor och kappor omåttligt populära. I Sverige inhandlade modemedvetna dessa på överskottsbutiker drivna av Försvarets Fabriksverk, FFV.

Vid andra världskrigets utbrott hade en inventering av ammunitions­förråden visat att Sverige skulle klara av ett skarpt läge i ungefär en månad. Med det oroliga läget i Europa under 1930-talet hade det redan konstaterats att Sveriges beredskap behövde rustas upp. Efter första världs­kriget hade till­verkningen av försvars­materiel anpassats efter fredstid och flera militära förband hade lagts ner. Proposition 1943:180 av försvars­minister Per Anders Sköld, som föreslog ett samordnat centralt förvaltnings­organ för försvarets alla delar, bifölls av riksdagen.

Försvarets olika delar, flyg, flotta och armén, hade vid den här tiden sina egna förvaltnings­områden och Skölds proposition rekommenderade bildandet av två nya ämbetsverk där försvarets alla delar skulle ingå för att möta kraven på en effektiviserad planering av krigs­industrin.

Kungliga Krigsmaterielverket (KKV) ersatte Statens Krigs­materielverk och ansvarade för den industriella beredskapen och en central upphandling av material. Under KKV låg Försvarets Fabriks­styrelse, en administrativ enhet som i sin tur hanterade Försvarets Fabriksverk, FFV. Försvarets Fabriksverk var en samlad benämning på de industrier som knöts till försvars­industrin och stod för själva tillverkningen av militärt materiel: Carl Gustafs Gevärsfaktori i Eskilstuna, Åkers krutbruk i Åkers styckebruk, ammunitions­fabriken i Zakrisdal och Marieberg och tre av armén och militären drivna tvätt- och reparations­anstalter och två beklädnads­verkstäder.

Kulsprutor och symaskiner

Tillverkningsindustrin inom försvarets fabriksverk behölls efter krigsslutet 1945. Europa befann sig fortfarande i ett oroligt läge och valet att stå utanför stor­makts­allianserna gjorde att Sverige ville bibehålla den industriella beredskapen. Tillverkningen på Carl Gustafs Gevärsfaktori fortsatte, men ställde om till civil produktion, produktions­kapaciteten skulle behållas och snabbt kunna ställas om till tillverkning av militärt materiel om så behövdes.

Genom att bland annat tillverka jaktstudsarna Trapper och Trofé baserade på geväret M/96 bibehölls resurser och kunskap som krävdes för produktionen av fin­kalibriga vapen. Faktoriet tillverkade också sy­maskiner av märket Hugin i grön hammarlack, “Det är inte så stor skillnad mellan fram­matning av tråd i en symaskin och ammunition i till exempel en kulspruta” sade Gösta Möller, ingenjör vid faktoriet.

Den militära livpälsen blev en storsäljare på överskottet. På bild
modellen M/1944. Foto: Armémuseum (CC BY).

Dags för rensning

Vid freden 1945 fanns det en hel del militärt överskott som behövde rensas ur lagren. Försäljningen av överskott såldes till en början direkt från regementena men när uniformen från 1939, M/39, byttes ut år 1958–59 till M/58 och M/59, behövde försvaret göra sig av med en hel generations persedlar. År 1960 samordnade FFV på försök försäljningen av övertaligt och kasserat material, vid kontoret i Solna och det visade sig vara populärt, från 1965 fanns det materiel till försäljning på åtta olika orter i Sverige, något som också kom att påverka modet.

Ett kappfoder i vadmal från M/39 visade sig väcka stort intresse utomlands då en fransman lade ett bud på 100 000 kappfoder som skickades till Paris. Kappfodret var mode­riktigt kraglöst och endast några små ändringar gjordes innan det kom ut på marknaden. Det allra populäraste plagget var livpälsen, en rock i kanvas eller linnetyg fodrad med får­skinns­päls. Pälsen skulle bäras utanpå den vanliga uniformen och kom i flera modeller, M/1905, M/1913, M/1942 och M/1944. Den var populär i Sverige men exporterades även till 14 andra länder.

Ett annat exempel på militärt mode är den så kallade Korea­duffeln, M51, en parkas tillverkad av USAs armé för att användas i Korea­kriget. Den kom ut på den civila marknaden 1956 och blev ett signatur­plagg för modsen i England. Koreaduffeln eller Fishtail som den också kom att kallas, var ett varmt plagg som skyddade mot regn och blåst.

Det var ett perfekt plagg att ha när man åkte vespa. I dag är de äkta Korea­dufflarna dyra och säljs på auktions­sajter för flera tusen kronor. Militärkläder användes även av andra sub­kulturer, i Sverige klädde sig punkarna gärna i militära plagg från FFV Överskott som en provokation mot den rådande samhälls­normen. De var också betydligt billigare än MC-jackor i skinn, och gav en signal om att man var emot konsumtions­samhället.

När isbrytaren Oden togs ur tjänst 1988 såldes den till Alang i Indien. Foto: Okänd fotograf/Sjöhistoriska museet.

Vapen, båtar och skrot

Överskottsförsäljningen hanterade även försäljningen av andra myndigheters överblivna och kasserade material. Det såldes hittegods från SJ och polisen, populära försäljnings­dagar med polisens upphittade cyklar anordnades varje år. Genom FFV såldes också vapen, bland annat polisens jakt­vapen utan licens, medan stora partier gick direkt på export, ett lager på 200 000 Mauser 96-gevär från försvarets materiel­verk såldes som jaktvapen till USA och Kanada.

Flottans pensionerade fartyg var en stor del av försäljningen. När motor­torped­båten T46 var till försäljning köptes den av kung Carl XVI Gustaf som lät renovera den till originalskick. Båten donerades 1987 till den ny­startade veteran­flottiljens samlingar av motor­torpedbåtar med hemma­hamn Gålö. Is­brytaren Oden som byggdes 1957 tjänstgjorde som isbrytare varje vinter till och med vintern 1971–72. Oden togs ur tjänst 1988 och såldes till Alang i Indien dit fartyget tog sig för egen maskin.

Det var inte bara prisvärda varor som hamnade på överskotts­lagret, rent skrot från hela landet togs tillvara av FFV. Skrotet hamnade hos division Återvinning & Trading som klassade vad som var skrot och vad som var råvara och hittade den bästa avsättningen för det. De hade dryga tider i samband med att Televerket bytte ut alla gamla växlar mot AXE-växlar under 1980-talet, det kom in flera tusen ton tele­skrot varje år från de gamla telefon­stationerna. En hel del skrot kunde återvinnas och säljas som råvara.

Televerkets kablar som byttes ut under samma period, tusentals ton bly- och kopparkablar, byttes ut till glas­fiberkablar och hamnade hos division Återvinning & Trading. Metallerna skiljdes åt mekaniskt och slut­produkterna bly- och koppar­granulat kunde hitta nya köpare.

Affärer i Östeuropa

År 1979 ombildas verksamheten till aktiebolag vilket innebär en större frihet att göra egna investeringar. Ett stort uppdrag som ledde FFV ut på den inter­nationella marknaden var ned­läggningen av Uddevalla­varvet 1986. Det var ett stort projekt att montera ner varvet och sälja av det, dock var det inte någon omöjlig uppgift med tanke på att varvet redan blivit ned­monterat en gång, det hade köpts från Providence, Rhode Island i USA, och sedan monterats upp i Uddevalla. Varvet såldes av i delar till flera länder, bland annat dåvarande Jugoslavien, Cypern och Tyskland.

Uddevallavarvet hade förutom varvsdockor och tunga lyftkranar, kompletta verkstäder med både stora verkstads­maskiner och små maskiner för fin­snickeri som använts för modell­byggen. En hundra tons lyftkran som visade sig vara för stor för att förflytta under den nybyggda Tjörnbron, fick dock skrotas.

Lenin Shipyard kom att bli kommunikations­centrum för den lands­omfattande polska strejken som blev en av huvud­orsakerna till diktaturernas fall i Östeuropa.

I och med försäljningen av varvet etablerades kontakter med främst Polens varvs­industri, främst med varven Lenin Shipyard i Gdansk och Gdynia Shipyard. Polen var fortfarande ett relativt stängt land bakom järnridån, men de massiva protesterna mot kommunistregimerna i öst­blocket hade redan tagit sin början genom den oavhängiga fack­föreningen Solidaritet. Lenin Shipyard kom att bli kommunikations­centrum för den lands­omfattande polska strejken som blev en av huvud­orsakerna till diktaturernas fall i Östeuropa.

FFV Överskott bildadetillsammans med Bergerud A/S och Coordinator A/S det polska bolaget Scandinavian Equipment Ltd för att lättare kunna sköta affärerna. Skeppsvarven hade många annullerade båt­byggen som ledde till att inköpt material hade blivit övertaligt. Bolaget köpte både färdiga delar som propellrar och material som gick att sälja vidare som skrot. Vid varvet i Szczecin, Polen, öppnades en butik för varvs­arbetarna med överskotts­varor från lagren i Sverige.

Handeln med Östeuropa gav upphov till affärer som aldrig hade kunnat ske i väst. Varuhusen i öst fylldes efter rådande ekonomi med det som fanns att tillgå för dagen, ibland var hyllorna fyllda med dasslock och ibland var de fyllda med varor som väckte bolagets intresse. Scandinavian Equipment gjorde en god affär genom att köpa ett stort parti gjutna aluminium­grytor av god kvalitet, hela partiet köptes upp och såldes på export som aluminium­skrot.

FFV blir ÖOB

Efter att FFV överskott blivit bolagiserat breddades utbudet i butikerna med civilt överskott som man kommit över till bra priser. I mitten av 1980-talet kom det protester mot att staten erbjöd konsumtions­varor såsom tvätt­medel på en prisnivå som privata handlare inte kunde konkurrera med. I en motion till riksdagen, 1985/86:N298, framlades krav på försäljning eller avveckling av FFV Överskotts varuhus­verksamhet. År 1989 säljs så FFV överskott till sin lednings­grupp och statens inblandning upphör i och med att den sista aktieposten säljs 1991.

Året därpå säljs företaget igen för att så småningom bli det varuhus vi känner igen i dag som ÖoB, ett varuhus med prisvärda varor helt utan militärt överskott.

Ur Företagshistoria 2020:4

Text: Jenny Stendahl

Dela med dig av dina tankar